Och nu, några bilderböcker: Mallan

Som omväxling till alla serier tänkte jag idag skriva några ord om två bilderböcker som jag fått som recensionexempler: Mallan är med & Mallan kommer bort, båda skrivna och illustrerade av Nicolas Križan. Varför tar jag upp bilderböcker? Well, det är inte alltid så lätt att skilja på serier och bilderböcker. Jag har tidigare skrivit om serier som saluförts som serier men som i mångt och mycket känts som bilderböcker, som Ricardo Liniers serier, och böcker som kallats bilderböcker men legat serien nära, som Legenden om Sally Jones. Att sen Mallan-böckerna ges ut av serieförlaget (mestadels serier iallafall) Epix och att Križan i många år jobbat med serier gör också sitt till :-)

Mallan är med, den första boken och Križans debut som bilderboksförfattare, är en mörk liten bok. Upplägget är något vi sett i många bilderböcker, kanske framförallt i nyare sådana: Mallan vill bli kompis med de andra barnen, men det är inte så lätt som hon hoppats.

Men om intrigen startar traditionellt avlöper den inte på det vanliga sättet. Det blir närmast en mini-skräckis när de andra barnen gräver ner Mallan till halsen i en grop, och sen lämnar henne i skogen med förmaningen att aldrig skvallra om vad som hänt. Och att vara ensam i skogen i natten utan att kunna komma hem är läskigt, och ännu mer så med alla djur och konstiga läten.

Allt avlöper visserligen väl när Mallans pappa hittar henne och tar med sig henne hem igen, men någon katarsis blir det aldrig: Pappan ler lyckligt ovetande om leken som pågått, och Mallan är fortfarande uppskrämd men har lärt sig läxan att aldrig skvallra. Så när boken är slut har problemen inte löst sig för Mallan och de andra barnen har inte ändrat sig, så nästa dag lär någonting liknande hända igen…

Mallan kommer bort börjar också den med en klassisk bilderbokssituation när Mallan bråkat med mamma och rymmer ut i skogen eftersom hon är så arg att hon nästan exploderar. Men när ilskan går över vet hon inte längre var hon är, och dessutom dyker en konstig krumelur upp som hon inte ens kan prata med men som också är en smula vilse:

Mallan kommer bort har en lugnare och snällare ton. Vi får inte ens veta vad bråket med mamman handlade om, och Mallans ilska går snabbt över. Och den här gången slutar det lyckligt när mamman hittar Mallan och både ser lika glada ut, och Mallans nya (och för mamman okända) vän har också hittat hem igen. Jag måste nog säga att jag saknade de lite mer jobbiga inslagen eftersom den här boken känns aningen tam efter att ha läst den första med dess stora dramatik.

Mallan-böckerna har en genomgående design, där exempelvis färgerna förtjänar några ord: Den mer känslomässigt upprörda Mallan är med har en genomgående relativt oharmonisk lila/skär färgskala medan den mer vilsamma och lyckligt avslutade Mallan kommer bort istället har den nerlugnande gröna färgen som sin huvudfärg.

Och att Križan jobbat med just design och serier förut märks också på saker som textningen, där texten är en integrerad del av sidorna snarare än att vara en avskild del; bokstäverna är en del av teckningarna.

Men lite känns det som om designen ibland går ut över läsbarheten, åtminstone om tanken är att de små ska kunna läsa själv. Bokstäverna är knepiga att förstå för en som just börjat läsa själv (åtminstone för de två 6-åringar som jag läste böckerna för), och de matta färgerna gör också att objekten på sidorna tenderar att flyta ihop när det inte är helt tydligt vad som är viktigt och inte när förgrund, bakgrund och textning har lika stor vikt.

Tillsammans med den första bokens svårare slut gör det att jag tycker Mallan passar bättre som högläsning där man som uppläsare kan förtydliga och reflektera över vad som händer än böcker som ska läsas själv; för de mindre misstänker jag att böckerna blir svåra att komma igenom.

Street Fighting Men

Den amerikanska undergroundserien fick sin start på 60-talet, med affischnamn som Robert Crumb, Gilbert Shelton, med flera, och i tidens anda var det mycket hippie-filosofi, drogliberalism och fri kärlek som stod på agendan. Men det fanns också andra politiska strömningar som den hårdföra kommunismen, och givetvis fanns det serietecknare som ideologiskt hörde hemma där snarare i den godmodigare hippie-rörelsen, med Manuel ”Spain” Rodriguez som det mest kända namnet.

