Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Swecomics, fredag 2012 04 06 
I början av 1960-talet lanserades Fantomen som serietidningsfigur i USA och nu har Hermes Press börjat med en förtjänstfull återutgivning i snygga samlingsvolymer.
”The Phantom, the complete series #1” innehåller nr 1-8 av den amerikanska serietidningen ”The Phantom”, utgiven på förlaget Gold Key åren 1962-64. Det är en mycket läcker bok som, förutom att den är en självskriven del av Fantomensamlingen, också berättar om en intressant period i amerikansk serietidningshistoria.
Efter att pedagoger och psykologer under 50-talet utdelat upprepade rallarsvingar mot de amerikanska serietidningarna så knäade branschen, Serietidningarnas glansdagar då man på både gott och ont kunde sälja serietidningar som smör i solsken var obönhörligen över.
Men utgivarna hade lärt sin läxa och letade efter nya grepp. Förlaget Gilbertons hade skördat framgångar med sin titel ”Illustrerade Klassiker”, som byggde på att återuppliva äventyrshjältar av den klassiska skolan i modern serietidningsform. Visst hade även denna titel fått utstå kritik, men den hade till skillnad från många andra serietidningar ändå stått rycken.
Därför var det knappast en slump att flera andra förlag också letade på klassiska äventyrsfigurer och gav dessa en snygg förpackning i form av målade omslag, helt avslutade historier och snygga färger på bra papper.
Gold Key var ett av dessa förlag och förutom Fantomen satsade man bl.a. på Tarzan.
Därtill hade man produktion av diverse barn- och science fiction-titlar. Många av dem kom från filmens eller TV:s värld – vilket säkert också var en medveten överlevnadsstrategi!
I Sverige känner vi igen många av Gold Key-titlarna från Williams Förlags utgivning. Det var bl.a. Tarzan, Korak – Tarzans son, Dr Solar – Atommannen, Magnus – Robotarnas överman och många andra.
 Avvikande stilar. I exemplet högst upp en realistisk tiger. I ruta två tycks Fantomen däremot slåss mot en teddytiger! Fantomenserierna i denna utgivning är tecknade av Bill Lignante. Lignante hade prövat på dagspressversionen av Fantomen omedelbart efter Wilson McCoys död, men ersattes snart av Sy Barry. Istället fick alltså Lignante ta hand om Gold Key-verisonen av serien. Lignante är ojämn i stilen, ibland är det kantigt och stelt men lika ofta realistiskt och snyggt.
Han drog sig inte heller för ett par kontroversiella grepp – Fantomens öron syns ”bula ut” under huvan och i en bild ser vi t.o.m. Fantomens ögon (när han spanar in Diana)!
Färgerna och den grafiska utformningen hjälper upp kvaliteten en hel del och här får vi säga att svenska Semic gjorde dessa serier en björntjänst när de publicerades som svart/vit utfyllnad i tidningen X9 i början av 70-talet. Denna typ av serier mår bäst av att läsas i sitt ursprungliga sammanhang.
Det är också precis så som Hermes presenterar dessa tidningar. I snygga färger och med George Wilsons dramatiskt målade omslag som extra clou! Tack Hermes!
Postat av Swecomics, söndag 2011 11 06 Som jag berättade i förra avsnittet ändrade tidningen Buffalo Bill format på ett smart sätt. I nr 31 1953 ”vände” man helt enkelt på tidningen från liggande till stående format! Det nya formatet – c:a 13 * 17 cm – hade då redan funnits ett par år, det lanserades av förlaget Press & Publicity i tidningen Cowboy 1951.
Tidningar i litet format hade blivit populära i Europa under efterkrigstiden. Om man gjorde tidningarna hälften så stora som vanliga serietidningar så sparade man naturligtvis papper och därmed också kostnader. 1949 lanserade t.ex. det Italienska förlaget Nerbini Disneytidningen Topolino i pocketformat.
Press & Publicity hämtade några av sina serier från Italien och det är möjligt att man där blev bekanta med formatet.
