Urversionen av revisionistiska superhjältar: Superfolks

superfolks-cover

Idag blir det inga serier utan istället en roman, men en roman med stark anknytning till seriernas värld: Superfolks, skriven av Robert Mayer och publicerad första gången 1977. När den kom ut gjorde den inget större väsen av sig, men på senare år har den uppmärksammats mer och ibland i relativt hätska ordalag; mer om detta längre ner, först några ord om romanen i sig.

Huvudperson i romanen är David Brinkley, familjefar med hustru och två döttrar, boende i New York-förorten Middleville och arbetande som journalist på en dagstidning. New York är i sanning 70-talets New York: Nergången och bokstavligen livsfarlig att röra sig i efter att solen gått ned när kriminella rör sig obehindrat i staden. För alla hjältar är borta: Stålmannen är försvunnen och antagligen död efter att en kryptonitmeteor slagit ner i Metropolis, Läderlappen & Robin har omkommit i en bilolycka med läderlappsbilen, Mirakelkvinnan har dragit sig tillbaka från aktiv tjänst och är numera en diplomat, Marvel-familjen dog av sett blixtnedslag, Snobben har störtat över Frankrike…

Med andra ord, i Superfolks värld finns alla litterära karaktärer ”på riktigt”, och Brinkley själv var den största och mäktigaste av dem alla, Indigo, född på planeten Cronk vars undergång han ensam överlevde tack vare sina föräldrar som, tja, hela Stålmannenhistorien osv (det fanns mao två stycken Ståmannen-versioner i världen, varav Indigo var den starkaste). Men för många år sedan började hans krafter av en oklar anledning avta och numera klarar han nästan ingenting och har därför helt slutet som superhjälte.

Den som har läst åtminstone någon modern superhjälteserie som försöker vara realistisk, dvs ”tänk om superhjältar verkligen fanns?”, eller en av alla serier där diverse fiktiva karaktärer mashas ihop i ett universum kommer känna igen sig i Superfolks. Frågor som ”Hur är det egentligen med sex och superhjältar?” avhandlas givetvis, och lika givet är att Brinkley kommer att göra comeback som hjälte; en komplicerad komplott med CIA, Ryssland, och diverse andra organisationer/personer lockar fram honom från pensioneringen för ett sista uppdrag.

Det är alltså handlingen (lite mer om den, inklusive spoilers, snart), men det säger ingenting om huruvida romanen är bra eller ej. Tyvärr är det det senare som gäller för det är en ärligt talat rätt krattigt skriven bok det här. Det är tydligt att Mayer har haft ett antal (bra och mindre bra) idéer som sen tryckts ihop i en bok, men personteckningen är undermålig, eller snarare icke-existerande, och spänning saknas också. Prosan är en enda lång räcka av beskrivningar av vad som händer och vad folk säger, inget mera, och inte heller de bättre idéerna tas till vara på något vidare sätt.

Som exempelvis när Brinkley kontaktar sin poliskontakt Kojak (TV-polisen) och det i en bisats nämns att hans fru är Gloria Steinem, men ingenting mer görs av det hela. Boken är fylld av liknande företeelser där kända fiktiva och icke-fiktiva personer dyker upp på oväntade ställen, som exempelvis Joe DiMaggio som taxichaufför, men Mayers fantasi sträcker sig bara hit utan att sen göra någonting intressantare av det hela. Hur skulle ett äktenskap mellan macho-polisen Kojak och feministen Steinem egentligen fungera, och hur blev de någonsin ett par? Om man skulle vara snäll skulle man förstås kunna säga att Mayer överlåter det åt läsarens fantasi men jag tror nog mer det beror på författarens begränsningar…

Det här låter ju som en ointressant soppa så varför den här texten?

Först och främst finns det trots allt en del bra saker i romanen. Exempelvis:

  • Idén med en pensionerad superhjälte som lever i den riktiga världen var nog inte ny 1977, jag är övertygad om att mängder av seriefans hade lekt med tanken, men Mayer genomförde idén så kudos för det!
  • Detaljer som Brinkley problem med sex när han är i sin superhjältepersona är faktiskt riktigt bra: Han är impotent med dräkten på eftersom han dels känner pressen att vara en superstud, alla kvinnors drömman, medan han själv inser att han bara är helt OK i sängen och ingen fantastisk älskare (som icke-superhjälte alltså), och dels beror det på att första gången han skulle ha sex som Indigo hörde han (med superhörsel) en kvinna som ropade på hjälp men eftersom han var så i gasen ignorerade han det, någonting som senare ger honom enorma skuldkänslor efter att kvinnan (Kitty Genovese) dött.
  • Orsaken till Indigos avtagande krafter är en riktigt smart långsiktig plan av hans fiender: De har pulveriserat cronkit (stenar från Cronk), under många år köpt upp de största företagen för vardagsvaror som mat, byggmaterial, metalltillverkning osv, och sedan blandat in cronkit. Resultatet är en långsamt stigande radioaktivitet som till slut finns i allting och som Indigo alltså inte kan undkomma.

Men det intressantaste med romanen är kanske huruvida och i hur stor utsträckning senare serieförfattare låtit sig inspireras av den. Och låt mig först och främst säga att det är inget fel med det; att låna idéer är en utmärkt tanke, framförallt om man kan förbättra dem, och jag kan verkligen förstå någon som läste den här boken när den kom ut och tänkte att här fanns en del riktigt bra idéer i botten som inte användas på något vidare sätt och att de förtjänade ett bättre öde.

Det blir däremot lite mer tveksamt när någon inte vill kännas vid inspirationskällan och här har det också uppstått mycket fingerpekande och anklagelser fram och tillbaka, med början 1990 när Grant Morrison grävde fram romanen ur glömskan och talade om hur mycket den inspirerat honom. Inga problem med det, men han sa också att Alan Moore nog hade läst boken mycket noggrant, medan Moore däremot sa att han nog hade läst den men inte inspirerats av den egentligen. Och sen var bråket/n igång.

Själv tänker jag inte anklaga någon för stöld eftersom det som sagt är ett fånigt ord här. Men nog finns det en del likheter som känns osannolika när jag jämför med framförallt Moores Whatever Happened to the Man of Tomorrow?, hans fantastiska avskedsserie om den klassiska Stålmannen, där Mxyzptlks roll är en karbonkopia på Pxyzsyzygys roll i Superfolks, men det gör inte Moores serie ett enda dugg sämre enligt mig. Andra serier där Superfolks också spökar är Kingdom Come (även om det kanske mest är via omvägen Twilight of the Superheroes som har mer uppenbara liketer med romanen), Watchmen och som nämnts en del av Morrisons alster.

En stor brasklapp dock: Jag misstänker att en hel del av Mayers idéer låg väldigt mycket i tiden, och att det kan vara lätt att därför tro att likheter med Superfolks också innebär att de kommer därifrån. Ta exempelvis Kitty Genovese-tragedin som också dyker upp i Watchmen; bara för att händelsen omnämns som en avgörande händelse i Superfolks innebär det inte att Moore fått idén därifrån eftersom fallet Kitty Genovese är så gott som omöjligt att undvika om man skriver någonting där förslumningen och våldet i New York på 60- och 70-talet är en viktig del av handlingen.

Så jag är definitivt glad att jag lyckades lokalisera Superfolks och läsa den; även om romanen i sig inte var något vidare var det synnerligen intressant att läsa en så tidig behandling av teman som senare skulle bli en så viktig del av en del moderna superhjälteserier :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>