Marshal Blueberry

marshal blueberry - omslag

(något beskuret omslag)

Här har vi ett udda inslag i Blueberry-serien: Tre album skrivna av Jean Giraud efter Jean-Michel Charliers död, med teckningar av William Vance i de två första och av Michel Rouge i det avslutande. Dessutom med ett långt glapp på sju år mellan album två och tre, så jag utgår från att det bara var det faktum att tvåan avslutas med en rejäl cliffhanger som gjorde att det ens blev en avslutning.

För jag har ärligt talat svårt att tro att Vances två album sålde värst bra, för det här är med marginal de sämsta Blueberry-album jag läst. Konstigt nog, för jag gillade verkligen Girauds insats som manusförfattare när han tog över huvudserien, men här misslyckas han med det mesta i en mycket klichéfyllda historia om vapensmuggling till indianer och  maktfullkomliga småpåvar i en småstad i Västern.

Men det finns en bra sak med boken (förutom då att den för första gången presenterar de här albumen i en bok på svenska, och det uppskattas av er ibland alltför komplettistiska krönikör) och det är att den är ett ypperligt exempel på hur stor roll teckningarna spelar för serier.

För när jag säger att Girauds manus inte är bra är det en sanning med modifikation; jag har ärligt talat svårt att bedöma det eftersom Vances teckningar är så urtrista. Hans människor är stela som pappfigurer, och han verkar huvudsakligen bara kunna teckna ansikten rakt framifrån eller från sidan. Han misslyckas ofta med grundläggande anatomi (framförallt händer har han problem med), och färgläggningen känns lika tunn och spretig som hans pennstreck. Jag har nog läst något enstaka album av honom förut (har ett minne av något Bob Morane-album som liten, och någon enstaka episod av XIIIi Agent X9) men utan att komma ihåg någonting från dem hade jag ändå inte trott att det skulle se så illa ut; William Vance är ändå en serietecknare vars namn jag känner igen väl. Men det kan förstås vara så att Vance och Giraud helt enkelt inte passade ihop som serieteam, så jag förstår varför det bara blev två album av dem.

marshal blueberry - vance

Jag förstår Blueberrys förvåning i ruta 8 för vad i #/&€/%#& händer egentligen med Adams hatt?!?

Kanske var det det sju år långa uppehållet som gjorde Giraud gott, eller så är det så enkelt som att när Michel Rouge tog över tecknandet så klickade det plötsligt, för det tredje albumet är långt bättre och en fröjd att läsa. En del av glädjen är självklart baserad på att det nu ser bra ut, med teckningar som påminner en hel del om Girauds egna med med lite förre streck och något enklare utförande, men med säker hand. Lägg därtill mer mättade färger ger sidorna mer tryck och karaktär, och visuellt blir det klart godkänt. Men även handlingen lyfter; ett mästerverk är det verkligen inte men det känns som en rejäl och handfast västern av klassiskt snitt, och det är inte fy skam.

marshal blueberry - rougeDet var kul att se de här albumen eftersom jag inte läst dem förut och jag tycker ju om stora delar av de vanliga Blueberry-albumen, men kvalitén på serierna lämnar som sagt en del att önska. De har också problemet att eftersom de utspelar sig innan albumet Den försvunna gruvan så blir det inte riktigt spännande vad gäller hur det ska gå för Bliueberry själv. Som den nämnda cliffhangern som avslutar album två: Det är svårt att vara orolig för att Blueberry inte ska överleva 😉

I övrigt kan jag säga att det är en prydlig utgåva i samma format som Cobolts andra Blueberry-böcker, men att det är ett sidospår märks. Här saknas till exempel helt redaktionellt material om vad det egentligen är för serier och det är lite synd för jag skulle uppskattat att få läsa mer om bakgrunden till varför de skapades, så jag fick gå till Wikipedia för det istället. Fast det hade ju iofs det goda med sig att jag också fick läsa om Blueberry 1900, en aldrig genomförd tänkt fortsättning på den vanliga Blueberry-serien som Giraud planerade, med François Boucq som tecknare, och som bland annat skulle innehållit en leviterande president William McKinley i Vita huset. Det hade varit roligt att se!