1953 kom nämligen samma förlag med ytterligare två titlar i samma format, Texas resp. Min Melodis Hjärtebibliotek. Den senare var en av de titlar som kom att ge namn åt formatet – då tidningarna ofta hade namn som slutade på ”bibliotek” och då de dessutom behändigt kunde samlas i en större serie fick formatet helt enkelt benämningen biblioteksformat!
 - Cowboy och Texas – tidiga titlar i biblioteksformatet
Förutom ovan nämnda genres kom formatet att bli synonymt med krigsserietidningar. Seriebiblioteket lanserades av Press & Publicity/Centerförlaget 1959 och innehöll under det första året äventyrsserien Robin Hood men fr o m hösten 1960 tog krigsserierna över innehållet. Sedan följde andra titlar på samma förlag som Kommandoserien (1962), Spion 13 (1964) och Pilot-22 (1965).
Formatet hanterades något olika mellan olika titlar. Ibland publicerades serier som var specialredigerade för formatet med 2-3 bildrutor per sida, men ibland kunde man hitta serier som var avsedda för vanligt serietidningsformat och helt enkelt krympts ned för att passa! Resultatet av det sistnämnda var förstås att serierna blev svårlästa!
Centerförlagets konkurrent Williams utnyttjade också detta lilla format. Bajonettserien (1965) är ett exempel, liksom den mest kända romantiktidningen Starlet (1966), medan Åhlén och Åkerlunds utnyttjade ett något större format (13,5 * 19,5) i t.ex. TV-serier, Vi två och Westernserier (samtliga från 1960).
Även Alla Tiders serieförlag och Formatic Press hade titlar i ett liknande format men till dessa återkommer jag i en separat artikel.
 Det lilla formatet fungerade så länge serietidningarna såldes över disk i kiosker och tobaksaffärer. Handlarna kunde då relativt enkelt exponera tidningarna i fönstret eller på specialhyllor. Men när serietidningarna runt 1970 flyttade in i snabbköpen var det kört för det lilla formatet. Visserligen fanns det speciella tidningsställ som utnyttjades för främst krigs- och romantiktitlarna, men det flesta tidningar i biblioteksformatet lades ned eller ”växte” till vanligt serietidningsformat.
Disneytidningarna utgjorde dock ett undantag. Lagom när biblioteksformatet tycktes utrotat 1976 lanserade man den nya tidningen Farbror Joakim i storlek 13 *18 cm! Sedan dess har ytterligare några Disneytitlar utkommit i samma format.
Postat av Swecomics, lördag 2011 08 20 Om man tar två tidningar i ”checkhäftesformat” och lägger samman dem på höjden så får man formatet 17 x 13 cm. Detta använde Serieförlaget när man lanserade sin västerntidning Buffalo Bill år 1952. Formatet gav utrymme för en del redaktionellt material – något som inte var möjligt i det mindre ”checkhäftesformatet” – bl.a. fanns en insändarsida och Karl Mays roman Old Shatterhand, som gick som följetong.
På omslagets baksida hade man även en samlarserie föreställande kända seriefigurer.
 Även konkurrenten Cirkelförlaget använde liggande format i tidningen Lasso, som också den lanserades 1952. Här hade man lagt på några centimeter och fått formatet 21 * 15 cm. Också Lasso hade plats för en brevspalt och på baksidan publicerade man bilder på idrottslag – en idé som man ärvt från sin ”storebror”, förlagets storsäljare tidningen Rekordmagasinet!
Buffalo Bill bytte format efter något år och Lasso försvann från marknaden 1954. Men det liggande formatet dök upp igen vid några tillfällen, bl.a. användes det av Semic Press i tidningen Veckans Serier 1972-73.
Buffalo Bills formatändring var knappast av det radikala slaget. Man ”vände” helt enkelt på tidningen så den fick stående format 13 * 17 cm istället! Detta format brukar ibland kallas ”biblioteksformat” och det användes av åtskilliga serietidningar – det kommer jag att berätta mer om i nästa avsnitt!
Postat av Swecomics, onsdag 2011 07 13 
Rune Andréassons Teddy hade varit ett av slagnumren i tidningen Tuff och Tuss och dess efterföljare Cirkus. Hösten 1959 lanserade Åhlén och Åkerlunds Teddy i en egen serietidning. Av någon (obegriplig) anledning valde man checkhäftesformatet - kanske för att konkurrera med Centerförlagets tidning Hacke Hackspett som också hade detta format!
