Gott och blandat 8: Catching up…

…med en del serier jag redan skrivit om förut. Så inga avslutade serier idag utan bara sådana som fortfarande kommer ut, och som förtjänar en lägesrapport :-)

Saga av Brian K. Vaughan (manus) och Fiona Staples (teckningar)

En stor nackdel med att köpa en serie som den här i de lite lyxigare inbundna utgåvorna är att det blir så långt mellan volymerna. Tre år var det mellan de första två, så den tredje kommer nog vilket år som helst nu. Men det är klart, om man är så långsam som jag med att läsa dem (jag har haft tvåan liggande i mer än ett år innan jag nu läst den) så gör det inte så mycket. Kanske.

Hur som helst, den här underhållande pikaresken fortsätter att vara full av underliga varelser, alla förnämligt illustrerade av Staples som nog är det stora dragplåstret här. Jag menar, när man till och med klarar av att ge personlighet hos personer vars huvuden består av tv-apparater kan man känna sig stolt! Vaughans manus är bra, inte tu tal om annat, men han har alltid haft ett lite torrt/kontrollerat drag i sina serier, oavsett hur fantasifull handlingen är, och jag kan inte låta bli att fantisera om en serie där Staples själv stod för manus :-)

Saga - King Robot

Historien i sig fortsätter att följa Alana och Markos dotter Hazels uppväxt, och alla de som dras in i hennes historia. I början var jag orolig för att serien aldrig skulle komma framåt, med tanke på hur många sidor som spenderades på en ganska kort tid i Hazels unga liv, men i senare nummer drar sig inte Vaughan & Staples för att hoppa framåt några år när inte mycket spektakulärt händer. Så det finns nog goda chanser att serien avslutas någon gång.

Sex Criminals av Matt Fraction (manus) och Chip Zdarsky (teckningar)

Suzie & Jon fortsätter att älska sig fram genom en värld där det visar sig att de inte är ensamma om att få udda superkrafter när de får orgasm. I den senaste samlingen (och ja, jag håller mig till de inbjudna utgåvorna här med så jag har först nu läst nummer 11-20 i och med att den andra sådana kommit ut) träffar de bland annat på Mr Douglas, vars utlösning manifesterar sig som hentai-klichéer, och en del annat smått och gott (?).

Sex Criminals - hentai3

Ju mer jag läser av Sex Criminals, desto tydligare blir det att serien så gott som helt är ett tillfälle för Fraction & Zdarsky att släppa lös de allra uslaste/roligaste skämt de kan som har med sex att göra, och att handlingen i övrigt mest finns till för att ha någonstans att placera skämten. De allvarligare delarna, som Jons psykiska problem, han och Suzies relationsproblem, och Kegelfaces ”sexpolis”, är om jag ska vara ärlig de svagaste inslagen i serien. Fraction & Zdarsky är för skickliga för att jag ska tycka att det är tråkigt att läsa de seriösare sidorna, men det är när det är skämtdags som de verkligen briljerar, som med de underbara omslagen till de två inbundna volymerna. Helt seriöst, om man skaffar den första inbundna omslagen och inte tar sig en titt på vad som finns under omslaget så har man missat något av det bästa med boken :-)

Snotgirl av Bryan Lee O’Malley (manus) och Leslie Hung (teckningar)

Hm, alltid lika trist att avsluta med det svagaste kortet men så blir det idag. För när jag först skrev om serien sa jag att den var försiktigt lovande, med tanke på att O’Malleys andra serier varit så bra, även om de första fem numren av Snotgirl inte var helt klockrena.

Nu har antalet nummer dubblerats, och tyvärr kvarstår svagheterna. Efter två år är det fortfarande nästan helt omöjligt att förstå vad serien handlar om eller vart den är på väg. Lottie Person (Snotgirl) är ofta konfys över vad som pågår och vad som är verkligt, och jag som läsare känner likadant; att läsa Snotgirl känns som att befinna sig i en feberdröm där logiken är oklar och tankarna inbäddade som i bomull. På läsarsidorna skämtar O’Malley och Hung om hur obegriplig serien är och de sidorna är de bästa med serien, men inte blir någonting begripligare av det.

