En tråkig nyhet: Moebius död

Jag brukar inte skriva om nyheter från serievärlden här så ofta (det skulle kräva alldeles för mycket tid är jag rädd), men ibland finns det undantag. Och tyvärr är det dags för ett sånt för jag läste alldeles nyss att Moebius (eller Jean Giraud som var hans riktiga namn) dött vid 73 års ålder.

Från Arzach (eller vilken stavning man nu föredrar), serien som blev en symbol för franska science fiction-serier

För den som inte vet så mycket om Moebius kan man med en googling hitta drösvis med information; han var den viktigaste serieskaparen för Metal Hurlant/Heavy Metals tillkomst, och hans stil i serierna han gjorde där blev själva symbolen för franska och europeiska konstserier därefter. Han var också formgivare till filmer som Alien, The Abyss och Femte elementet. Men som sagt, jag överlåter åt andra att skriva om honom mer objektivt för att istället skriva några ord om min relation till honom.

Som länge var rätt kluven. Jag tyckte att Blueberry, western-serien han tecknade i många år i en realistisk stil under sitt vanliga namn Jean Giraud var helt OK men inte på något sätt fantastiskt, och att de kortare serier jag läste under hans artistnamn Moebius visserligen var eleganta men rätt förglömliga. Den första av dessa jag läste var säkert Vit mardröm som publicerades i Mammut 2, en obehaglig serie om rasisim, men den första jag verkligen kommer ihåg är The Long Tomorrow från Pulserande Metal 1/84, en underhållande bagatell om en privatdeckare i framtiden. Sen fortsatte det så, med diverse serier som jag tyckte om men inte mer än så, även om jag ofta uppskattade hans mycket eleganta teckningar.

Men på senare år har jag ändrat uppfattning, och nu är jag inte längre kluven utan anser istället att han förtjänar alla lovord som alltid skrivits om honom. Det började lite så smått när Epic gav ut samlingarna med hans då samlade Moebius-serier; jag märkte då hur extremt skickliga hans teckningar faktiskt var. Men det var först för drygt två år sedan som verkligen svängde om, när jag tog mig för att läsa Blueberry från början till slut, inklusive de album från senare år där Moebius själv ansvarade för både manus och teckningar. Mina tankar om serien finns här, men i korthet går de ut på att det är först här, i Moebius soloshow, som Blueberry blir en serie som lyfter sig över och blir någonting riktigt fascinerande.

En sida från Dust, det sista Blueberry-albumet från Moebius penna

Sen läste jag om hans Inkalen när den kom ut i samlad utgåva (mer här, och med köptips här (för att se till att man får en versionen med den överlägsna färgläggningen)) och blev mer än någonsin imponerad av hans pennföring: Hans linjer är bland de mest eleganta jag någonsin sett, och de är tillräckligt skäl att läsa Inkalen i sig själva. Sen är historien av Jodorowsky inte så dum den heller, men Moebius är den riktigt stora behållningen här.

Själv tänker jag ta och läsa om några av de gamla Epic-samlingarna; jag har nog inte läst dem sen de kom ut i slutet av 80-talet, så de kan passa bra som kvällsläsningen en dag som denna!

Från Inkalens inledning, en av Moebius mest kända seriesidor

Comics Code på väg bort!

De amerikanska serieförlagens självcensur Comics Code tycks på väg bort. I dagarna har ett par stora utgivare, Archie Comics och DC Comics, meddelat att de kommer att hoppa av från Comics Code.
Bakgrunden till Comics Code står att hämta i 50-talets kritik mot serietidningarna.

Serietidningarna fick sitt stora genombrott i USA i slutet av 30-talet. Under 40-talet växte branschen ut och blomstrade. Inte minst superhjälteserierna skördade stora framgångar under krigsåren.
Men expansionen var så kraftig att idéerna började tryta. Superhjältarna fick t.ex. ge sig ut på allt mer långväga expeditioner, ibland till andra planeter, andra dimensioner eller tidsåldrar, för att hitta tillräckligt otrevliga skurkar att mäta sig med. Innehållet blev mer absurt. I ljuset av detta föddes också andra genrer, som science fiction- och skräckserier.
 En annan kategori serietidningar som nu dök upp var kriminalserierna. Dessa byggde på arketyper; En hårdhudad hjälte, en sexig hjältinna och några ruskiga skurkar blandades i våldsam röra! Det var ett snabbt och lönsamt sätt att göra serier på!

