En svensk superhjälteåterblick från åren 1986-87

När jag städade källarförrådet i vintras så behövde jag bestämma mig för vad jag skulle göra med alla serier nerstuvade i kartonger (cirka 50 stycken; ganska små förvisso, men ändå); att göra mig av med dem vore tråkigt, men å andra sidan gör de ingen människa glad nerpackade i källaren. Så jag dumpade alla till en lokal seriebutik.

Fast inte riktigt alla: Eftersom de nu var så att jag någon gång i tiden tyckt att just de här serierna inte längre platsade i lägenheten borde de inte vara några riktigt stora favoriter där, men smaken ändrar sig ju över tiden, och jag skulle ju kunna ha råkat packa ner några godbitar. Så jag skummade mycket snabbt igenom dem, dvs jag öppnade kartongerna, kollade vad det verkade vara ungefär som låg där, och stängde dem sen igen.

Med resultatet att några få tidningar letade sig upp i lägenheten igen: De kompletta tidningsversionerna av två av mina absoluta favoriter, Maison Ikkoku & Outlanders, som jag förvisso också har i album också men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med tidningarna; några serier som passar som läsning på utedasset på landet (och som efter det kommer förpassas till brasan, for sure!); några serier som diverse syskonbarn skulle kunna gilla.

Och så de serier som föranleder dagens inlägg: De svenska serietidningsutgåvorna från 1986-87 av några av de mest inflytelserika superhjälteserier som gjorts, närmare bestämt Frank Miller/Klaus Jansons Daredevil & The Dark Knight Returns och Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen. Eller som de svenska tidningarna heter: Daredevil (man ändrade alltså namnet på karaktären från det äldre svenska namnet Våghalsen), Läderlappen (tidningen saknar en mer specifik titel) och Väktarna.

Att ha publicerat alla dessa tidningar (total 25 till antalet) med vad som skulle visa sig vara framtida klassiker under bara två år är med nutida svenska mått ganska imponerande, så bra jobbat Semic!

Ett långt intro, för nu är det dags för det riktiga innehållet i dagens inlägg: Hur fungerar det att läsa de här svenska utgåvorna 30 år senare? Håller serierna? Översättningarna? Well, här är kommer Svaren :-)

Daredevil 1/86 – 10/87 (fr o m 1/87 ingående i titeln Marvels universum)

Låt mig börja med den äldsta av serierna, Frank Millers genombrottsserie som ursprungligen utkom under åren 1979-1983. De första numren har diverse andra manusförfattare, men efter ett tag tar Miller över den rollen och låter istället parhästen Klaus Janson få mer och mer ansvar över teckningarna. Och nog märks det att Miller är grön när han börjar författa och han följer den dåvarande mallen för superhjälteserier med textplattor som förklarar handlingen, en uppsjö av tankebubblor, och diverse ointressanta sidointriger som det aldrig blir mycket med.

Men trots det är det ett enormt lyft jämfört med de tidigare numren. Det syns tydligt hur Miller utvecklas i rasande takt, både vad gäller manus och hur de omsätts i teckningar. Han vågar göra sidor helt utan text, han vågar låta pauser ta plats, och han gör sig av med onödiga inslag. Och mot slutet av sin första omgång på Daredevil (han kom senare tillbaka och de numren publicerade 1988 på svenska) är det mästerligt; avslutningen på Elektra-sviten men kanske framförallt det sista numret, #191, där han spelar roulette med Bullseye vid den senares sjukhussäng, hör till det bästa Miller gjort.

Så serien håller. Vad gäller den svenska utgåvan har den ett stort plus och ett litet minus, närmare bestämt

