Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, tisdag 2012 05 01 
Nu så har jag kommit igång med att läsa SIS-böckerna; det blev den tjockaste av dem alla jag började med, närmare bestämt Henrik Bromanders Smålands mörker. 628 sidor om Erik som växer upp i Nässjö i en rejält dysfunktionell familj, med en mamma som verkar hata honom och en pappa som är förvirrat extrem-politiskt aktiv; givetvis har båda också problem med spriten. Vänner är det ont om, och de enda människor han kommer nära är sin farfar Stig och den något äldre Annika som han lär känna på ortens bibliotek.
Förutom sin allmänna alienation är Erik också fascist, seriefantast, och homosexuell (de två förstnämnda med stolthet, medan det tar ett tag för honom att acceptera och erkänna det sistnämnda). Fascismen är en viktig del av hans liv som ung, med diskussioner om fascism kontra rasism / nazism / klasstillhörighet / kommunism, men också planer på hur man genom våld ska vinna andra människor över till ideologin. Så det är inte precis ett enkelt liv han har framför sig, och mycket riktigt går det mesta åt helvete med en långvarig fängelsevistelse som kulmen.
Det är lika bra att säga det först som sist: Bromander är en kass tecknare med de flesta mått mätt. Personers ålder är ibland omöjligt att avläsa (när Eriks mamma blir gravid kändes det smått bisarrt, med tanke på att jag trott att hon var typ 55 år), ansiktsuttrycken är få och variationslösa, och gång på gång missade jag repliker i serien eftersom den grafiska skillnaden mellan teckningarna och pratbubblorna är så små att jag helt enkelt inte såg bubblan innan jag fortsatt till nästa ruta. Kort sagt, hellre än bra.
Tillsammans med den avtrubbade känslan i skildringarna av det mesta som händer (personer reagerar aldrig riktigt, eller om de gör det så märks det i alla fall inte på teckningarna) och Eriks passiva personlighet, förutom i undantagsfall, borde det bli en bedövande känsla av menlöshet som kanske en del uppskattar men normalt inte jag.
Men sen är det det där med fanzinen…
Insprängda i boken finns nämligen diverse nummer Eriks fanzine, Ansikte, där han skildrar sitt eget liv. Hur han fascineras av fascismen, hans uppvaknande homosexualitet, hans relationer till familjemedlemmar, vänner, och älskade. Allt tecknat och framfört i en än mer amatörmässig stil än serien i övrigt, men å andra sidan med en passion och rättframhet som inte går av för hackor.
 Från ett fanzine Det är ärligt talat suveränt gjort: Den vanliga serien visar oss vad som händer med Erik från ett utifrånperspektiv, medan fanzinet visar oss Eriks bild av hans liv och känslor. Där Erik sedd från utsidan verkar likgiltigt känslokall är hans inre liv desto rikare, och betydligt mer nyanserat. Hans vurm för den klassiska teoretiska fascismen känns begriplig (från hans utgångspunkt sett), och hans kärleksförklaring till sin första stora kärlek och sin reaktion inför den senares svek är smärtsamt ärlig.
Om Smålands mörker bara innehållit den reguljära skildringen hade jag tyckt det varit ett taffligt framfört misslyckande; om boken istället bara innehållit fanzinen hade den känts meningslös utan den bakgrund som nu finns. Att kombinera de två är ett genialt grepp, och Bromanders svagheter som tecknare har snarast vänts till en fördel; de krattiga och emotionellt tomma teckningarna kontrasterar så mycket starkare mot de självutlämnande fanzinen än om de förstnämnda hade varit bättre på att visa vad människorna känner i sitt inre. Det är helt enkelt mycket styvt gjort att på det här sättet utnyttja sina färdigheter maximalt, och därmed göra Erik till en levande person som jag kan ha sympati men framförallt förståelse för, hans svagheter till trots. Bravo!
Postat av Simon, tisdag 2012 04 24 Dagens två serier är rätt olika men jag kände samma missbelåtenhet med dem, trots att båda serierna faktiskt är ganska bra. Först lite grann om serierna, sen navelskådningskritiken!