Redan då filmen fick sitt genombrott kring sekelskiftet hade det påbörjats en debatt om underhållningsvåld och i vad mån människor kunde ta skada av att att se våldsdåd begås.
Den amerikanske psykiatern Fredric Wertham arbetade med ungdomsbrottslingar och började studera vad som fick dessa människor att träda över lagens råmärken. Redan på 30-talet skrev han sin första bok på detta tema och under de närmast följande åren fortsatte han sina studier. Med tiden blev han övertygad om att den företeelse som mer än allt annat inspirerade till våldsdåd var seriemagasinen!

I norden kunde man första gången ta del av Werthams rön hösten 1948, då tidskriften ”Det Bästa” lät publicera en översättning av en artikel som samma år gått i amerikanska Reader’s Digest. Den danska versionen finns tillänglig via Tegneseriemuseet webbplats.
I artikeln tvekar inte Wertham att peka ut serietidningarna som källa till kriminalitet; ”färgglada häften som säljes i miljonupplagor varje månad och är fulla av grymheter”. Wertham exemplifierar bl.a. med en 13-årig pojke som mördade en lekkamrat till följd av att han läst ”de förbrytarhäften han kunnat få fatt i”. Harmset konstaterar Wertham att pojken blev satt i förvar av samhället medan förläggarna ”som fyllt hans hjärna med mordtankar” fick fortsätta att ge ut sina alster.

Problemet med Werthams kritik var att han var mycket kategorisk och dessutom okunnig om ämnet. Han kunde inte skilja på vad som var bra resp. dåligt i serieväg utan drog alla äventyrsserier (för Werthams kritik gäller endast dessa – skämtserier som t.ex. Blondie och Gyllenbom kallar han för ”harmlösa”) över en kam.
 Den kritik Wertham riktade var också mycket överdriven. Det är möjligt att han hade goda intentioner men att han själv rycktes med av debatten och tappade fotfästet. Wertham tycks ha blivit allt mer uppskruvad i sin argumentation och lämnade sin vetenskapliga kammare till förmån för husmorsföreningar, föräldraorganisationer och andra som ville ha honom som föreläsare. Ett exempel är att han 1953 lät publicera sig i tidningen Ladies Home Journal med en artikel om serier betitlad ”What Parents Don’t Know”!

En "dold bild" av en kvinnas könsorgan, enl. Wertham

Storsläggan lät han dock spara till året därpå då hans bok Seduction of the Innocent – fritt översatt ”Förförelse av oskyldiga” – kom ut.
 Wertham argumenterade nu för att serierna hade ett dolt budskap. Läderlappen och Robin var således ingen oskyldig äventyrsserie utan i själva verket en homosexuell fantasi. Och det dolda budskapet fanns inte bara i seriernas handling, utan också i bilderna, där skuggspelet i en mans överarmsmuskler i själva verket skulle tydas som en bild av ett kvinnligt könsorgan; ”pictures within pictures for children who know how to look”!

Och om målet var att väcka debatt så lyckades Wertham verkligen! Serietidningarna sattes under lupp i en stundtals mycket hätsk polemik. Serieförläggarna bleknade och bestämde sig för att det är bättre att förekomma än att förekommas. Man införde helt enkelt en självcensur!

Comics Code Authority föddes 1954, alltså samma år som Seduction of the Innocent kom ut. Grundpelarna i granskningen var (och är fortfarande – ty Comics Code finns ännu kvar!) att begränsa skildringar av kriminalitet, våld, skräck, terror och sexualitet i de amerikanska serietidningarna. Reglerna stipulerade hur religion och drogmissbruk skulle behandlas, och de innehöll även riktlinjer för annonsering och språkvård.

