Sommarlättja: Stålmannen på 50/60-talet

OK, ok, idag blir det ett mycket textfattigt och icke-analytiskt inlägg som dessutom inte är det minsta originellt, men jag tänker skylla dels på sommarlättja, dels på att jag efter att ha läst Superman 100-200 (jag kommer inte ihåg varför jag fick för mig att göra det så fråga inte…) helt enkelt inte kan låta bli att dra mitt strå till stacken när det gäller att öka mängden texter om just 50-60-talets Stålmannen och de närmast obegripliga serierna :-)

Så det blir helt enkelt en räcka bilder idag, med någon liten kommentar. Men notera att plocka ut konstiga serier ur den här tidningen under de här åren är som att leta efter skäggiga hipsters i SoFo; jag kan i princip blunda och slumpmässigt välja en sida och den kommer vara skum!

Låt mig börja med lite hederlig gammaldags åldersrasism, när Jimmy Olsen blir guidad i ett museum som hyllar superskurkar och därför givetvis också förnedrar superhjältar, och han får se hur Rymdens Hjältar / Legion of Superheroes skulle kunna tänkas se ut som gamla. The Horror! The Horror!:

Sen några rutor från en serie där alla tror att Clark Kent blivit blind, varpå Stålis ser sig tvingad att lägga ner Clark Kent-identiteten eftersom han inte kan lossas vara blind resten av livet eftersom det skulle göra det svårare att smita undan för att byta om till Stålmannen. Som i de flesta serier från den här eran uppträder huvudpersonerna helt absurt: Clark Kent fräser åt alla att de minsann ska lämna honom i fred och att han aldrig vill se dem igen, varpå Stålis bekymmerslöst konstaterar att ”Jahapp, det var det det, dags att byta identitet!”, och därmed ger upp sisådär 30 års sociala relationer. Den nya identiteten: Clark the ”K”, en superhet brittisk DJ, i ett försök av DC att rida på Beatles-vågen. Efter en som det känns oändlig parad av ”Pip-pip, old chum”, ”Cheerio”, och tedrickande för att visa hur engelsmän uppträder blir han avslöjad som Stålmannen av sina fans, och då finns förstås inget annat att göra än att kyssa dem alla för att visa att han är en riktig karlakarl, och sen överge Clark the ”K”-identiteten med.

Om någon är intresserad löser det sig förstås i slutet med Clark Kents blindhet och när han dyker upp på jobbet är allt som vanligt igen; det verkar som om alla hans vänner är så vana vid att personer då och då får helt andra personligheter och att det inte är någonting att bry sig om. Och att koppla ihop två så extremt olika personer som Clark Kent, i blå kostym med glasögon, med den lika kända Clark the ”K” som nu avslöjats vara Stålmannen, i blå kostym med monokel (som hippa coola engelsmän diggar, ni vet, åtminstone enligt vad DCs redaktion tror), nä det är alldeles för svårt 😉

Men allt är inte usla serier; ibland är det kul med lite udda inslag, som den faktiskt ganska rikliga mängd serier som mer känns som romantikserier än superhjälteserier där gamle Stålis har hjärteproblem:

Eller alla Public service-sidor, där det propageras för att inte slänga skräp i naturen, att inte ha fördomar mot andra etniciteter eller religioner, att psykiska sjukdomar inte är skamliga, att inte mobba, och annat smått och gott. Onekligen med extremt traditionella roller för män/kvinnor/flickor/pojkar, men med gott syfte:

Och ibland är det helt enkelt några snygga teckningar som piggar upp, som i andra rutan här med en ovanligt stämningsfull bild av Stålmannen utklädd till djävulen (varför han klätt ut sig lämnar jag därhän; de krystade förklaringarna till varför han och andra uppträder som de gör i de här serierna förtjänar nästan aldrig att vidarebefordras):