Att vara mystisk och bara antyda hemligheter är en ofta använd och effektiv aptitretare, men efter så här lång tid har min aptit nästan helt försvunnit. Och jag börjar dessutom irritera mig rätt rejält på skildringen av modebloggerskorna i serien. Om jag hade större tilltro än jag har nu om att det kommer finnas en poäng i deras ytlighet och ärligt talat obegripliga förkärlek för att umgås med personer som är egocentrerade, elaka och dryga vore det en annan sak, men nu känns det mer som en nidbild av de här människorna. Och jag tror inte det är meningen att jag ska tycka illa om huvudpersonen men det är svårt att låta bli.

Snotgirl - hotell

Jag kanske ger serien en chans till när det kommit fler nummer, men bara om jag råkar ramla över dem någonstans för mer är den inte värd.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat

Well, jag tror jag behöver göra ett sånt där inlägg igen där jag snabbt går igenom några serier jag läst de senaste veckorna som jag inte riktigt känner för att göra separata inlägg om. Ingen skugga ska falla över deras kvalitet, det är bara jag som känner för lite kortare texter :-)

Nedzus lyktor av Rui Tenreiro

Först ut, ett album som jag köpte i våras, dvs våren 2017, men som råkat bli liggande sedan dess. Föga överraskande eftersom det är utgivet av Sanatorium är det en udda och visuellt anslående historia om de två byarna Nedzu och Adaeze och deras årliga tävling där två krabbor slåss mot varandra. Istället för bitter rivalitet som invånarna i byarna önskar sig faller de två krabbtränarna för varandra, och situationen kompliceras ytterligare av den inte helt sunda relationen som Okoye, en av tränarna, har med sin mästarkrabba Asagwara…

Snyggt tecknat med nerviga linjer och med en färgskala som ovanligt nog dras åt mörkt och rosa, om än en smula stelt ibland i människoskildringen, och med en suggestiv historia; att den inte kommer sluta lyckligt är uppenbart från första sidan. Hela serien känns drömsk med övernaturliga inslag, men som också upplägget med en berättare som inleder och avslutar serien förstärker. Lustigt nog är min starkaste invändning, Sanatorium till trots, att den fysiska boken inte känns helt ideal. Trycket är bra, pappret utmärkt, och designen är elegant, men jag tror att jag skulle tyckt bättre om serien i ett mindre format. Berättelsen är en liten intim saga man berättar en kulen höstkväll, och det större formatet (dvs klassiskt seriealbumformat) känns för stort och öppet. Kanske inte en alldeles rimlig invändning men det är så jag känner det!

Paper Girls av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar)

Jag har nu läst den första inbundna boken innehållande nummer 1-10 av serien som inleds på 80-talet med en grupp tidningsutbärande flickor, men som sen visar sig innehålla tidsresor, parallella världar, kloner, dinosaurier, och allt möjligt annat. Det är roligt och jag gillar verkligen huvudpersonerna och det märks det att Vaughan och Chiang också gör; trots alla fantastiska inslag är serien hela tiden som bäst när det är personerna och deras känslor/relationer som står i fokus.

Matt Wilsons enkla färger gör sitt till för att ge Paper Girls en egen stil

Perfekt är ändå serien inte. Precis som det mesta andra jag läst av Vaughan tycker jag att det aldrig blir så där extremt spännande eller gripande som i de allra bästa serierna. Vaughan har alltid en viss distans till sina huvudpersoner som gör att det känns som om någon talar om dem snarare än att jag upplever händelserna tillsammans med dem och det gäller även Paper Girls, trots att jag som sagt tycker att karaktärerna är det allra bästa med serien. Det är kanske orättvist, men jag tycker att han är en skicklig hantverkare snarare än en skicklig konstnär.