The Unwritten, skriven av Mike Carey och tecknad av Peter Gross: Den här Vertigo-serien har blivit något av en kritikerfavorit, och det kan jag förstå eftersom den är intelligent skriven och charmigt tecknad. Den handlar om Tom Taylor, sonen till en extremt framgångsrik författare till böckerna om Tommy Taylor, en Harry Potter-lookalike. När serien börjar livnär sig Tom på att åka runt och skriva autografer mm eftersom alla utgår att hans far använt honom som förebild till Tommy. Visserligen ogillar Tom alla jämförelser mellan honom och Tommy, men vad ska man göra om man inte har något annat sätt att försörja sig?
 Existentiella problem under uppsegling Men en dag börjar gränserna mellan den fiktiva världen och den riktiga att försvagas; är det Tom som användes som förebild till Tommy, eller är det tvärtom? Och vad betyder det att Tom plötsligt för två följeslagare med klara likheter till Tommys två bästa vänner i böckerna (tänk Hermione & Ron)? Careys manus går på jakt efter hemligheten bakom världen sen historierna början, och mer och mer verkar det som om historier och de som styr författarna också är de som styr världen.
Serien lär hålla på ett bra tag till för historien är inte i närheten av avslutad ännu, och som sagt är det en underhållande läsning, med hjärngymnastik, rikliga litterära referenser och teckningar som åtminstone jag tycker passar alldeles förträffligt. Jag har inte läst Carey & Gross tidigare Vertigo-serie Lucifer men jag funderar på att göra det för att se om den är lika skickligt gjord.
Superior, skriven av Mark Millar och tecknad av Leinil Yu: Hallelujah, en serie av Millar som är riktigt läsvärd! Det händer inte precis varje dag så kanske är jag så överraskad att jag ger den för högt betyg, men den här berättelsen om Simon Pooni, en ung tonåring med MS, är (och det här är ett ord som jag inte precis brukar använda om Millar) hjärtevärmande. Pooni får en dag besök av en underlig liten varelse som förvandlar honom till Superior, en fram tills dess fiktiv superhjälte. Pooni går sitt absolut bästa för att använda sina nyfunna krafter för det goda även om det är knepigt att lära sig hantera dem; seriens allra bästa delar lyckas visa hur fantastiskt och overkligt en person med Stålmannens krafter skulle vara om han fanns på riktigt. Som sekvensen med den störtande rymdstationen, och hur Superior/Pooni långsamt flyger med den över New York.
En del av den majestätiska känslan är förstås Yus förtjänst, men Millar gör sitt jobb bra han med. Och för en gångs skull lyckas han hålla sig (nästan helt) borta från de onödiga excesser i våld som han annars brukar gödsla friskt med. Superior är snudd på barntillåten, och de sju numren är ett bra exempel på hur man kan skriva en avslutad superhjälteserie utan att det känns fånigt eller juvenilt.
OK, två serier med mestadels beröm, så hur var det nu med min missbelåtenhet?
The Unwritten. Fables. Sandman. Allt möjligt av Moore (som Lost Girls & Promethea & League of Extraordinary Gentlemen). Allt möjligt av Morrison (som Joe the Barbarian). En hel del mer från Vertigo. Alla serier där referenser till annan litteratur/sagor/berättelser är centralt för serien. Och jag tycker att nu kan det kanske räcka ett tag. Det börjar kännas som att det är mer originellt att bara berätta en egenhändigt påhittad historia än en som drar in all litteratur som funnits innan (och det är en orsak till att jag gillade Northlanders som jag nyss skrev om).
 Ett The Unwritten-omslag; hur många gånger har vi sett fejkade gamla serier insprängda i nya nu? Vertigo är den stora skurken här, med Moore och Gaiman som ansvariga för förkärleken till att visa upp hur beläst man är. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men när flera av Vertigos nuvarande stora titlar pysslar med samma sak blir det tröttsamt. The Unwritten hade varit mycket bättre om t ex Fables inte funnits; det kanske låter orättvist men är likafullt sant (för min del alltså; andra kan tycka något annat  ). Förutom Vertigo är det Moore som jobbar hårt på att bli rankad som mest tröttsamma refereraren, men det har han å andra sidan hållit på länge med nu. Sluta gärna!