Kan köpas bl.a. här:

Blueberry: Toppar och dalar

I och med att den sjunde volymen i Cobolts återutgivning av Blueberrydykt upp måste jag konstatera att jag misstog mig när jag förra gångensa att det här skulle bli det sista vi såg av Charliers manus; jag hade fått för mig att även Charliers sista album, Arizona Love, skulle vara en del av bok sju men så är det alltså inte. De tre albumen som ingår är följande:

Spökfolket

Här avslutas berättelsen om Blueberrys liv tillsammans med navajoerna i och med att deras flykt från det karga reservatet fullbordas. Det är snyggt tecknat med en Giraud i högform, och Charlier väver en intrikat historia, men jag tycker ändå att det är rätt skönt när historien tar slut. Varför det?

Trots det jag skrivit om de tidigare böckerna vad gäller Charliers skildring av indianerna och hur han hela tiden förbättrar denna (jämför navajoerna i Spökfolketmed indianerna i det tidiga albumet Ensamma örnenoch skillnaden är milsvid) så skaver det fortfarande lite, åtminstone för mig. Blueberry fortsätter att vara den enda som kan rädda indianerna; ibland är det självklart han som har bäst möjligheter när det gäller kunskap om hur armén arbetar, men det är lite skumt att han ska vara så mycket bättre än dem på gerillakrigföring med tanke på att det i princip är det indianerna utövat i åratal.

Dessutom känns aldrig Blueberrys kärleksrelation med Chini som mer än en påklistrad dramatisk detalj, för att problemen mellan Blueberry och Vittorio ska få en mer personlig prägel. Och jag tror Charlier tyckte ungefär detsamma, med tanke på hur Blueberry och Chini skiljs åt i slutet av Spökfolket:


Några års samvaro, inklusive att utföra livsfarliga uppdrag för att vinna Chinis kärlek (som han dessutom uppenbarligen har eftersom Chini alltid avfärdat Vittorio så fort hon fått chansen), och det hela slutar med att äh, Vittorio är värd din kärlek, jag drar vidare, tjaba! 😉

Sista kortet

När indankapitlet är avklarat drar handlingen vidare med att knyta ihop alla trådar som lagts ut under seriens (dittills) tjugo år. Härnäst handlar det för Blueberry om att bevisa sanning om sydstatsguldet, och därmed är det givet att han måste bege sig till Mexiko för att hitta Vigo, mannen vars lögner gjorde Blueberry till en rymling:

Charlier är i sitt esse här, med en handling där alla intrigerar mot varandra. Och eftersom Vigo och Blueberry träffats förut känner vet de vad den andre går för, medan de andra stackars parterna i den här historien som tror att de kan utmanövrera Blueberry och/eller Vigo är chanslösa.

Det är ett bra och passande slut på Blueberrys mexikanska äventyr, med en känsla av oundviklighet i dramat. Jag vet inte om Charlier visste att han närmade sig slutet på sin insats vad gäller Blueberry, men visst är det tydligt här att hans plan är att se till att inga bihandlingar lämnas åt sitt öde. Känslan av att en epok går mot sitt slut förstärks av Blueberrys agerande som är mer än vanligt dödsföraktande, där han vet att han nästan inte har någon chans att överleva som han agerar men han gör det ändå, trots att det inte är helt solklart varför han plötsligt så avskyr sitt liv på flykt.

Också Giraud bidrar till stämningen, både i den mer allmänna tonen där den skitiga realismen börjar dra mer åt det impressionistiska hållet (se exempelvis McClures ögon längst ner till vänster på sidan ovan) och i detaljer, som Blueberrys grånande tinningar.

Sedan gillar jag också de sidor som inte är lika fullpackade av text som ofta är fallet med Charlier; ibland trycker han in så mycket text att till och med Blake och Mortimerskulle kunna bli lite avundsjuka. De mer avskalade sidorna där teckningarna får stå för stämningen, utan text och med färgläggning som inte skulle skämmas för sig i Girauds science fiction-serie Inkalen, gör sitt till för att variera rytmen:

Allt som allt, ett av de bästa albumen i sviten.

Vid vägs ände

Ytterligare en titel som anspelar på att slutet är nära. Sydstatsguld-problemet är avklarat, men Blueberry sitter fortfarande i knipan eftersom alla tror att ha försökt mörda USAs president. Så, upp på hästen igen för att avslöja vem de riktiga intrigmakarna var, och dags att återse några andra gamla favoriter/fiender!