  • Plus: Trycket är i det närmaste perfekt och du kan inte ens på engelska hitta lika snyggt tryck. De amerikanska tidningarna har utsmetade färger och svärta och är aldrig riktigt skarpa, medan senare albumutgåvor har allehanda problem som alldeles för blankt papper, för grälla färger (pga pappret), dåligt tryck med linjer som släpper, osv. Här har man uppenbarligen haft tillgång till både svartvita förlagor och de ursprungliga färgläggningarna men tack vare bättre tryckerier och papper som kan återge alla linjer och punkter ser det helt enkelt förträffligt ut. Och Janson visar att han förutom att teckna i en stil som passar Millers manus också är en utsökt färgläggare; de avslutande numren där han i princip står för allt vad gäller det grafiska är ungefär så snygga som den numera utdöda amerikanska superhjältefärgläggningstekniken kunde åstadkomma.
  • Minus: Översättningen är inte alltid så bra. Det saknas flyt, och det handlar inte bara om att serien är gammal för när jag jämför med det engelska originalet är Miller lite styltig i början men det upphör snabbt, medan den svenska texten definitivt har åldrats. Och det slarvas, med mitt favoritexempel när ordet ”mongoose” översätts med det något udda djuret ”mångås” 😉 Ett undantag finns dock: Det sista numret som bl a innehåller just #191 är mycket bättre och det har också en annan översättare, Göran Everdahl, och det är synd att han inte anlitades tidigare.

Och bara för att visa vad jag menar följer här samma sida i tre version: Först den svenska scannade från min egen tidning, sen det amerikanska originalet likaså scannad av mig, och sist en senare amerikansk digital utgåva som väl representerar hur det också ser ut i tryckta nyutgåvor. Om ni tittar på bilderna i full upplösning kan ni tydligt se hur linjerna på Natashas ryggtavla i ruta två bitvis helt försvinner i båda de amerikanska versionerna (det gäller överlag för linjer och punkter, som synes om man zoomar in), hur i det amerikanska originalet motstående sida syns tydligt, och hur fruktansvärt grällt och okänslig Jansons ursprungligen varma och stämningsfulla färger återges nuförtiden.

Daredevil 187 - svenska

Daredevil 187 - original

Daredevil 187 - digital

Läderlappen 1/87-4/87

Här är det alltså den första svenska utgåvan av Millers största klassiker, och jag måste säga att den håller väl: Jag vet inte hur många gånger jag läst serien men så fort jag började med första sidan så var jag fast igen. Det finns många senare serier som efterapat den andlösa berättartekniken med dess stream of consciousness och snabba klipp utan förklarande textrutor, men få om någon har lyckats lika bra eller bättre, med det möjliga undantaget Millers egen Elektra – Assassin. Så jag ska inte slösa tiden med en regelrätt recension av serien för det finns så många redan, utan tänker istället nämna hur det känns att läsa den på svenska.

Läderlappen - The Dark Knight Returns - s1

Full fart redan på sida 1

Och rent allmänt fungerar det som sagt utmärkt. Utgåvan har inte samma lyxiga tryck och papper som den amerikanska (med den tidens mått mätt alltså, där The Dark Knight Returns så kallade ”prestige format” var en revolution när det gällde kommersiella serier i USA) men jag vete katten om jag inte gillar det svenska pappret bättre, med mindre glans men ändå bra tryck. Det som inte är riktigt lika bra är att färgerna är något mattare än originalet, och när färgläggaren Lynn Varley i de avslutande numren fullkomligt exploderar i starka färger förtar det effekten något.

Översättningen känns också bättre än i Daredevil men perfekt är det ändå inte. Det flyter på godkänt men här och där slinker olika uttryck in som jag reagerar över och som gör att jag rycks ut ur handlingen. Det kan bero på att översättningen är gammal men jag tror att det också handlar om en nedtoning. Redan på första sidan härovan kan vi se det, där det engelska ”Son of a…” översätts med ”Din jädrans…”. Så godkänt, men med tvekan skulle jag säga.

Väktarna 1-6

Avslutningsvis Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen, här i sin första svenska utgåva kallad Väktarna och publicerad i sex tidningsnummer, var och ett innehållande två av de ursprungliga tolv amerikanska tidningarna. En serie det skrivits mycket om och en som jag själv uppskattar, men för egen del mindre nu än jag gjorde förut. Jag ska inte gå in för mycket på det eftersom jag fokuserar på just den svenska utgivningen idag, men extremt kortfattat så gör Moores mindre lyckade (minst sagt…) senare serier att jag inte längre är lika förtjust i hans tidigare, något som inte gäller t ex Miller.

Väktarna var det ja. Trycket är OK även om det kunnat varit bättre; Gibbons teckningar gör sig bättre på ett slätare papper som återger färger mer distinkt än det grova pappret här. Men trycket är inte det viktiga vad gäller Väktarna utan det är översättningen som överskuggar allt.