Så vänta er ingenting världsomvälvande, men en kul, fullproppad med händelser och underhållande läsning är det, precis som jag hoppades efter att ha läst de inledande numren. Faktum är att om jag skulle kritisera något i handlingen är det nog att efter tio nummer har jag fortfarande inte riktigt fått grepp om historien: Mycket har hänt men det hänger ännu inte ihop helt och hållet. Men där litar jag på Vaughan, han har redan förut visat att han kan sy ihop handlingen i sina längre serier när han får tillräckligt med tid på sig :-)

Zelda 6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

Woohoo, mer Zelda! Det tar ett tag mellan gångerna men jag blir alltid glad när jag får läsa nya Zelda-strippar eftersom Zelda sorgligt nog inte går i någon tidning jag läser. Så för mig blir det en stor dos Zelda när en ny bok dyker upp, följt av långa perioder så gott som helt utan Zelda, förutom någon enstaka strip i Pondus-tidningen :-/

I Allt är normalt är allt normalt: Zelda stretar på utan att ha en susning om vad hon egentligen ska göra med sitt liv när hon blir vuxen och hennes impulskontroll har inte blivit bättre den heller:

Hennes vänner (åtminstone några av dem) verkar ha bättre koll på världen och skaffar till och med barn. Vilket leder till bokens höjdpunkt när några av dem hamnar i en bil på väg till en förlossning och tvingas lyssna på Lars Noréns dagböcker i audioformat: Eftersom ingen av dem har bil och körkort så är en av deras mammor chaufför och får därför bestämma över vad man ska lyssna på. Juxtapositionen av den ofta misogyna men alltid narcissistiska ultimata Kulturmannen Norén och Zeldas feministiska vänner är sublim :-)

Ok, en bild till från Zelda; gillar man Neidestams teckningar så gör man!

Dorm Girls av Marta/Pons (manus) & Galiano (teckningar)

Jag flyttade runt i bokhyllorna häromdagen varpå den här amerikanska utgåvan från 80-talet av en spansk serie dök upp, utgiven på förlaget Catalan som var en av de allra tidigaste seriösa översättarna av europeiska serier i USA och därför ett förlag jag är svag för. Jag kom inte alls ihåg serien så det var lika bra att läsa den och nja, allt Catalan gav ut var inte bra.

Serien handlar om en flickskola och en mycket hårt styrd sådan där lärarna är mycket noga med att framhävda i att fina flickor ska hålla på sig och aldrig umgås med det manliga könet. Vilket givetvis resulterar i elever som gör sitt allra bästa för att bryta mot reglerna så mycket de bara kan.

En av de tamare sidorna

Visst skulle någon kunna säga att Dorm Girls är en kritik mot den rigida inställningen till sexualitet när det gäller flickor och tvånget att de ska uppföra sig perfekt, men ärligt talat är det här bara en serie som finns till av en enda anledning: Att skildra vildsinta tonårsflickor med allt det innebär. Så, well, inte en av Catalans bästa serier, och lite symptomatisk för ett av skälen till att Catalan inte överlevde: Kvalitén på det de gav ut varierade extremt mycket, från bottennapp som det här halv/helpornografiska albumet till toppar som Hearts of Sand.

Distant Worlds av Leo (manus) & Icar (teckningar)

Brasilianaren Leos olika science fiction-serier fortsätter att vara populära på engelska. I Distant Worlds står han för en gångs skull bara för manus vilket är ungefär lika smart som när Mignola skriver manus till Hellboy: Två serieskapare vars styrka ligger i teckningarna överlåter dem åt andra medan de istället står för texten.

Nu är iofs Leo inte alls lika bra på att teckna serier som Mignola, men det som gjort att jag läst Leos serier i sviten om Aldebaran/Betelgeuse/Antares var ändå den förunderliga faunan; själva handlingen såg jag bara som en ursäkt för att titta på fantastiska djur. Här finns det en del sådana, förvisso, men det känns ändå mer som en handlingsdriven serie och det gör iallafall inte mig ett dugg glad. Icar är inte en dålig tecknare och jag skulle nog säga att när det kommer till människor är han bättre än Leo där människorna alltid sett ut som nära släktingar till skyltdockor, men hans djur saknar det där lilla extra.