Ihopknytandet av trådar är inte riktigt lika framgångsrikt den här gången tycker jag. Vigo är en betydligt intressantare karaktär än de som dyker upp här, och hela den politiska intrigen känns också blek jämfört med det mycket mer personliga anslaget i Sista kortet. Dåligt är det inte, men kanske en smula pliktskyldigt. Och Charlier faller också tillbaka på en del inslag som han använt väl många gånger, som det myckna användandet av dynamit så fort någonting oväntat ska göras:

Men det gör i och för sig att Giraud får tillfälle att briljera; kombinationen av natt, snö och explosioner är svårslagen som stämningsförhöjare, och det jag gillar absolut mest i det här albumet. Färgläggningen är överlag mer dov och mättad än i de tidigare albumen och det ser riktigt bra ut; det framgår inte vem som ursprungligen gjort den (förutom att den är godkänd av och i vissa fall omgjord av Giraud) men en eloge till personen ifråga.

Nu är det iallafall bara ett album kvar av huvudserien där Charlier står för manus, och i det ska den allra sista lösa tråden klaras av: Chihuahua Pearl, den kvinna som Blueberry haft starkast känslor för (som sagt Chini var bara ett stickspår även om hon finns med i fler album än Pearl). Så den får vi se i samling åtta, tillsammans med de första albumen där Giraud även står för manus. Jag har bara läst de sistnämnda en gång förut, på danska, men då tyckte jagatt Girauds egna album var starkare än något av Charliers. Vi får se om jag fortfarande håller med mig själv :-)

Kan köpas bl.a. här:

 

PS. När jag läste den här boken noterade jag för första gången en sak jag inte sett förut. Under läsningen slötänkte jag lite att textningen varierade rätt mycket i boken; ibland vanliga prydliga versaler, ibland lite rundare och med en prick över ’i’. Men när jag faktiskt tänkte till lite såg jag att det fanns ett system: McClures repliker är konsekvent textade på det senare sättet, medan all annan textning (repliker, textplattor) använder den förstnämnda varianten. Se till exempel sidan från Sista kortethär ovan, där McClure syns till. En snabb titt i Carlsens gamla svenska utgåva visade att ingenting liknande fanns där, men däremot började den här egenheten redan i albumet Chihuahua Pearli Cobolts utgivning (innan dess ”pratar” McClure likadant som alla andra). Så jag antar att samma gäller de franska originalen men eftersom jag inte har tillgång till dem så är det bara en gissning. Och sen återstår frågan vad det symboliserar: En sprucken whiskyröst? En äldre mans röst? Någon dialekt? Mystiskt!

Blueberry: På den absoluta botten

Så är Blueberry-utgivningen från Cobolt nu framme vid de album där vår huvudperson har nått den absoluta botten: Anklagad och dömd för att ha stulit sydstatsguldet som det föregående albumet handlade om sitter han nu i fängelset utan hopp om upprättelse. Och inte nog med att anklagelsen var falsk; fängelsets befälhavare är övertygad om att han vet var guldet gömts och utsätter honom därför för något som närmast är tortyr för att han ska avslöja var det finns.

Med andra ord, det är den Blueberry jag minns bäst som vi möter här. Skitig, avskydd av alla, och hela tiden beredd på att hugga tillbaka när tillfälle ges :-)

Men givetvis kan han inte stanna i fängelset, och Charlier drar igång en komplicerad intrig som förutom sydstatsguldet inkluderar tågrån, lönnmördare, och politiska intriger på högsta nivå. Som en som gillar handling där det finns mer än bara en god och en ond sida uppskattar jag det när någon likt Charlier här har ett flertal parter, alla med sin egen agenda som avslöjas allteftersom.

Fredlös& Angel Face, de två första albumen i den här boken, handlar om Blueberrys rymning från fängelset och följderna därav. Framförallt Fredlöskänns i mångt och mycket som en fortsättning på den föregående boken i stil och stämning, med ett manus som känns typiskt för Charlier med sin täta handling där Blueberry utan att vilja det dras in i en komplott mot president Grant.

Angel Facedäremot känns nästan improviserad, och förordet beskriver det smått kaotiska förutsättningarna som gjorde att Giraud själv tog över författandet här och där. Jag kommer ihåg att när jag första gången läste albumet som liten tyckte jag det var rätt skumt, och när jag läser det nu som vuxen förstår jag precis varför: Istället för en tajt berättad historia där spänningen långsamt skruvas upp känns stora delar om ren komedi, som om de skrivits sida för sida utan någon större tanke på vad som ska hända härnäst. Och i en samling som den här känns det som ett uppfriskande brott mot den vanliga lunken med en inte helt seriös Blueberry som skämtar (utan den vanliga hårda undertonen) med personer han stöter ihop med, innan allvaret tar vid igen.