Det finns andra exempel (t ex några av Tintin-albumen) men att en serie föräras med tre helt olika svenska översättningar är inte så vanligt, men för Watchmen har det hänt. Dels beror det såklart på att rättigheterna vandrat mellan förlagen och att det är en serie som varit så populär att flera utgåvor behövts, men dels beror det också på den första översättningen, dvs den i de här tidningarna, är närmast legendariskt usel. Det där exemplet från Daredevil med ”mongoose” = ”mångås” ovan var ett enstaka misstag, men här kryllar det av liknande:

  • Karaktärer byter namn hej vilt, som Sidenanden / Sidenvålnaden.
  • Engelska homofoner missas som när en polis först inte förstår vad som avses med ”raw shark”, dvs ”Rorschach”, som här helt oförståeligt översätts med ”rå haj”.
  • En smaksak förstås, men om man översätter superhjältenamn gäller det att göra det bra och med känsla, och exempelvis ”The Comedian” -> ”Humoristen” tycker jag helt saknar känsla.
Väktarna - Mars

Jon och Laurie pratar om hennes pappa, här kallad Hooded Justice som omväxling till Maskerad Rättvisa (och kanske någon ytterligare version som jag missat)

Jag ska inte hacka mer på översättningen; om översättaren fick en standardersättning / sida kan jag förstå att timlönen skulle blivit usel om det lagts ner möda på texten, med tanke på densiteten i språket. Men likafullt kvarstår faktum: Även om jag bortser från att jag inte längre är så förtjust i serien är det ruskigt trögt att komma igenom den i den här utgåvan :-/

Summering

Så var det värt att spara tidningarna och läsa dem igen på svenska, trots att jag har dem alla i original?

Vad gäller Daredevil är svaret tveklöst ja. Förutom att den svenska utgåvan är så snygg glömmer jag ibland bort hur bra de senare numren av den här serien är så det är alltid lika trevligt att se dem igen.

Vad gäller Läderlappen så jodå, en helt okej utgåva och om inte annat var det roligt att läsa dem av helt privata nostalgiska skäl eftersom det första av de här numren var första gången jag läste någonting av Frank Miller som jag tidigare bara hört hajpas på diverse ställen, och jag kommer fortfarande ihåg var jag läste tidningen*. Faktum är att jag av samma skäl (dvs icke-rationella nostalgiska, och jag brukar vanligtvis aldrig drabbas av nostalgi…) kanske kommer leta upp bättre exemplar av tidningarna eftersom mina mår sådär. Förutom att de tydligen hamnat olyckligt i en trave någon gång så att de är lite skrynkliga saknas också en handfull rutor/sidor som jag använde i en uppsats om färgläggning i serier när jag gick en doktorandkurs i färglära en gång i tiden, dvs den tid då bra färgkopiatorer inte fanns -> det blev till att använda originalsidor…

Men Väktarna kan man gott hoppa över. Om man vill läsa den på svenska så rekommenderar jag istället någon av de senare utgåvorna; helst den från Epix/Medusa men om den inte går att hitta kan man ta Egmonts.

 
*: Stadsbiblioteket vid Sergels torg; jag hade köpt tidningen i kiosken och ville inte vänta på att komma hem innan jag läste den.

Två till rykande färska läsningar: DK III & American Alien

Varför inte två korta reflektioner över två andra nyligen utkomna tidningar, efter föregående Paper Girls? Tja, jag ser inga skäl att inte skriva dem så här är de :-)

DK III – The Master Race: Så har första numret av den hypade uppföljaren på Frank Millers tidigare två serier The Dark Knight Returns & The Dark Knight Strikes Again kommit ut. Eftersom DK III sagts vara en direkt fortsättning på dem tog jag och läste om dem, tillsammans med Batman – Year One, ifall det skulle behövas för att hänga med i handlingen. Och därmed blev jag återigen påmind om att 1) Year One är en fantastiskt bra presentation av Batman, 2) TDKR är en ännu bättre serie om Batmans sista dagar, och 3) TDKSA är en serie som är bisarr, fruktansvärt fult färglagd, närmast slumpmässigt tecknad, på intet sätt sammanhängande, helt onödig som uppföljare, men ändå rolig som läsning just eftersom den är så hundraprocentigt vansinnig och så fullproppad med energi.