Men visst kan man läsa de här fem albumen som utspelar sig på en främmande planet dit människan just kommit. Jag rekommenderar dock att man ignorerar handlingen för det gör egentligen Leo också; när de sista sidorna i det avslutande albumet nalkas tar han helt sonika och skriver i princip ”Och sen trodde alla på berättelsen om aliens och alla blev snälla och allting slutade lyckligt” 😉

The Survivors av Leo

Jag tog också och passade på att läsa de fem albumen i sidoserien om Aldebaran som följer en grupp ungdomar som på resan till Aldebaran av en olyckshändelse hamnar på en helt annan planet. Väl där tar Leos standard-serie vid: En smula oförargligt naket (omsorgsfullt censurerat av engelska förlaget Cinebooks), en smula drama, och en &/#%€#% massa utomjordiska varelser.

Tyvärr är de flesta av varelserna den här gången mycket människoliknande eftersom planeten de landat på visar sig vara ett ställe där många andra stjärnfarare också kraschlandat, och det verkar som om teknologin att framföra rymdskepp är intimt förknippat med ett huvud, två armar och två ben. Så alldeles för gott om humanoider vilket innebär att Leo spenderar den mesta tiden på att teckna humanoider (brrr!) och relationer (dubbel-brrr!) istället för att skildra planetens nativa djur.

Nåja, några finns det iallafall:

Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont

Och så det sista och det med marginal knöligaste albumet att skriva om som kanske skulle fått ett eget inlägg just därför: Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont, mannen bakom det charmerande Spirou-albumet Nicke gifter sig. Faktum är att jag missat den kopplingen innan jag precis nu la till taggen ”Benoît Feroumont” på det här inlägget och märkte att jag redan skrivit om honom, och när jag kollade vad han hade gjort som jag läst förut och såg Spirou-albumet blev jag egentligen inte förvånad.

För även i Giselle & Beatrice är det en mycket rolig historia som presenteras med en snärtig dialog och med väldigt schvungiga teckningar som är charmiga utan att vara alltför inställsamma. Relationerna mellan huvudpersonerna är också här höjdpunkten i serien, med utsökt fångade karaktärer.

Så var finns knöligheten?

I handlingen såklart, som är mycket märklig och som jag har mycket svårt att säga vad jag tycker om. I början är det enkelt: Beatrice jobbar på ett kontor med en fullständigt vedervärdig chef som istället för att befordra Beatrice som förtjänar det befordrar en manlig kollega till henne. Men givetvis kan han ändra sig om hon är villig att gå på middag med honom med efterföljande aktiviteter. Beatrice blir förstås rosenrasande och eftersom alla på kontoret sett hur han trakasserat henne känner hon sig säker på att få rätt. Men hon har glömt att alla andra på hennes avdelning också är män:

Så långt inga konstigheter, och när hon senare tackar ja till middagen är det uppenbart att hon har någon slags plan för att hämnas på chefen…

Det är det som kommer sedan som är det märkliga. Planen visar sig bestå i att ge honom knockout-droppar hemma i hennes lägenhet och att sedan ge honom ett elixir som både förvandlar honom till kvinna och ger Beatrice makten att tvinga honom, numera Giselle, att göra som hon säger.

Det är inte en dålig översättning; Beatrices makt över Giselle har också gjort så att Giselle inte längre har sitt vanliga modersmål och därför bryter hon

Resten av albumet, dvs merparten, spenderas sedan med att (det är ingen mening att lindra orden här) Giselle är Beatrices sexslav, och visar också hur båda två långsamt börjar bli fixerade vid den andra, med klara tecken på Stockholmssyndromet hos Giselle och med en Beatrice som uppenbarligen både hoppas och kräver att Giselle ska älska henne på riktigt precis som förövare av samma slag alltid gjort.

Med andra ord är det en riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar med gulliga personer. Att mixa två så olika saker kan vara ett effektivt sätt att driva hem en poäng ännu tydligare, men min tveksamhet här beror på att jag ärligt talat inte förstår vad Feroumont är ute efter. Läsningen flyter på lika lätt som med Nicke Gifter sig och om jag läser varje ruta för sig, utan att tänka på det större sammanhanget, verkar den här serien vara lika trivsam som den.