Blueberry i en temporär roll som brandsoldat i Angel Face

De följande två albumen, Knäckta näsan& Den långa marschen, hoppar framåt i tiden och fokuserar på Blueberrys liv bland apacherna ditt han flytt, och här är handlingen mer fokuserad igen. Och med tanke på vad jag skrivit om hur Charlier i de tidigare albumen behandlat indianerna (mkt kortfattat: goda intentioner, men inte alltid helt lyckat resultat) måste jag absolut påpeka att han här fortsätter den uppåtgående trenden. De av apacherna som spelar större roller ges här egna personligheter till skillnad från de mer klichéartade tidigare. Visst betyder det att jag nu istället irriterar mig en smula på skildringen av kvinnor (dvs Chini, indianskan Blueberry blir kär i), men trenden är rätt :-)

Vad som också är bra är att den tidigare tendensen till skönmålning där det framstått som att den behandling som amerikanska staten utsatte indianerna för enbart var en följd av enstaka onda individer i armén nu så gott som försvunnit, när det blir uppenbart att det bästa resultatet som kan uppnås av Blueberrys kamp (så ja, det är fortfarande en utomståendes hjälp som behövs för att indianerna ska ha en chans) är en tillfällig paus i utrotningen, att kanske inte behöva flytta till det allra värsta reservatet utan istället stanna i ett något bättre.

Teckningsmässigt känns hela boken mycket präglad av Girauds science fiction-teckningar under pseudonymen Moebius, och då framförallt av serier som Arzachmed de tunga färgerna och blandningen av rena linjer och rikliga skrafferingar. Snyggt som alltid, med andra ord! I övrigt kan jag påpeka något som också nämns i förordet, nämligen att Den långa marschenser mycket annorlunda ut vad gäller sidornas layout i och med att Giraud började teckna helsidor istället för halvsidor som dittills huvudsakligen använt -> layouten är betydligt friare. De allra första sidorna med den nya stilen är inte helt lyckade och ser mer ut som vore de uppförstorade från något pocketformat, men sen blir det mycket bättre.

En helsida från Den långa marschen

En liten nackdel finns: Allteftersom Giraud tecknar i en friare stil börjar han också använda mer experimentella layouter med textbubblor som läcker mellan rutorna, och rutor som inte följer strikt på varandra i layouten. Det här syns redan innan Den långa marschenmen blir ännu mer uttalat där, och det leder till att det faktiskt rätt ofta blir knepigt att hitta rätt läsordning för rutorna. Det är överraskande att en så skicklig tecknare som Giraud gör att det blir svårt för läsarna att hitta rätt; i hans SF-serier med dess ofta hallucinatoriska stämning gör det ingenting, men i en så prosaisk serie som Blueberryär det malplacerat. Ta de här två nedre halvsidorna från s 137respektive 138, från albumet Knäckta näsan, där närmast identisk rutlayout resulterar i olika läsordning; som synes har Giraud (eller någon redaktör) plitat dit pilar för att hjälpa till på den senare sidan:

Så sammanfattningsvis fortsätter den utmärkta underhållningen i de här albumen, och nu är det bara en volym kvar i den här återutgivningen innan allt som tidigare publicerats i albumformat på svenska återtryckts, dvs alla album skrivna av Charlier, och sedan kommer de för svenska läsare ”nya” serierna, dvs de som både skrevs och tecknades av Giraud. Något att se fram emot!

Kan köpas hos bl.a.:

Blueberry: Förloraren

Blueberry 5 - omslag

Tredje raka Cobolt-albumet som jag recenserar blir den femte samlingen av Blueberry, innehållandes albumen Chihuahua Pearl, En man värd 500 000 dollar samt Ballad om en kista. Om senaste Thorgal-samlingen saknade ett sammanhållande tema är detta inget problem här eftersom de tre albumen utgår en enda lång sammanhängande historia, den om Sydstaternas försvunna guldskatt.