3:an har med andra ord en hel del att leva upp till (även om så bara till 2:ans galenskaper), men tyvärr känns åtminstone det första numret ganska torrt. Handlingen tar sin början några år efter 2:ans slut, men världen vi ser har så gott som inga likheter med den som sågs till i 2:an. Den senare kan närmast liknas med en mix av Alan Moores Twilight of the Superheros-manus, med en framtida värld där mörka hemligheter som involverar de mäktigaste superhjältarna styr världens öde, och Howard Chaykins American Flagg!, där media finns överallt och allt utspelas i hyperspeed. Här, i 3:an, är det mycket mer av en klassisk Batman-miljö vi får se där allt är skitigt, grått och deprimerande. Visst finns några inslag från Millers serier, med karaktärer som dyker upp igen och Mirakelkvinnans barn med Stålis, men det känns ändå som likheterna med de tidigare serierna är ytliga.

Dark Knight III - The Master Race - Yindel

Det saknas energi, både i manus och teckningar, men det kan kanske bli bättre med det längre fram, för här är det väldigt mycket av en introduktion som erbjuds: Personer presenteras, mysterier likaså, och handlingen hinner egentligen inte ens börja förrän tidningen är slut.

Och det är inte så konstigt för det är inte Miller som står för manuset den här gången. I tidningen anges Miller & Brian Azzarello stå får manus, men min känsla är att det är Azzarello som skrivit den mer eller mindre själv. Den känslan bekräftas också av att Miller i intervjuer sagt att seriens eventuella framgång helt ligger i Azzarellos händer och att det ska bli intressant att se hur det går.

Så köp inte serien om ni vill ha Millers helt egna version av Batman för det är Azzarellos ni får (och teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson), och i typisk Azzarello-anda innebär det till exempel ett manus där jag som läsare inte vet vad som egentligen pågår, och jag misstänker att det kan dröja innan jag får veta mer, med tanke på hur hans manus brukar vara. Med andra ord, det är rätt långt från Millers manus som alltid har varit väldigt rakt på sak, utan krusiduller eller oklarheter för läsaren.

Men med tanke på hur usla Millers egna serier varit de sista decennierna är det nog inte så dumt att det är en mycket annorlunda serie, det här; jag hoppas bara att den får lite mer fart i de kommande numren!

Superman – American Alien: Den här mini-serien, skriven av Max Landis, höll jag på att missa innan min kompis Sandra påminde mig om den. Jag gillade verkligen Landis första Superman-serie så den här, med sju fristående nummer om olika viktiga händelser i Supermans liv, lät intressant.

Och japp, första numret levererade. Här får vi se hur hans krafter börjar göra sig påminda när han som ung pojke plötsligt börjar flyga av sig själv, helt utan att kunna kontrollera det (så att exempelvis komma ner på jorden igen har han ingen susning om hur det ska gå till). Charmigt skrivet och med teckningar av Nick Dragotta får vi se hur hans föräldrar hanterar det. Och, för den delen, hur familjens vänner hanterar det; jag har inte koll på hur Supermans bakgrundshistoria ser ut i DC nuförtiden men här är det en hel hög med grannar som invigs i lille Clarks egendomliga krafter.

Superman - American Alien - Rescue

Ingen stor dramatik alltså, men en klart godkänd och hjärtevärmande berättelse; också ett plus för idén med fristående tidningar som kan läsas utan att du måste läsa resten av numren för att förstå vad som pågår. Landis har sagt att det kommer vara mycket stor skillnad i stämning i de olika numren så jag misstänker att den lättsamt charmiga känslan inte kommer vara genomgående för titeln, men hittills ser det mycket lovande ut. Dragottas teckningar är också de i en trevlig stil även om han inte är en helt säker tecknare (i några rutor ser människorna smått besynnerliga ut, och inte på ett avsiktligt sätt); framtida nummer kommer ha olika tecknare för att handlingen ska matcha deras stil.