Innan jag läste Street Fighting Men, den första volymen av utlovade fem som ska innehålla det bästa av Spain, hade jag mestadels läst enstaka serier av honom. Han har synts till i amerikanska antologi-tidningar som Zap (givetvis) och här i Sverige i Pox (lika givetvis), och jag har försiktigt gillat honom. Dvs jag kan inte säga att jag kommer ihåg enskilda serier men jag kommer ihåg att hans råa svartvita stil med en lika rå handling kunde kännas uppfriskande att läsa; en Jag-skiter-i-allt-känsla som ibland behövs. Men detaljerna fastnade inte så när jag köpte den här boken hoppades jag att jag skulle få en bättre uppfattning om hur Spains serier var, nu när jag kunde läsa mer av honom i ett svep istället för bara enstaka serier.

Men tyvärr visade det sig att den här samlingen inte alls var i min smak. Som den första av fem innehåller den givetvis mycket av hans tidigaste serier, och i Spains fall innebär det att majoriteten av serierna här handlar om Trashman, Spains första stora framgång och en huvudperson som jag tyckte var otroligt ointressant att läsa om:

Trashman utspelar sig i den nära framtiden i en slags kapitalistisk dystopi, och Trashman själv är en rättrogen marxist som kämpar mot kapitalister, poliser, ja egentligen alla som inte har samma åsikt som honom. Han är en agent för den sjätte internationalen som bland annat hjälpt honom utveckla para-vetenskapliga krafter, som hans ”random alert factor” som gör att han ibland kan få goda råd från sprickor i väggar och gator, och att han kan förvandla sig till ett gammalt nummer av East Village Other (en dåtida undergrounds-nyhetstidning i New York).

Tidig Trashman (60-talet)

En ovanlig huvudperson, förvisso, men också en som känns fruktansvärt överspelad i sin naiva dyrkan av Marx och våld, väl kryddat med sex (och jag tänker inte ens ta upp kvinnoskildringen här), och en serie utan handling där det efter ett tag känns som att seriernas enda syfte är att trycka in så mycket våld, sex och icke-reflekterande politik som möjligt i underhållningens namn.

Av texter och intervjuer i boken framgår det att när Spain började med Trashman brydde han sig inte om manuset: Han skrev precis det han kände för just då, utan tanke på att saker skulle hålla ihop vecka efter vecka, eller för den delen ruta för ruta. Och det märks, för de flesta av Trashman-serierna känns lika slumpmässiga som hans random alert factor; det skjuts, det has sex, det skanderas kommunistiska slagord, och det åks bil. Och lastbil. Och framförallt, motorcykel.

Senare Trashman (70-talet)

Det märks rätt tydligt i Trashman att även om Spain var övertygad kommunist som hoppades på en beväpnad revolt så gillade han ändå mer att åka motorcykel. I de senare (och mer sammanhängande) serierna känns den framtida världen mest av allt som en amerikansk variant av Mad Max, med beväpnade krigare i muskelfordon som med gasen i botten försöker ta kål på varandra. Inte för att Trashman någonsin är tungsint propaganda, för jag måste ge Spain elogen att även när de tidiga serierna är som mest politiska finns alltid glimten i ögat där och det bara skulle behövas en minimal förskjutning för att istället bli en parodi på sovjet-kommunistiska hjälteskildringar, men de sista Trashman-serierna överger i princip all politik för att istället handla om bil- och motorcyklar.

Och den senare delen av boken innehåller följdriktigt Spains dokumentära serier om det motorcykelgäng som han tidigt blev medlem i, Road Vultures Motorcycle Club. De här serierna tycker jag mycket bättre om, även om manusen fortfarande är lite för sladdriga för att jag ska bli helt nöjd. Men här finns iallafall riktiga historier, (någorlunda) tydligt berättade, om en helt annan motkultur än den extrema vänstern, och en motkultur som även idag finns kvar, åtminstone som idé. Och Spains brutal-expressionistiska teckningar matchar huvudpersonerna i serien vars ideala tillvaro går ut på att åka fort, supa, ligga och kanske mest av allt, slåss.

Om det verkar lite udda med en person som var övertygad marxist och samtidigt medlem i en motorcykelklubb vars medlemmar gärna prydde sig med hakkors och var ungefär lika politiskt medvetna som sina motorcyklar så tas det upp i bokens texter där det beskrivs hur Spain hoppades uppväcka de andras klasskänsla och få dem att fokusera våldet på överklassen istället för vemhelst man hade lust att puckla på. Men det fungerade aldrig, och Spain fick nöja sig med att vara en medlem bland andra och ha ett rykte om sig som lite udda, den där personen som aldrig slutade skissa, som pratade mycket, men som man alltid kunde lita på att han backade upp en när någon annan började slåss med någon i gänget.