Men som sagt, det är den inte, och inte heller slutet ger någon fingervisning om vad avsikten med serien egentligen var. Med resultatet att jag känner mig vilse som läsare, och tyvärr inte på ett bra sätt. Giselle & Beatrice är ett mycket underligt album som ibland verkar vara ute efter att kritisera hur kvinnor behandlas, för att i nästa ögonblick presentera en kvinna som begår de gruvligaste övergrepp som i verkligheten så gott som alltid begås av män. Det skulle kunna vara svart humor men jag vet inte jag, något SCUM-manifest känns det verkligen inte som.

Rykande färskt lästips: Paper Girls

Paper Girls 1 - cover

Inte rykande färskt som utkommen idag, men bara två nummer har hittills kommit ut av tidningen Paper Girls, skapad av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar). Och jag kan inte garantera att det här kommer bli fantastiskt i långa loppet, men hittills är det tveklöst lovande :-)

Serien handlar om ett gäng unga flickor som träffas en mycket tidig morgon iC leveland på 80-talet då de är ute på sina tidningsrundor. Jag har alltid tyckt att riktigt tidiga morgnar, innan andra har vaknat och det ännu inte ljusnat har sin alldeles egna säregna känsla, och precis den känslan finns i Paper Girls. Några killar ute på ofog muckar gräl med Erin men när MacKenzie, känd i grannskapet för sin tuffhet, dyker upp så lämnar de Erin ifred. Och när det sen dyker upp ytterligare några skumma figurer antar flickorna att det är någonting liknande. Men:

Paper Girls 1 - Spanska?

Suggestiva antydningar om både utomjordingar och tidsresor finns, men fortfarande är det allra mesta oklart, och jag kan egentligen inte säga så mycket mer om seriens handling eftersom jag helt enkelt inte vet mer ännu. Det jag däremot vet är att jag gillar det jag läst, och att jag är mycket nyfiken på vad som kommer hända. En del av Vaughans äldre serier tycker jag nog är en smula trista och har alltför hårt kontrollerade manus, även om de också har starka sidor (som Y – The Last Man och Ex Machina), men den relativt nya och fortfarande pågående Saga är desto bättre. I den senare känns det som om Fiona Staples utsökta teckningar fått Vaughan att släppa på tyglarna i manuset och kanske har det gjort honom lite mer spännande även i andra serier.

Hur som, prova Paper Girls, det förtjänar den. De två numren som finns utspelar sig under någon enstaka timme eller så, och jag ser gärna att det fortsätter på samma sätt ett tag till; jag gillar som sagt den här tiden på dygnet. Plus, fantasieggande människor (?) och anspelningar på framtiden är inte heller helt fel :-)

The Private Eye: Framtiden för seriedistribution?

The Private Eye 4 - Cover

Eftersom jag skrev om Brian K Vaughans Saga häromdagen är det kanske lika bra att jag tar och skriver en snutt om hans andra egna pågående serie: The Private Eye. Först serien, sen distributionen!

Halv-nära framtiden. Alla maskerar sig på olika sätt innan de visar sig utomhus. Journalister har tagit över polisens uppgifter. Vad som hänt? En informationskatastrof där plötsligt allt som människor gjort på internet läcker ut till den som är intresserad: Foton, mail osv är en sak, men värre är att även sökhistorik mm är tillgängligt för alla. Resultatet är att internet upphör att existera och att alla ser upprätthållandet av den personliga integriteten som det allt överskuggande målet. Och det är därför maskerna används, och det är därför journalisterna håller hårt på att inga personliga uppgifter får spridas. Så vår huvudperson, en privatdeckaren/paparazzo (paparazzo enligt journalisterna eftersom han till exempel fotograferar människor utan deras tillstånd), har det knepigt med sina uppdrag eftersom det är så gott som omöjligt att ens ta reda på var människor bor, jobbar, eller heter.

Hälften av de utlovade tio numren har kommit ut och historien där vår paparazzo försöker ta reda på varför en av hans klienter dödats (så klassiskt upplägg så det förslår) ringlar sig fram; han är inte den skickligaste och egentligen rätt ointresserad av att lösa fallet, åtminstone från början, men allteftersom blir han mer engagerad. Mordoffrets syster eggar på honom att fortsätta, och det ser ut som om det integritetsparanoida samhället inte bara är en ovanlig miljö för en serie utan också i högsta grad relevant för varför mordet inträffat.