Det var en långtgående och besk medicin för de amerikanska serieutgivarna, och den kom också att kräva ett regelrätt offer. Förlaget EC hade nämligen riktat in hela sin utgivning mot science fiction- och skräckmagasin. Det var väl berättade historier med detaljerade, snyggt utförda teckningar. Men vad hjälpte det när en av Comics Codes paragrafer stadgade att serietidningarna inte fick innehålla skräck – ja, inte ens själva ordet fick användas för att saluföra serietidningar!

"Monster" i Weird Science - hu!

När debatten rasat över återstod av EC endast tidskriften MAD. Några övriga aktörer inom branschen överlevde, men på darriga ben. När man ser händelserna så här i Backspegeln är det svårt att hitta något positivt. Visst, de massproducerade kriminalserierna försvann, men i fallet ryckte de även med sig många bra serier. Det som blev kvar var mycket urvattnat; överlevare som Stålmannen och Läderlappen kom tidvis mest att likna skämt- eller kärleksserier.

Men utvecklingen vände. I slutet av 50-talet kom det som brukar kallas Silver Age, en kraftfull revansch för superhjälteserierna. Våldsdebatten kom nu istället att gälla andra medier som TV och video. Ja, debatten lever faktiskt än i våra dagar och riktas nu huvudsakligen mot dataspel.
 Och mot slutet omvärderade t.o.m. Fredric Wertham serierna. Hans sista bok kom 1973 och var en hyllning till fanzine-världen!

Artikeln är tidigare publicerad på Swecomics.

Modern dans och gamla serier: Hapless Hooligan

Istället för serierecensioner blir det idag ett litet inlägg om modern dans. Skälet är att jag igår såg Hapless Hooligan in ”Still Moving”, Art Spiegelmans samarbete med den internationella dansgruppen Pilobolus.

Inslaget var ett av fem i en tvåtimmarsföreställning, och som relativ dilettant vad gäller modern dans så tyckte jag att det var det intressantaste av dem. Inte för dansandet i sig som var rätt begränsat i Spiegelmans avsnitt, men mer för idéerna; de övriga inslagen påminde alltför mycket om andra dansuppträdanden jag sett.

För det var mycket tydligt att det var Spiegelman som låg bakom: Huvudperson var en lätt igenkännlig version av Happy Hooligan, andra gamla seriefigurer skymtade förbi (och tegelstenar kastades) till gammeljazz, och formexperimenten var dominerande. Dansarna kämpade mot serierutornas kanter och de bröt sig ur serierna med jämna mellanrum; ett stående inslag var silhuettdans där personernas storlek varierade drastiskt på ett mycket effektivt sätt, men då och då trädde dansarna fram framför filmduken, alternativt dansade synkront med en dansare framför, en bakom vars silhuett syntes mot duken.

Publiken verkade gilla vad de såg och hörde; den enda invändning jag själv har förutom den redan nämnda med att dansandet kom i skymundan är att några av de mer skämtsamma inslagen var lite väl lättköpta, men jag misstänker att det var helt avsiktligt från Spiegelman som gillar sånt ( se till exempel hans suveräna album Breakdowns, med en hel del simpla gags).

Alltför ofta när någon får för sig att kombinera serier med någon annan konstform leder det till elände eller åtminstone pinsamheter, så därför var det verkligen skönt att se ett high concept som Hapless Hooligan fungera väl, utan att jag någonsin kände ett behov av att skruva mig på stolen för att det blev pinsamt. Istället blev jag småsugen på att se återuppförandet av Krazy Kat-baletten från 1922 som sattes upp tidigare i år :-)

För den som vill höra vad Spiegelman och Pilobolus själv säger om samarbetet och se några avsnitt från dansen, finns det givetvis resurser på Youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=YRj1H4hrBds

Gallien runt på franskbelgiska cykelhjul

Idag börjar en av Europas största idrottstävlingar; Tour de France. I 20 etapper skall 200 tappra gneta, gnida, kämpa och släpa sig upp- och nedför hela Frankrike. Över 13 miljoner åskådare beräknas att stå längs vägarna och hojta (dvs. något fler än en vanlig sommarvecka i Frankrike).