Summa summarum: Superman > Batman, den här gången, åtminstone att döma av första numren. En sak som också ska tilläggas vad gäller DK III är att med tidningen följer också en tidning i mini-format om The Atom, skriven av Miller/Azzarello och tecknad av Miller/Janson. Den utspelar sig parallellt (tror jag) med huvudtidningen men jag är ärligt talat mer nyfiken på den lilla tidningen eftersom jag inte har en susning om vad den är tänkt att bli, plus att det var roligt att se Miller tuschas av Janson igen; de passar bra ihop :-)

Dark Knight III - The Master Race - The Atom

Grant Morrisons Batman

Ibland har jag svårt att motivera ens för mig själv varför jag läser vissa serier. Jag menar, jag är inte så där himskans förtjust i superhjältar i allmänhet och Batman i synnerhet, så varför ska jag läsa knappa 2000 sidor Batman i ett svep? Visserligen är det Grant Morrison som står för manuset och han kan skriva riktigt bra, men hans tidigare Batman-serier (Arkham Asylum, Gothic) tyckte jag tydde på att han inte hade något vidare grepp på Batman-karaktären så serierna blev trista (till skillnad från Superman som Morrison alltid förstått sig på).

Men i och med att det nyligen kom ut en Absolute-samling med hans Batman and Robin som såg lockande ut gav jag efter, plus att det var så många som sa att hela hans Batman-svit var någonting man verkligen borde läsa. Sagt och gjort: Jag började noggrant från början och har nu läst ikapp till dags datum.

Batman and Robin - Dick Grayson & Damian

Dick Grayson som Batman, Damian Wayne som Robin (från Batman and Robin 1, tecknad av Frank Quitely)

Var det då mödan värt?

Jag har svårt att ge ett entydigt svar på frågan, ärligt talat. Det finns en del riktigt bra saker men också djupt frustrerande inslag, så det beror nog lite på vad man själv har för preferenser när det gäller hur serier ska skrivas. Först en mycket översiktlig beskrivning av handlingen (dagens inlägg kommer ha en del spoilers, men bara för den som inte har en susning om vad Morrison pysslat med i serien):

Morrison vill sätta in Batman i ett större sammanhang, och istället för den ensamme vigilanten är hans Batman både mer mytisk och mer äkta som person. Med hjälp av idéer från gamla Batman-serier pusslar Morrison ihop en bakgrund för Gotham, för att inte säga hela världen, där Batman är en viktig del och till och med avgörande för universums överlevnad, samtidigt som han ger Bruce Wayne en son, Damian, och betydligt mer samverkan med hans närmaste vänner (som han faktiskt har, åtminstone i Morrisons version). Samtidigt är Wayne under psykologisk attack från vad som först verkar vara olika håll men som allteftersom visar sig ha en och samma källa.

Först och främst är det tveklöst en imponerande planering som ligger bakom de hittills 7 åren av serier, och ju längre jag läste desto tydligare blev det att Morrison redan från början hade tänkt igenom vad som skulle hända även långt i framtiden, där små detaljer och oförklarade inslag får sin förklaring först flera år senare. Och som alltid med Morrison är det en svindlande samling idéer som närmast trängs om att få plats; nya fantasifulle skurkar dyker upp i parti och minut, medan de gamla trotjänarna lika fantasifullt får nya tolkningar. Dessutom är det flera riktigt bra tecknare som är inblandade i serien, där Andy Kubert, Frank Quitely och Chris Burnham är de jag kommer på på rak arm som mest minnesvärda.

Batman 702 - Kosmiskt

Batman vs Darkseid (från Batman 702, tecknad av Tony Daniel)

De mytiska delarna där Morrison lyckas väva in sin Batman-kontinuitet med de allestädes närvarande gigantiska DC-eventsen som Final Crisis och Blackest Night fungerar överraskande bra, med tanke på hur sunkiga eventsen i sig var, men här känns de som naturliga inslag, till och med när Batman blir som mest kosmisk (serien brukar ju annars beskrivas som en kontrast mot den mer sf-inriktade Superman).

Men det jag gillar allra mest är nog hur Morrison faktiskt får mig intresserad i Bruce Wayne och hans omgivning. Damian är en riktigt intressant karaktär, och Dick Grayson som här ikläder sig Batman-dräkten när Bruce Wayne tillfälligt är död är ett lyckokast; de är en dynamisk duo som jag tyckte var intressantare att läsa om än någon annan uppsättning.