Jag tänkte inte skriva så mycket om albumen i sig den här gången för det skulle mest bli en upprepning av vad jag skrev om den förra Blueberry-samlingen: Det är en mycket bra serie det handlar om, som av goda skäl ses som den största av de många europeiska Vilda västern-serierna. Och den här samlingen är snäppet bättre än den fjärde där historierna saknade bra avslutningar för här håller kvalitén ändå in i kaklet. Charliers manus är tätare och mer komplicerat (på ett bra sätt) än någonsin, mycket tack vare den rikliga mängden parter som är intresserade av skatten istället för bara två, och där det hela tiden varierar vilken sida som har övertaget. Plus att han omsorgsfullt knyter ihop alla trådar, inklusive de han slängt ut lite nonchalant i början för att sedan mot slutet plocka upp igen, uppvisande att han aldrig glömt bort dem. När det gäller de rena äventyrsepisoderna skrivna av Charlier är det här höjdpunkten, utan tvekan.

Dessutom är det här Blueberry slutligen blir den person jag själv minns mest från när jag som liten läste serien. Jag måste ha läst alla album i mer eller mindre ett svep fram till de här för som jag kände det var Blueberry alltid en outsider, en på den förlorande sidan. Och fram till de här serierna är han visserligen en outsider som hela tiden irriterar dem med makt, men han lyckas alltid lösa situationerna så att han framstår som segraren. Här däremot har turen runnit ut och inte ens hans kan på ett tillfredsställande sätt förklara vad som hänt för de makthavande. Och det är så jag minns honom, som en orättvist dömd och misstrodd, som ständigt försöker övertyga andra om sin oskuld (well…), och inte som den oborstade, ociviliserade men ändå framgångsrika hjälten vi hittills sett. Så det är här som Blueberry blir den sanna versionen av sig själv, åtminstone enligt min högst personliga läsning 😉

Däremot förtjänar illustrationerna ett speciellt omnämnande. Girauds teckningar är förstås utmärkta och jag blir själv smått torr i halsen när jag läser sida upp och sida ner som utspelar sig i stenöknarna. Men det är ingenting nytt, samma sak har setts i tidigare album. Det som är nytt här är hur det smyger sig in enstaka teckningar där stilen är en helt annan än den tidigare:

Blueberry - Chihuahua pearl

Mycket enklare linjer än vanligtvis i Blueberry

Istället för en stor mängd streck får vi här se en mycket renare linje som påminner en hel del om Moebius, dvs Girauds teckningar när han själv skriver manus.

I förordet nämns det att Giraud vid den här tiden började tolka Charliers manus mer fritt, och det kanske också kan förklara att hans teckningar påminner mer om hans helt egna serier också. Det är inte alls lika tydligt som det senare blir i de avslutande Blueberry-albumen när han själv är helt ansvarig för manus, men tydliga antydningar finns.

Också färgerna är speciella. I förordet, som för övrigt blandar intressanta historiska detaljer om seriens tillkomst med ett ansträngt bombastiskt hyllande av serien, nämns hur färgläggningen delvis är inspirerad av Morris Lucky Luke, en intressant jämförelse som jag också funderat på ibland men då huvudsakligen vad gäller Asterix. Framförallt i de tidiga Asterix-albumen är färgerna av och till helt icke-naturalistiska, med närmast expressionistisk känsla där till exempel vrede gestaltas i helt röda rutor. Samma sak finns onekligen i Lucky Luke och även här i Blueberry; det är ett tecken på hur lyckade illustrationerna är att de extremt realistiska teckningarna kan samsas med färger som ibland är hur orealistiska som helst, utan att det ser det minsta konstigt ut. Jag saknar ibland den här mer extrema färgläggningen som variation i exempelvis nyare Asterix-albumen som kan bli lite grafiskt enformiga när det alltid är knallgrön mark och knallblå himmel; små inslag av det kan skymta till men aldrig lika extremt hämningslöst som i äldre album.

Blueberry 5 - Ballad om en kista

Långt ifrån realistiska färger, men onekligen stämningsfullt!