Det är väl lika bra att jag skriver rätt ut det som nog syns mellan raderna här: Jag tycker att Trashman-serierna rätt och slätt är dåliga serier, oavsett det politiska innehållet, men att motorcykelserierna är bättre, om än för ostrukturerade för att vara riktigt bra. Det som fungerar i dem är Spains teckningar och den ärliga skildringen av hur det är/var att vara medlem i motorcykelklubben, med allt det innebar av machokultur och dess följder.

Men jag kan inte låta bli att störa mig på att det ingenstans ens finns en antydan av kritik mot hur klubben, som redan 1968 uppgick i Hells Angels, och dess medlemmar lever. Helt oskyldiga personer misshandlas för minsta provokation eller för den delen bara för att det är kul, minderåriga tjejer utnyttjas (i en av intervjuerna framgår det att Spain en gång sagt till att de andra kanske borde skärpa sig efter att en 14-åring sexuellt utnyttjats av flera medlemmar, men mer än så gjorde han aldrig och det han sa sket de andra ändå i), och det ses som en självklar rättighet att förstöra fridfulla tillställningar som andra motorcykelentusiaster anordnar.

Om Spain varit en regelrätt journalist som enbart varit ute efter att skildra en subkultur så är en objektiv skildring av vad som händer ingenting jag kan klaga på, men här är det istället en otvetydig glorifiering av en destruktiv och i grunden obehaglig subkultur. Det finns delar av den som är förståeliga och försvarbara, som entusiasmen i motorcyklarna och frihetskänslan i att göra vad man vill, men när det som här handlar om en anarki som hela tiden går ut över andra gillar jag det inte.

Och det är egentligen en känsla som finns även i den tidigare Trashman-serien: Trashman är en anarko-marxist, en som kämpar inte för att alla ska få rätt att göra vad de vill, utan för att han och hans vänner ska få göra vad de vill när de instiftar kommunismens lyckorike på Jorden. Så helt utan beröringspunkter är de två halvorna av boken inte. Synd bara att det de har gemensamt är det sämsta från de båda :-/

Jag kanske tar mig en titt på de nästkommande volymerna om de har längre serier av Spain för i den här märker jag tydligt att det är manusen som jag inte tycker håller måttet, men att det känns som om det skulle kunna vara riktigt bra om de vore mer genomtänkta. Hans speciella teckningsstil är inte alls dum; den är inte en stil jag vanligtvis skulle tycka om, men ibland lyckas han verkligen skildra hur coolt och frigörande det kan vara att köra motorcykel och att hämningslöst leva ut sina känslor, och det har sina poänger :-)

the gods lie.

Några korta ord om en kort serie idag: Kaori Ozakis the gods lie., en serie om sommaren då de 11-åriga klasskamraterna Natsuru och Rio blir vänner. Ingen av dem har egentligen några andra vänner i klassen; Natsuru som bor ensam med sin mamma fokuserar på fotbollen, medan Rio är mer av ett mysterium. Av en händelse pratar de en dag, och efter det söker de trevande kontakt med varandra. Natsuru är en smula mer omogen och inser inte ens själv att han attraheras av Rio, medan Rio är mer kantig och inte vågar släppa på kontrollen eftersom hon tror att allting i så fall kommer gå katastrofalt illa.

Det visar sig att Rio har goda skäl till sin försiktighet, och serien balanserar på ett beundransvärt mellan Rios större tragedi, Natsurus mindre, och värmen i hur Natsuru och Rio fumligt hjälper varandra när de inte kan be de vuxna om hjälp. Rio är nästan vuxen själv, och det är hjärtskärande att se hur hon försöker bemästra en omöjlig situation. Det är en mycket lågmäld historia, berättad medelst små penseldrag, och det är ytterligare ett bevis på att förlaget Vertical kan hitta verkliga pärlor när det anstränger sig, och pärlor som få andra manga-utgivare skulle ge chansen.