Batman Incorporated - Chris Burnham

En något mindre allvarlig episod (från Batman Incorporated 1, tecknad av Chris Burnham)

Varför är jag då kluven, trots att allt jag skrivit hittills varit positivt, och rätt rejält så också?

Morrisons Batman är, vill jag hävda trots att det bara är en dag sen jag läste klart, en serie som fungerar bättre i minnet än medan jag läser den. De bra delarna är enkla att komma ihåg, medan de mindre bra lätt faller ur minnet. Skälet till det är att min irritation under läsningen beror på att Morrison alltför ofta i sitt överflöd av idéer gör att jag som läsare känner mig helt vilsen. När jag bombarderas av nya inslag sida upp och sida ner har jag ingen chans att förstå vad som är viktigt och vad som inte är det. Behöver jag lägga just den här skurken på minnet, trots att han bara skymtat förbi; han kan ju visa sig vara fundamental för min förståelse längre fram? Är den här obegripliga sidan en glimt av framtiden, en hallucination, en parallell värld? Morrison själv vet såklart vart han är på väg, men det gör inte jag, förrän i efterhand.

Med andra ord skulle Morrison behöva lugna ner sig. Varje gång han gör det och bara berättar en okomplicerad historia från A till Ö är det suveränt bra, en demonstration hur man kan skriva superhjälteserier idag utan att falla i dark-and-gritty-fällan. Det känns lite synd att tidningar som Batman 700-702 som hoppar tillbaka i kontinuiteten och fyller i vad som hände under i några tidigare nummer av Batman & Final Crisis känns som en mer fullödig och givande läsning än de tidningar där händelserna egentligen utspelade sig (om ni förstår hur jag menar). Därmed inte sagt att jag vill att Morrison ska sluta med sina nya idéer och sina in media res-berättelser, bara att som omväxling vore det bra med att ibland låta en historia börja på ett enkelt sätt och sen bara låta det fortsätta därifrån; nu känns det som om tempot alltid är så högt uppskruvat att det blir lite dåligt med möjligheter att hämta andan.

Batman 665 - Förvirring

Bruce Wayne är liksom jag förvirrad (från Batman 665, tecknad av Andy Kubert)

Och hur var det med Morrisons halvdana grepp på Batman-karaktären som jag pratade om i början? Den kritiken tänker jag inte hålla fast vid längre för i och med den här långa Batman-sviten har Morrison istället ändrat på en ikon och gjort den till sin, framförallt i och med Damians introduktion och Batman, Incorporated, den pågående Batman-tidningen som han fortfarande skriver. Sen misstänker jag att när Morrison slutar skriva om Batman kommer allt glida tillbaka till det gamla igen; DC har deprimerande svårt att låta nya tolkningar leva vidare…

View-Master: Seriefigurer i 3-D!

3D har blivit en trend på sista tiden. Ett exempel är pulpmagasinshjälten Green Hornet som just nu härjar på biograferna. Långt innan detta kunde man dock se seriehjältar i 3D – med hjälp av tittapparaten View-Master!

Redan på 1800-talet experimenterades det med olika former av betraktningsapparater som skulle förvandla vanliga svart-vita fotografier till tredimensionella bilder. Tekniken var dock ganska primitiv och det skulle dröja långt in på 1930-talet innan fotokonsten utvecklats dithän att tredimensionella bilder kunde lanseras i någon större skala. 
 De landvinningar som möjliggjorde detta var färgfoto- samt diabildstekniken. William Gruber utnyttjade detta då han 1939 skapade View-Master.
Grubers idé byggde på diabilder placerade på en rund skiva, som kunde matas in och studeras via en betrakningsapparat. På varje skiva fanns 14 bilder, grupperade i par. Bilderna i varje par var nästan identiska – fast bara nästan! Genom att lägga in en liten förskjutning i perspektivet och sedan exponera en bild för höger öga och en bild för vänster öga skapades, då man betraktade bägge bilderna samtidigt, en tredimensionell effekt!
Gruber tog patent och lät konceptet saluföras av företaget Sawyer’s. Ursprungligen var försäljningen koncentrerad till hemlandet USA. Skivorna förpackades styckevis och hade uteslutande geografiska, historiska eller vetenskapliga tema.