Avslutningsvis, två små iakttagelser till:

  1. Den svenska utgåvan inkluderar en 17 sidor lång artikel av Charlier som skrevs som vore det en äkta biografi över den verkliga Blueberry, inklusive en riklig mängd fotografier från den tiden. En rolig idé som säkert fungerade bra när det begav sig, men som inte överlevt tidens tand särskilt väl, vare sig som en väl genomförd bluff eller som litterär text (där för övrigt Charlier trots sina förtjänstfulla försök i serien att undvika de klassiska fällorna med hur indianer skildrades här faller huvudstupa i romantiseringan av Södern under slaveriet). Men i en komplett utgåva förtjänar den sin plats, vårtor och allt, så det är synd om de länder där texten uteslöts.
  2. Om någon tror sig känna till någon serieläsare som gillar äventyrsserier av klassiskt slag men som ännu inte provat på Blueberry är det här nog den perfekta volymen att ge bort. Visst, julen är förbi, men det kommer fler chanser :-)

Blueberry: Indiankrig och guldgruvor

Aaaah, Blueberry, och från perioden när både Charliers manus och Girauds teckningar hittat formen; en alldeles förträfflig sommarläsning, framförallt den andra historien i dagens bok, den fjärde samlingen av serien från Cobolt. Där erbjuds:

General Gula Håret: Först i boken kommer den avslutande delen i sviten om indiankrigen, där den store skurken är titelperosnen, dvs Charlier & Girauds version av general Custer. Det är en spännande och tät intrig, skickligt illustrerad av Giraud, och jag gillar framförallt hans vinterlandskap:

Men precis som i den föregående boken har jag lite svårt för hur indianerna beskrivs. Som jag sagt förut är Charliers intentioner goda men han kan ändå inte helt bryta sig loss från klichéerna; oavsett hur mycket det påpekas att det är kavalleriet under ledning av Gula Håret som är den som bryter mot alla regler och helt ignorerar ingångna avtal framstår ändå generalen som en enstaka galning och att utan honom skulle kanske krigen kunnat undvikas, och det är en lindrigt talat extremt förenklad bild. Att indianerna också skildras som en anonym massa till skillnad från kavalleristerna är kan jag förlika mig med eftersom kriget skildras ur Blueberrys synvinkel.

Så ett bra album som en avslutning på en bra svit är det, men med några tydliga svagheter. Detsamma kan jag inte säga om nästa svit om två album, de två som avslutar den här boken:

Den försvunna gruvan / Spöket med guldkulorna: Här är det en historia av klassisk västern-kaliber, med en försvunnen guldgruva och en lurendrejare av det storslagna slaget: ”Prosit” Luckner, en föregivet tysk adelsman som bedrar alla han möter med samma hänsynslöshet. Det initiala mötet med Blueberry & McClure sker i en miljö och under omständigheter som påminner en hel del om det tidigare albumet Mannen med silverstjärnan:

Men som det mycket riktigt påpekas i förordet handlar det inte som i det äldre albumet om västern à la John Ford utan nu är det modernare förebilder som gäller, som Sam Peckinpah, och det passar mycket bättre i en serie som Blueberry. Både skurkar och ”hjältar” har tveksam moral, som McClure som väl egentligen bara är bättre än Luckner i det att han trots allt inte är beredd att göra vad som helst för guld. Miljön är skitig och Blueberry mer orakad än någonsin när han ger sig på jakt efter Luckner genom öknen.

Förra gången Den försvunna gruvan gavs ut på svenska hette albumet Jakten genom öknen, en titel som inte överensstämmer med originalets och som känns rätt menlös som titel, men som beskrivning på handlingen passar det utmärkt. Den kanske starkaste intrycket jag får när jag läser de här två albumen är känslan av torrhet, av en obönhörligt gassande sol. Dammet ryker konstant, och att överleva öknen är väl så svårt som att undvika Luckners dödliga lister:

Det här är tveklöst den starkaste berättelsen hittills i Blueberry-serien, och det är förståeligt att den fick utgöra grundstommen i filmen som kom för några år sedan. Som jag iofs inte sett eftersom jag hört att den ska vara rejält usel, men om jag skulle få välja någon Blueberry-episod att göra en film av är det här en mycket stark kandidat :-)

Den egentligen enda bristen är att slutet är väldigt abrupt och nog hade behövt klart fler sidor på sig, kanske ett helt album (något som historien delar med General Gula Håret som också bara plötsligt slutar, utan ett ordentligt avslut).

Så jupp, bästa Blueberry-samlingen är det här helt klart. Förutom serierna får man såklart ett förord med en del intressanta illustrationer från Pilote, tidningen där Blueberry ursprungligen publicerades, inklusive en två sidor lång MAD-liknande version av Sergio Leones Once Upon a Time in the West / Harmonica – En hämnare gjord av Giraud, och dessutom en något längre version av inledningen till General Gula Håret, jämfört med den förra svenska albumutgåvan. Trevligt! :-)