Vad gäller Superior är det en annan typ av navelskåderi som jag irriterar mig på, nämligen det faktum att det tydligen är helt omöjligt att göra en ny superhjälteserie utan att för elftielfte gången återanvända Stålmannens historia & karaktär. Det spelar ingen roll om man är ute efter att göra en rättframt berättad klassisk superhjälteserie som Kirkmans Invincible, en rå revisionistisk superhjälteserie som Straczynskis Supreme Power, en kriminal-superhjälteserie som Bendis Powers, eller en vulgo-komedi som Ennis & Conners The Pro; nog tusan ska man ha med en karaktär som är en karbonkopia på Stålis, med samma krafter, samma bakgrund, och samma pojkscoutpersonlighet.
 Har vi sett det förut? Ja, vi har sett det förut! Visst förstår jag att det låter lockande att göra sin egen version av honom, men tänk vad skönt det vore att läsa en superhjälteserie där en Stålmannen-version (eller för den delen Läderlappen som också dyker upp alltför ofta) helt saknades? Det känns uppriktigt sagt lite slött: Ta med en version av honom och du behöver som författare inte lägga ner någon ansträngning på att skildra honom som person; vi vet alla hur Stålmannen är.
Så det blir en repris på min önskan härovan: Kom på något eget och sluta med att återanvända Stålmannen. Snälla?
Postat av Simon, torsdag 2012 04 19 
Hurra! Den japanska science fiction-serien Twin Spica som jag skrev lite om när den började komma ut på engelska avslutandes härommånaden, och den höll den höga kvalitén från början till slut.
Så vad har jag att tillägg till det jag sa förut?
- Likheten med Robert Heinleins Rymdkadetten visade sig inte vara så stor, trots allt. Twin Spica visade sig vara mycket mindre fokuserad på teknik och koncentrerar sig istället på relationer och känslor. Huvudpersonen Asumis total fascination för rymden, Mr Lions (en avliden astronaut vars ande är Asumis vän) melankoliska tillvaro, och Marikas udda bakgrund och därmed följande sociala problem är några av de viktigare delarna av serien.
- Tempot är långsamt, för att inte säga sävligt, och det är en av seriens styrkor. Yaginuma låter scener ta den tid som krävs, och exempelvis Marikas historia presenteras bit för bit under seriens gång; att hon ska utvecklas till en glad och öppen person är ingenting som någonsin kommer ske med tanke på det hon varit med om, och att hon ens kommer så långt som till att le sker inte förrän mot slutet av serien.
- Trots att serien är ny (den publicerades 2001-2009 i Japan) så känns den besynnerligt gammalmodig. Det är ingen kritik, bara en reflektion över att den på många sätt känns som att läsa exempelvis Keiko Takemiyas Andromeda Stories, eller för den delen Moto Hagios tidiga serier. Tempot och känslorna är liknande, men de har parats ihop med ett modernare sätt att berätta en historia, och det fungerar i mitt tycke alldeles utmärkt.
- Twin Spica har rikliga mått av den typsikt japanska blandningen av tragedi, glädje och melankoli. Tragiska händelser mjukas upp av tanken på det bra som varit, medan även glädjen över drömmars uppfyllelse också innehåller melankoli eftersom det som en gång varit nu är förbi, och den tiden kommer aldrig åter.
- Och slutligen kunde jag inte låta bli att tänka på Laddertop, en västerländsk manga jag läste för några månader sedan med ett liknande tema. Utklassningsseger för den japanska versionen, och min kritik mot Laddertop känns bara ännu mer uppenbar efter att jag läst klart Twin Spica.
Så 12 utmärkta volymer (ursprungligen tänkt som 16, men Vertical Inc. valde att låta de sista volymerna bli dubbelt så tjocka istället) av en serie som är som gjord att sjunka ner i, med dess långsamma suggestiva tempo. Jag har några små invändningar, som att Yaginuma nog egentligen är bättre på att teckna miljöer än människor, och att jag kanske ändå skulle velat se liiiite mer av astronaututbildningen trots allt, men det är trivialiteter med tanke på hur bra serien är. Eftersom det var ett tag sedan jag läste en manga med ett riktigt rejält slut också så var det för mig ett plus att Twin Spica inte avslutas innan det hela avgörs, och även att det fram tills dess inte var uppenbart hur det skulle gå. Twin Spica har flera vändningar som för mig var oväntade, så jag var nyfiken till slutet på var handlingen skulle ta vägen. Och det är inte så ofta det händer, vare sig i serier, böcker, eller filmer!
