Mimi Pond: Over Easy & The Customer is Always Wrong

Dags för övervintrade hippies, unga punkare, en himla massa droger, och ”Imperial Cafe”, ett lunchhak i Oakland där Madge, huvudpersonen i Mimi Ponds två böcker Over Easy (utkom för några år sedan) & The Customer is Always Wrong (från i år), jobbar i slutet av 70-talet. Egentligen vill hon jobba med konst, som serietecknare, men utan pengar att leva på måste hon ta ett jobb, vilket som helst, och hamnar därför på ”Imperial Cafe”; initialt som diskare, senare som servitris.

Allting i de här två tjocka böckerna kretsar kring restaurangen. Vi får lära känna de övriga anställda, chefen, ägaren, stamkunderna (både trevliga och inte så trevliga), och det är en brokig samling människor. Alla är på något sätt präglade av 70-talets Kalifornien: Drogerna flödar, spänningen mellan olika subkulturer som hippies och punkare är stark, och likaså den mellan olika folkgrupper. Alla anställdas liv utgår från restaurangen; det är där de arbetar och det är där de finner vänner och potentiella partners. En storfamilj, närmast, men inte en alltigenom harmonisk och lycklig sådan för därtill är de flesta alltför knepiga.

Det som slår mig när jag läser är den fascinerande acceptansen för andras beteende som restaurangpersonalen uppvisar. Ofta är det givetvis bra att man inte kräver att alla är som en själv, men jag är inte helt säker på om det är helt av godo här för ärligt talat uppför sig rätt många som svin, utan att de omkring reagerar. Blir du hotad till livet av langare som misstar dig för en av dina kollegor som inte betalat sina knarkskulder? Tja, det är jobbigt och traumatiskt, men inte ryter man ifrån till kollegan; det är ju bara någonting man måste räkna med händer. En axelryckning är en lagom reaktion på ungefär allt.

Här ett typiskt exempel där Madge tillsammans med chefen på restaurangen, Lazlo, en av de snällare personerna i serien, ska köra en anställd plus hennes pojkvän till drogkliniken för att påbörja en metadonbehandling (Madge och Lazlo är de som sitter ner):

Ta lite kokain tillsammans med missbrukarna innan man ska hjälpa dem att sluta är symptomatiskt för hur människorna i serien agerar: Vänligt kanske, men obetänksamt och fruktansvärt naivt.

Och det är kanske inte så konstigt eftersom de flesta är unga och utan mål i livet; att ha så kul som möjligt idag är det enda som spelar roll. Att Madge egentligen vill någonting annat, leva ett annat liv i New York som tecknare ses bara som någonting man kan reta henne för och möjligen tycka är smått irriterande, förutom Lazlo som uppmuntrar henne att försöka (liksom han uppmuntrar alla att tro på sig själva).

Det här är en typisk coming of age-historia, med en huvudrollsinnehaverska som börjar tröttna på dagdrivarlivet och vill göra sig fri. Allteftersom serien fortlöper blir hennes känslor starkare och starkare (ofta temporärt förstärkta av ett kokainrus), och ju mer tillvaron på restaurangen spinner ur kontroll med droger, sjukdomar, och kriminalitet, desto fastare övertygad blir hon att flytta.

OK, det här låter nog som om det skulle kunna vara en deppig historia och på ett plan är den det, med någonting som skulle kunna vara en socialrealistisk misär av värsta sorten. Men sen är det det där med acceptansen och låt gå-mentaliteten, som gör att det inte känns så farligt egentligen: En dag kommer man förhoppningsvis växa ifrån det här röriga livet och göra någonting annat. Tyvärr gäller det inte alla, exempelvis om man blir mördad under tiden… :-(

Uppenbarligen gillar jag Mimi Ponds serie eftersom jag köpte The Customer is Always Wrong efter att ha läst Over Easy. Och mycket är bra, som de lättsamma teckningarna, de underliga och intressanta karaktärerna, och skildringen av en tid som jag själv känner igen och gillar (dock som yngre och uppväxt i en rätt konservativ förort till Uppsala så, well, lite mindre hippies, punkare, droger & kriminalitet…). Autentiskt känns det också, jag tror jag sällan läst en serie som känns lika självbiografisk som den här utan att vara det.

Men jag kan inte låta bli att irritera mig på personerna för att de är så hopplöst ointresserade av att tänka på morgondagen, och på drogerna som så självklart konsumeras närhelst man känner för det. Lazlo, en storkonsument själv men en som har bruket under kontroll och som har det mest ”normala” livet av alla, några år äldre och med en familj, konstaterar sorgsen att droger ska man ta för att förgylla tillvaron och andra upplevelser, inte bara för drogernas egen skull. Varpå han sniffar en lina kokain tillsammans med de som inte kan kontrollera missbruket lika bra som han själv.

Så en utomordentligt väl skildrad miljö och tid med en apart samling personer som är lika väl skildrade de, men samtidigt frustrerande eftersom jag får en så stark lust att säga till dem att de måste skärpa sig. Allt i allo serier jag är glad i, men som jag också sneglar lite argt mot när jag ser dem i hyllan :-)

Martha & Sammy som nygifta; de tyckte det kunde vara en kul grej att överraska alla med. Smart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>