Jag tror det är allt jag tänkte säga om the gods lie., förutom att jag är glad att jag chansade på att köpa den; mina chansningar i bohandeln går inte alltid hem, men den här gången gjorde den det :-)

 

Pantheon – The True Story of the Egyptian Deities

Min kunskap om den egyptiska mytologin är skral. Jag känner till några av gudarna och några av deras egenskaper, men om jag jämför med exempelvis den grekiska eller den nordiska mytologin vet jag i princip ingenting. Men nu, efter att ha läst Hamish Steeles strålande underhållande Pantheon med dess narrativ om hur världen och sedan Egypten grundas vet jag mycket mer. Däremot är det tveksamt om jag kommer våga ta upp någonting av min nyvunna kunskap i diskussioner (om jag nu skulle hamna i någon sådan där referenser till egyptisk mytologi passar…), med tanke på hur underliga och ofta extremt vulgära historierna är, med saker som:

  • Avhuggna testiklar
  • Giftig sperma
  • Giftig sperma använd som salladsdressing
  • Mumiesex
  • Incest i massor (som alltid när det gäller gudar; man tager vad man haver, ungefär)
  • Penisätande fiskar
  • Barbecue-bebisar

Enligt förordet finns det många inbördes motsägelsefulla historier om de egyptiska gudarna så Steele har valt och vrakat men inte lagt till, så jo, allt det ovanstående finns det belägg för i egyptiska skrifter. Visst var grekiska gudarna småkinky de med, med zoofili och golden showers, men riktigt i den här klassen är de inte.

Pantheon - Atum

Världens uppkomst à la egyptisk mytologi
(Ledsen för att bilden är beskuren på ena sidan; jag vill inte förstöra boken genom att pressa ner mitten av uppslaget när jag scannar…)

Andra likheter med äldre mytologier är att gudarna inte på något vis framstår som intelligentare än människorna. De är oändligt mycket mäktigare men det är allt, vilket här visas i hur de intrigerar för att bli Egyptens härskare utan egentlig anledning; de verkar bara tycka att det vore cool att vara störst och bäst. Att människor dör i striderna noterar de knappt, och inte har de någon känsla av ansvar i övrigt heller, som när Ra i början är härskare men efter bara några månader tröttnar på det och drar sig tillbaka efter att ha utnämnt några av sina barn till nya härskare. Mycket olämpliga barn dessutom, som omedelbart börjar slåss våldsamt, typ när Set sliter sin bror Osiris i 42 delar och sen sprider ut dem över hela Egypten. Det är med andra ord fullt ös boken igenom, och hur kul som helst är det också 😉

Sen skulle det förstås inte blivit lika lyckat om inte Steeles teckningar var så underbara de med. Han använder starka primära färger, ofta med toner av jordfärg som associerar till antik egyptiska konst. Hans människor/gudar är starkt stiliserade och också de inspirerade av samma konst, som att huvudena så gott som alltid ses i profil (vilket gör att när vi i senare delen av boken i en scen får se Horus ansikte rakt framifrån är det nästan chockartat).

Lustigt nog är jag inte helt säker på att Steele är en i vanlig mening bra tecknare eftersom personerna och miljöerna är så stiliserade att jag inte kan avgöra om han kan teckna på ett mer komplicerat sätt. Jag har en svag känsla av att det kan vara fråga om att han vet sina begränsningar men har valt ett tema och en stil som fullständigt döljer eventuella svagheter, och mycket tack vare färgerna ser sidorna aldrig stela eller tråkiga ut, de begränsade människo/gudaskildringarna till trots.

Sen måste jag också nämna att det är förlaget Nobrow som ligger bakom utgivningen, och som de som läst någon av deras andra böcker som till exempel Hilda-böckerna vet så innebär det att den fysiska utgåvan är extremt kärleksfullt designad, den här gången med resultatet att det är få böcker som känns lika härliga att hålla i handen som den här med det tjocka matta pappret och det perfekta trycket som verkligen gör Steeeles färger rättvisa. Pantheon är kort och gott en fantastiskt underhållande bok som får min helhjärtade rekommendation :-)

Pantheon - Sekhmet

Ra visar upp en gudomlig insiktsfullhet

En Dylan Dog-trippel: Mellan himmel och helvete / Den förlorade sonen / Tills döden skiljer oss åt

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - omslag

Den svenska utgivningen av den italienska serien om den engelska mardrömsdetektiven Dylan Dog fortsätter träget, och det är dags för mig att göra ett nedslag igen efter att ett paket med några recensionsexemplar dök upp i brevlådan häromdagen med de tre senaste utgåvorna av serien. Närmare bestämt:

Mellan himmel och helvete: Manus Pasquale Ruju, teckningar Nicola Mari

Dylan Dog brukar oftast hålla sig hemma i England men här blir han anlitad av oljeföretaget Shermann Oil som har ett problem: Någonting, oklart vad, har hänt på deras oljeplattform Goliath:

Dylan Dog - Mellan himmel och helvete - Lotte

Inte nog med att oljeplattformen verkar vara i fara; vid tillfället befann sig även VD:n Dwight Shermann där. Så inga medel skys när man samlar ihop en grupp som ska ta sig till plattformen mitt i Nordsjön, inte ens idén att ta med en detektiv som specialiserar sig på det övernaturliga. Enter Dylan Dog, som inte verkar vara den mest lämpade för en så fysiskt krävande insats, och sjösjuk blir han dessutom.