Fast sen har vi förstås fallen där teckningarna istället drar ner betyget, som den minst sagt annorlunda anatomin Clark Kent uppvisar här (och nej, röd kryptonit har inte gjort att hans huvud krympt):

Det där jag sa om att personers uppträdande närmast känns slumpartade? Här är ett fint exempel där Lex Luthor, den intelligentaste människan på Jorden och den tveklöst bästa vetenskapsmannen verkar ha missat någonting fundamentalt om hur fortplantning fungerar när han planerar att hämnas på Stålmannen genom att åka tillbaka i tiden och gifta sig med Lara istället för att hon gifter sig med Jor-El:

Krystad handling är bara förnamnet!

Och sen har vi det bara underliga där det känns som om man måste ha tävlat på redaktionen om att komma på bisarra situationer. Bizarro är givetvis ofta inblandad, men även Mxyzptlk som här uppträder som hjälte:

Det bisarra är nog egentligen inte den där kaninen utan att alla, inklusive Stålis, ser det som sker som någonting helt normalt. Och btw, det här är en av förbluffande många serier där det dyker upp en konkurrent till Stålmannen som Metropolis största hjälte, och det är fascinerande att se hur snabbt hela befolkningen (inklusive Stålmannens så kallade vänner) omedelbart kallar Stålis för föredetting och istället fanatiskt börjar dyrka den nya. För att så fort den nya försvinner (efter att ha visat sig vara en bluff / superskurk / Stålmannen i förklädnad / dött en hjältedöd) omedelbart börja dyrka Stålmannen istället.

Så nej, det här är generellt sett inga bra serier. Men det är intressant att läsa dem och se hur man från DCs håll på alla möjliga och omöjliga sätt försöker variera de fåtaliga historier man har, och hur ur led man är med tiden; Marvels samtida serier känns visserligen nästan lika daterade idag men på den tiden måste skillnaden känts milsvid!

De serier som faktiskt är bra, fortfarande, är de som vågar bryta mönstret, som till exempel en del av de redan nämnda med romantiskt innehåll. Problemet är även där att när man någon gång råkar göra någonting bra och läsarna uppskattar det (det märks på brevsidorna rätt tydligt när så är fallet) så kan man inte kapitalisera på det eftersom man ofelbart faller in i sitt gamla mönster att skriva samma historia om och om igen. Första gången kändes det fräscht, andra (och tredje och fjärde och…) bara trött.

Det är symptomatiskt att de serier som är roligast nog är alla imaginära What If-historier, med The Amazing Story of Superman-Red and Superman-Blue som det bästa exemplet: Först när man inte måste se till att status quo vid seriens slut är samma som vid dess början blir det bättre. Marvel hade förstått att såpopera var en bra ingrediens att lägga till i superhjälteserierna men DC vågade inte, iallafall inte ”på riktigt”. Dessutom gör just det faktum att man som läsare redan läst otaliga varianter av samma historier att radikalt nya inslag blir ännu roligare.

I en mycket snarlik genre har vi de ”romaner” (dvs istället för 2-3 kortare serier i tidningen är det en längre med 2-3 kapitel) som också vågar ta en lite annan väg. Skillnaden på dem och What If-serierna är oftast inte mer än några rutor i början & slutet, där What if-serierna har några textpaneler som förklarar att det här är en påhittad historia medan de andra istället har någon trivialt krystad förklaring som gör att det som hänt på slutet inte påverkar framtiden.

Och jag vill avsluta med en sida från en av dessa romaner, närmare bestämt Superman Returns to Krypton!, där Stålmannen befinner sig på Krypton innan den exploderar och blir kär i en skådespelerska, Lyra Lerrol. Som vanligt finns det fåniga inslag, som förklaringen till varför ingen undrar över hans konstiga kläder, men på det stora hela är det en riktigt bra serie, och nöjet att läsa stämningsfulla sidor som den här gör att jag ändå till slut inte ångrar att jag läst alla dessa tidningar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>