PS. Och ett extra Bechdel-plus också för en serie med huvudsakligen kvinnliga huvudroller där så gott som alla scener utspelas mellan kvinnor och kärlekssdiskussioner lyser med sin frånvaro; det är rymden som är allas mål, inte att hitta en pojkvän el. dyl. DS.
Postat av Simon, söndag 2012 04 15 Efter två stycken uppriktigt sagt usla serier är det dags för någonting bättre: Northlanders, skriven av Brian Wood (Demo, Conan), tecknad av diverse, som i och med att nummer 50 kom ut den här veckan nu är avslutad.
Northlanders har ingen huvudperson utan är istället en samling kortare berättelser som sträcker sig från ett enstaka nummer upp till nio för den längsta (den avslutande The Icelandic Trilogy), med det enda gemensamma att de alla utspelar sig under vikingatiden och att vikingar spelar en viktig roll; ibland som huvudrollsinnehavare, ibland som de som förorsakar omvälvningarna som skildras.
 The Girl in the Ice. Teckningar av Becky Cloonan. Berättelserna är en salig blandning, alltifrån rena krigsskildringar som vikingarnas belägring av Paris i The Siege of Paris till den naturlyriska The Hunt om en ensam jägare i ett vinterkyligt Sverige. Men även i de stillsammare episoderna är våldet alltid närvarande för det här är en blek skildring av livet, där döden när som helst kan överraska alla. Visst finns det ibland hopp, men det blir nästan lite väl dystert om man som jag läser alla numren i en följd.
Det är såklart en följd av att Wood vill försöka skildra livet som det var, och medellivslängden var inte precis hög under den här tiden. Men jag skulle gärna sett kanske någon mer episod som tog det lite lugnt; den låga medellivslängden till trots kan ju inte alla ha dött av våld. Märk väl att våldet trots detta aldrig är målet med serien utan bara katalysatorn för händelserna.
 The Cross + The Hammer. Teckningar av Ryan Kelly. Ibland känns det dock som om en del personer är alltför moderna i sitt tankesätt, som rättsskiparen i The Cross + The Hammer som känns som CSI: Viking här och där. Men på det stora hela har Wood lyckats bra: Det är verkligen skönt att läsa en serie som bara går ut på att berätta bra historier, utan superkrafter, magi eller intertextuella referenser (något jag börjat irritera mig på alltmer; inlägg kommer snart  ).
Det finns egentligen ingen episod som sticker ut från någon annan såsom varande ett Mästerverk (men heller ingen som är mycket sämre än de andra), men inte sedan jag läste den moderna Jonah Hex har jag sett en serie från DC eller Marvel som så rättframt försöker vara underhållande, utan krav på att man läst vartenda nummer innan. Jonah Hex hade visserligen snäppet vassare manus och tecknare, men Northlanders handlar å andra sidan om ett mycket ovanligare ämne till skillnad från det söndernötta western-temat. Så om man är intresserad av Wood, klassiskt berättande serier och/eller vikingar så är Northlanders ett bra tips. Eftersom man kan börja läsa vilken samling som helst skulle jag rekommendera den sjätte, med titeln Thor’s Daughter, som har en bra mix av historier med The Siege of Paris som huvudnummer.
 The Hunt. Teckningar av Matthew Woodson.
Postat av Simon, fredag 2012 04 13 
Som jag utlovade igår (yay?) en till kort recension av en uppriktigt sagt dålig, för att inte säga usel, serie: Before the Incal, skriven av Jodorowsky och tecknad av Janjetov.
Först en kort bakgrund: Den ursprungliga serien om Inkalen, kallad kort och gott The Incal (om vi håller oss till engelska titlar), har jag skrivit om förut. Det är en framförallt inledningsvis riktigt bra sf-serie av klassiskt europeiskt märke, med underbara teckningar av Moebius. Mot slutet blir det alltför mycket new age-flum och fåniga juveniliteter av Jodorowsky för min smak, men Moebius elegans gör det till en mycket läsvärd serie rakt igenom. Men i och med framgången för serien fick Jodorowsky för sig att skriva fler serier som anknyter till Inkalen, och med tiden har det blivit rätt många. Som dagens bok som handlar om John DiFools liv före det att Inkalen utspelar sig.