Jag är inte precis en expert på Dylan Dog, men av de serier jag läst är det här den överlägset mest actioninriktade, med dess inslag av tidsinställda bomber, orkaner, och världens öde i vågskålen. Visst finns det psykologisk skräck också, framförallt i hur hotet från en Lovecraft-liknande varelse skildras, men till skillnad från många andra Dylan Dog-serier ligger tonvikten den här gången definitivt på det fysiska planet.

Det är heller aldrig någon tvekan om att hotet den här gången är på riktigt, dvs den känsla av att man aldrig ska känna sig helt säker på att det man ser verkligen existerar i sinnevärlden som finns i en del andra äventyr saknas också här: Vi har ett monster, det måste stoppas, och därmed basta!

Som en som gillar omväxling är det kul att se en annan typ av Dylan Dog-serie som den här. Maris expressiva och dova teckningar drar på ett förtjänstfullt sätt serien åt ett mer mystiskt och suggestivt håll än det egentligen ganska enkla manuset; jämfört med hans tidigare utgivna En seriemördares bekännelser är han här lite mer polerad men ändå personlig.

I längden föredrar jag nog den mer mystiska Dylan Dog med ett innehåll som inte alltid är helt pålitligt vad gäller verklighetsgraden, men som omväxling är Mellan himmel och helvete inte dumt.

Den förlorade sonen

Det här häftet är ett av Ades Medias ”extrahäften”, dvs kortare Dylan Dog-serier som ibland följer med de längre albumen. Och just det här häftet hör helt och hållet ihop med Mellan himmel och helvete: Samma upphovsmän, och den 16 sidor långa berättelsen är en fortsättning på den 4 år äldre serien som tar vid i efterdyningarna.

Eftersom historien är så kort vill jag inte berätta om vad som sker. Varde nog sagt att den här historien känns som en mer traditionell dito, där insatsen inte gäller världens öde utan istället ”bara” en förälders sorg över ett försvunnet barn. Med lite action, förvisso, men ändå 😉

Dylan Dog - Den förlorade sonen - Elke

Tills döden skiljer oss åt: Manus Tiziano Sclavi/Mauro Marcheselli, teckningar Bruno Brindisi

Om det udda med Mellan himmel och helvete var inslagen av action är det udda med Tills döden skiljer oss åt att vi här får träffa en yngre Dylan Dog, innan han började arbeta som mardrömsdetektiv och istället var en vanlig engelsk polisman mitt under de värsta åren av ”The Troubles”, den nordirländska konflikten. I samband med att hans kollega Bobby dödas av en bomb träffar han också irländskan Lillie som han faller pladask för, deras olika bakgrund och åsikter till trots.

Historien som följer lyckas skickligt skildra konflikten utan att dela in motståndarna i enkla fack som gott och ont; många vill kanske väl men när fanatism och hämndlystnad slår till finns inga gränser för vad man anser sig ha rätt att göra, och personer som Dylan Dog eller Lillie är förbrukningsvaror i striden för Det Rätta. För att jämföra med någonting annat från serievärlden känns stora delar av Tills döden skiljer oss åt som någonting Garth Ennis skulle kunnat skriva när han på ett allvarligt sätt skildrar konflikten i Nordirland.

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - Lillie

För min del tycker jag att Tills döden skiljer oss åt är Dylan Dog när den är som bäst: Huvudpersonen är bara ett medel för att berätta historien om någon/t annan/t, den här gången Lillie & Nordirland. Det förment övernaturliga är en krydda som förstärker känslorna, och det tillåter Sclavi (seriens skapare, så det känns helt naturligt att han skrivit den här serien som också fyller i en viktig pusselbit av huvudpersonens bakgrund) att sväva ut i smått hallucinatoriska scener utan att det känns malplacerat.

En gnutta svårförståeligt blir det ibland, framförallt när det känns oklart vad som egentligen händer/hände, men det är också en del av charmen med Dylan Dog: Det är en serie som är tänkt att köpas på impuls och sen läsas varhelst man råkar befinna sig. Och det menar jag som en eloge!