Och som alla vet har Tour de France, precis som egentligen alla moderna företeelser, sin upprinnelse i en liten gallisk by omringad av fyra romerska militärförläggningar. I Asterix och Obelix´ äventyr Gallien runt gör de båda gamängerna en rundresa genom det ockuperade Gallien som en tävling mot de romerska auktoriteterna. I en sida dras rutten upp, och det är naturligtvis här det första loppet genomförs. Att romarna, trots förlusten, ändå fastnat för tävlingsformen att ta sig runt ett helt land på det jobbigaste sättet, visar deras egen variant Giro d’Italia. Och precis som vissa amerikanska stjärnåkare, så lyckas Asterix & Obelix vinna hela tillställningen genom att dopa sig med trolldryck. Så framgångsrik är deras intag av illegala(?) substanser att de senare försöker sig på att vinna även en olympiad. Något som blivit en populär metod för inte bara amerikanska cykelåkare med svarta strumpor. Så även om den galliska byn grundlade tävlingen har deras inflytande och tvivelaktiga tävlingsmoral alltså haft återverkning långt in idag.

Den kanske mest minnesvärda cykelloppet genomfördes i modern tid däremot av Spirous kamrat Nicke. I äventyret Det falska ansiktet anmäler piccolon sin vän för att undgå polisen, ett genidrag värdig Poes The Purloined letter där tanken är att Nicke ska försvinna i cykelmassan. Ett genidrag om det inte hade varit för den tuffa bergsetapp som det rörde sig om. Så genom trötta tramptag och otillräcklig uppmärksamhet tar Nicke en genväg utför bergssidorna istället för på landsvägarna; en genväg så effektiv att man undrar varför den inte slagit igenom på bredare front. (Inte minst nu när det för ändamålet finns speciella – just det –  mountainbikes.) Genom ytterligare missöde vänds dessutom cykeln bakochfram varför vi får den genvägssusande Nicke svischa förbi alla och komma i mål med bakhjulet först. Kommentatorn som bara ser Nickes svarta ändalykt antar först att det är Eddie Mörk – en skön blinkning till en av cykelvärldens största; belgaren Eddie Merckx.

Franquin andra skapelse Gaston skulle däremot aldrig delta i ett cykellopp. Istället är cykeln för Gaston endast ett fortskaffningsmedel och som sådant skall det vara så bekvämt som möjligt. Och naturligtvis så lite energikrävande som möjligt. Det kan dock vara värt att notera att Gastons bil dock inte hör till fordonsvärldens snabbaste – i ett avsnitt blir han förbiåkt av en söndagsflanör på cykel! Förmodligen ligger Gaston bilism närmare Franquins eget intresse; han var vansinnigt bilintresserad men medger att han inför Det falska ansiktet mest använde cykelloppet som en kul grej eftersom det var en så populär tillställning. Själv var han alltså inte särskilt intresserad av cykeln.

Roger Leloups unga tekniker och teknohjältinna Yuko Tsuno är känd för sina fordon, dock är alla utrustad med mer eller mindre fantastiska motorer. Typiskt nog ser vi henne åka moped när hon skall ta sig till vännens näraliggande hus. Och självklart krockar hon med – just det – en motorcykel.

Sist men inte minst kan man ju förvänta sig att Tintin uppvisar det mest stilmedvetna cykelmedvetandet. Han kör ju både den ena och andra bilen genom sina äventyr, men det är självklart som cyklist vi minns honom. I Blå Lotus kör han också en mycket snygg tävlingscykel – självklart trendigt nog fixie!

Tintin kör fixie!

Tor de Gallien avslutas 25 juli i Lutetia – må bästa franskbelgare vinna!

Res i Tintins spår!

Det är resebyrån On the Go Tours som i samarbete med Tintins förlag Moulinsart tagit fram fyra paketresor. Jordanien, Indien och Egypten är de mer exotiska resmålen, medan den som vill nöja sig med en kortare tripp kan få följa med till Tintins hemland Belgien. På alla resor medföljer Tintin-kännare som guider!
Läs mera på http://www.onthegotours.com/Destination-Tintin.

Världsresenären