Det här var första gången jag läste den här serien. Jag har sett att serien funnits, men tidigare fanns det på engelska bara en horribel utgåva i tidningsformat som liksom den svenska utgåvan av Inkalen drabbats av en förödande trist ”modern” färgläggning, och dessutom mycket okänsligt censurerad där all nakenhet tecknats över. Men nu har alltså Humanoids gett ut alla sex franska albumen i en systerbok till deras tidigare bok The Incal: Samma fysiska format, samma färgbakgrund på omslaget, samma typ av kassett för boken, samma utmärkta idé att bibehålla originalfärgläggningen, samma icke-censur, samma (tyvärr) dyra pris. Så nu eller aldrig borde jag läsa serien.
 Från den tidigare engelska utgåvan Men aldrig hade varit ett bättre val. Som jag nämnde tycker jag att Jodorowsky har en hel del brister som manusförfattare, och här visar han sig från sin sämsta sida. Boken är full med barnsliga detaljer, som om den var skriven med en läsare i åtanke som tycker att det roligaste som finns är plumpa referenser till sex, fekalier och annat. Historien saknar mestadels helt styrsel där första albumet känts som om det skrivits med enda baktanken att så snabbt som möjligt få med minst en referens till varenda person av betydelse i The Incal, medan det sista är ett lika hafsigt försök att plötsligt knyta samman allt som hänt i de sex albumen för att ge en bakgrund till det som senare händer i The Incal. Och eftersom det är uppenbart att The Incal aldrig skrevs med någon större plan i åtanke känns det extremt påklistrat när saker som John DiFools besök hos prostituerade i den senare boken här plötsligt förklaras ha en djupare innebörd.
Om man pratar om andra exempel där man försökt att i efterhand förklara att det som hände i ett tidigare verk egentligen berodde på någonting annat så har vi som ett exempel på hur man gör det bra (i den mån det går; personligen tycker jag att idén är rätt suspekt) Orson Scott Cards böcker om Ender Wiggin. Som ett exempel på en adekvat hantering har vi Isaac Asimovs senare Stiftelse-böcker; problemet med dem är att de känns ganska menlösa, men jag kan inte klaga på hur Asimov fått ihop det rent logiskt. Before the Incal är så mycket mer misslyckad att det är sorgligt. Det hänger inte ihop logiskt, det gör om något den tidigare boken sämre, och inte ens teckningarna är särskilt lyckade.
 Janjetovs allra första sida som inte ser så pjåkig ut, men det är antagligen den sida som mest arbete lagts ner på (från franska originalet eftersom min scanner inte är tillräckligt stor för Humanoids engelska utgåva) För även om Janjetov värvades av Jodorowsky för att den senare tyckte att den tidigares teckningar påminde om Moebius och var drivet gjorda så tycker jag att det snarare är ett problem med likheterna. Vad det känns som är en sämre kopia av Moebius istället för en individuell tecknare med sin egen stil. Moebius linjer är mycket vackra och eleganta; Janjetovs efterapning saknar däremot elegansen, och hans teckningar pendlar också på ett besynnerligt sätt mellan tunnare linjer och mer grova, ibland i samma ruta. Sidorna känns också tunga och otympliga, till skillnad från Moebius som är lätta som luften. Han har också svårt att få John DiFool att se konsistent ut: Ibland är det svårt att känna igen honom från en sida till en annan.
Min känsla är att i början så försöker Janjetov helt enkelt teckna så likt Moebius han bara kan, med tråkigt resultat. Efterhand börjar han slarva och då blir det varken hackat eller malet, med våldsamt växlande kvalitet på linjer och annat. Det blir aldrig riktigt dåligt men heller aldrig riktigt bra, med en stil som aldrig känns helgjuten. Dessutom saknar han Moebius förmåga till intressanta sidkompositioner; alternativt har Jodorowskys manus på den fronten blivit drastiskt sämre sen The Incal. Men The Incal hade utseendet av en typisk Moebius-serie så jag tror nog att Jodorowsky lämnar sånt åt artisten
 En senare sida av Janjetov Så trots en på ytan mycket elegant bok är det här inte någonting jag kan rekommendera egentligen, men om man verkligen vill läsa mer om Inkalen är det här så bra som den här serien någonsin kommer se ut; den elogen måste jag trots allt ge Humanoids Before the Incal.
|
|
Senaste kommentarer