Tidningen gavs ut varje vecka och huvudserien gick som följetong. Innehållet fylldes ut med några andra serier ur Rune A:s produktion. Skogspojken ”Puck” upplevde sina äventyr bland älgar, björnar och annat vilt i den svenska naturen medan negerpojken ”Joe” fick tampas med krokodiler, lejon och andra djur i afrikas djungel.
Djur var f.ö. också temat på tidningens baksida, där man bl.a. kunde få veta att Geparden är jordens snabbaste djur. ”Världsmästaren på 400 m skulle inte hinna mycket mer än första kurvan, förrän geparden hade sprungit ett helt varv”. Man lyckades också få in pysseluppgifter och tävlingar i tidningen, vilket onekligen var en prestation med tanke på det knappa utrymmet!
Totalt blev det 56 nummer av Teddy innan den lades ned 1960.
Postat av Swecomics, onsdag 2011 07 06 Vi ska avsluta artikelserien om Seriemagasinet med att titta på det redaktionella materialet i tidningen.
Vid starten 1948 existerade egentligen inget annat material än serierna. Titelserien Kilroy startade direkt på förstasidan och benämingen ”Serie-magasinet” stod diskret tryckt alldeles ovanför Kilroys logga.
 Ett urval av Seriemagasinets loggor under årens lopp
- Under 1949 började tidningen alltmer finna sin form. Loggan med rundade hörn kom på plats, och i samma veva försvann serierna från förstasidan och ersattes med en omslagsillustration.
Snart kom också insändarsidan ”Oss Emellan” där tonen emellanåt kunde vara tuff! 1950 skrev t.ex. signaturen ”Grevinnan X”:
”En som jag vill klå ordentligt är signaturen Baksi (–). Tänka sig människan sätter sig att skriva att Kilroy och Kerry Drake är dåliga och att de passar bäst i papperskorgen (–)! Nej, är det någon som passar där så är det Baksi själv!”
Med åren så tonades ”Oss Emellan” ned. Utrymmet krympte och spalten blev mest ett forum för redaktionen att – under diverse hurtiga pseudonymer – kommentera förändringar i serieutbudet.
Under 50-talet förekom ibland även noveller och porträtt/karikatyrer av kända idrottsmän. En annan specialitet var seriefilmerna, d v s man återberättade handlingen i någon populär film genom att använda stillbilder från filmen och förse dem med textplattor och pratbubblor. Konceptet användes även inom veckopressen och kallades då vanligen ”bildföljetong” e.dyl. I Seriemagasinet koncentrerade man sig på äventyrsfilmer och de förekom i tidningen från mitten av 50-talet fram till 1961.
 Seriefilmer I samband med omvandlingen till Nya Seriemagasinet 1963 försökte man bredda innehållet genom att lägga ökad vikt på det redaktionella materialet. I nr 6-7 1963 lanserades den kortlivade ”Kerry Drakes deckarklubb” och i samma anda tillkom också en mängd pristävlingar och ”sensationella artikelserier”.
Åren 1964-65 gick ”Berömda bilmärken” som innehöll teckningar och presentationer av klassiska bilmodeller och ett par år senare kom Nacka Skoglunds fortbollsskola.
Vid den här tiden togs också insändarsidan till heders igen. Nu blev titeln ”Klotterplanket” och under devisen ”Fritt Forum För Fräscha Fartiga Fräna Funderingar” diskuterades religion, politik, idrott, musik, sex och annat som intresserade läsekretsen!
In på 70-talet försvann åter mycket av det redaktionella materialet och serierna fick ”tala för sig själva” s.a.s. ”Klotterplanket” hängde dock med i tidningen in på 1990-talet.
Under de sista åren fanns en videospalt och när SM 50-års jubilerade i nr 5 1998 medföljde en reprint av nr 1 1948.
Så sluter sig alltså Seriemagasinets historia!
 Seriemagasinet nr 5 1998, med nytryck av nr 1 1948
|
|
Senaste kommentarer