I början av 1950-talet hände två saker som kom att få stor betydelse för View-Masters framgångar. 1951 lyckades nämligen Sawyer’s, genom förvärv av ett konkurrerande företag, få kontrakt med Disney-koncernen och kunde börja producera bildskivor med Kalle Anka, Musse Pigg och de andra populära figurerna.
 Den andra stora händelsen inträffade två år senare, då företaget dokumenterade den brittiska drottningen Elisabeth II:s kröning på bildskiva! Denna blev en mycket stor försäljningsframgång, och banade väg för den viktiga europeiska marknaden.
 I samband med detta började det också lanseras bildskivor med svenska motiv; Stockholm och Göta Kanal är två tidiga exempel, och försäljningen av View-Master apparater tog såsmåningom fart även här hemma.
 Bildskivorna förpackades nu tre och tre och till varje utgåva hörde ett litet texthäfte med berättande text. Expansionen i Sverige måste ha skett tämligen snabbt, redan i 1958 års katalog anges att det fanns ”över 300 olika bildskivor” att tillgå på den svenska marknaden.

"Musses födelsedagskalas" är exempel på en bildskiva där de tecknade figurerna ersatts av dockor. Förebilden är en tecknad kortfilm från 1942.

Bildskivorna framställdes med lite olika teknik, beroende på ändamålet. Ibland användes tecknade bilder (som t.ex. Stålmusen [1958] och Hacke Hackspett [1964]), men på vissa bildskivor ersattes de tecknade figurerna av dockor! Fördelen med dockorna var att den tredimensionella effekten förstärktes. Exempel på bildskivor med dockor är Familjen Flinta [1962] och flera av Disneyproduktionerna.
Den tredje kategorin utgörs av spelfilmer och TV-serier där fotografier ligger till grund för bildskivorna. Ett bra exempel med serieanknytning är Batman som kom 1966 och baserades på ett avsnitt ur TV-serien med samma namn.

Precis som i TV-serien "Batman" använde man sig av ljudhärmande effekter på bildskivorna!

1966 togs View-Master över av fotokoncernen GAF. Under årens lopp har det blivit ytterligare ägarbyten, och företaget ägs nu av leksaksjätten Mattel och marknadsförs i det produktsegment som kallas Fischer-Price. Trots en allt hårdnande konkurrens från andra media så är alltså View-Master still going strong. Och numera omfattar bildskivorna såväl de senaste Disneysuccéerna som Svampbob Fyrkant!

Inlägget är tidigare publicerat på Swecomics.se

För vem slåss Batman?

I något äventyr med Batman kommenterar Jokern syrligt att de båda behöver varandra. Utan den maskerade brottsbekämparen skulle inte Jokerns ens ha funnits. Och visst är det väl så? Vilken nytta gör egentigen Batman och i vems intresse gör han det?

Som bekant bottnar Batmanfiguren i mordet på den unge Bruce Waynes föräldrar och ur idén att skydda samhället mot sådana övergrepp föds motivet till den skrämmande hämnaren. Men vilket samhälle är det miljonären Wayne söker skydda? Mordet på mamma och pappa Wayne kan i själva verket ses som en social protest, som ett underklassens riktade hat mot den njutningslystna överklassen. (Familjen Wayne var på teater under mordnatten.) Och istället för att åtgärda de socioekonomiska omständigheter som kan generera brottslighet och otrygghet blir Waynes primära fokus våldsam maktutövning från mörkret. Och han gör det i folkets intresse. Påstår han.

Men genom att han från överklassens horisont slå ner på misshälliga element utan att egentligen känna till deras liv gör han istället hela samhället en otjänst. Han är den förment idealistiska krigaren som kommer utifrån och med självsäker triumf vet vad som är bäst för Gothams samtliga invånare. Men genom detta krig i folkets namn skapar han istället motstånd och det han själv säger sig bekämpa. Enter Jokern!

Jokern är Gothams värsta mardröm och tveklöst sämre för dem än Batman. Men han hade alltså inte funnits om det inte hade varit för Batman själv. Och om Batman nu skulle ge sig av så skulle Jokern få fritt spelrum. Alltså måste hen stanna kvar. Och alltså måste Jokern fortsätta att vara Jokern. Ad infinitum.

Det är inte utan att man tänker på den svenska truppnärvaron i Afghanistan…