The Private Eye 4 - Privacy

The Private Eye är en bra och underhållande actionserie med ett manus som också aspirerar på att berätta någonting tankeväckande om samhället (vårt och framtidens). Vaughans manus är bra men precis som med Saga är det teckningarna som är den stora attraktionen här med. Marcos Martin har en spänstig linje och bra sidlayouter, och jag gillar verkligen den ovanliga liggande layouten, anpassad för att läsa på tablets. Men personligen är jag nog ännu mer imponerad av Muntsa Vicentes färgläggning. Den är enkel men fruktansvärt effektiv, med starka lysande färger på skärmen. Tillsammans med Jeremy Loves sorgligt oavslutade Bayou är det här nog det bästa jag sett i färgläggning anpassad för digital läsning; jag tror inte det skulle sett lika bra ut på papper för de här färgerna är gjorda för att lysa själva snarare än att reflektera ljuset.

Och därmed är vi inne på det där med distributionen. The Private Eye är en helt digital serie; den går inte at köpa i tryckt format. Det i sig är inte ovanligt, med tanke på alla webbserier som finns. Det ovanliga är istället att serien ges ut i vanligt tidningsformat, dvs i ”nummer” om sisådär 30 sidor åt gången, och den kan inte läsas på webben utan bara laddas ner. Dessutom är den distribuerad av serieskaparna själva via deras sajt Panel Syndicate. Inte ens det är helt unikt, men sen är det det där med priset och DRM…

Priset? Vad du vill. Man kan ladda ner numren och helt strunta i att betala, eller så betalar man vad man känner för. DRM? Ingen. Du kan välja format själv (cbr/cbz/pdf; jag rekommenderar cbz) och sen läsa den i vilken app du vill. Du är inte låst till en viss lösning, à la Comixology, och det är ingen risk för att du köper serien och sedan någon gång i framtiden förlorar möjligheten att läsa den pga DRM. Med Comixology och andra liknande lösningar är det ett stort problem att om Comixology skulle lägga ner/köpas upp/ändra sina regler/… så kommer alla serier man ”köpt” efter ett tag vara omöjliga att läsa. Det gör att jag helt avstått från att köpa serier via Comixology, men från Panel Syndicate gör jag det gärna. Eller för den delen direkt från förlag som Image eftersom de också säljer digitala serier utan DRM.

Så ta och prova ett nummer eller fem av The Private Eye. Det är en bra serie som är väl värd att läsa, och som sagt är det helt gratis att prova på. Och om man sen betalar någonting för den kan man också känna lyckan över att pengarna går direkt till serieskaparna själva, utan mellanhänder :-)

The Private Eye 4 - Inbrott

Saga

Saga 8 - Cover

Två år gammal och 18 nummer lång har den hunnit bli, Brian K Vaughan (manus) och Fiona Staples (teckningar) science fiction-saga, och fortfarande håller den samma höga kvalité som från starten. Jag har läst den (nästan) sen den startade men det här är första gången jag skriver om den; jag ville vänta ett tag för att se hur den utvecklade sig och nu i och med att den tredje episoden avslutats (alla har varit sex nummer långa hittills) tänkte jag att det kunde vara dags :-)

Saga är en serie där Hazel berättar om sin födelse och sitt liv, men därmed inte sagt att hon har huvudrollen; på första sidan föds hon men hittills har hon inte medverkat i historien mer än som ett knyte som måste tas om hand. Istället är det hennes föräldrar, Alana och Marko, som vi får följa i deras desperata försök att ge Hazel en någorlunda normal uppväxt. Vilket inte är det lättaste eftersom hela galaxen sedan länge splittrats i ett krig mellan två raser där Alana här till ena sidan, de bevingade, och Marko den andra, de behornade.

Änglar/demoner kanske någon tänker men så är det inte för i Saga verkar båda sidorna vara lika goda kålsupare. De har sedan länge glömt varför de slåss men vanans makt är stor, och dessutom är deras hemplaneter någorlunda rofyllda eftersom huvuddelen av krigshandlingarna utförs av andra raser som mer eller mindre tvingats liera sig med ena eller andra sidan. Men idén att någon av de egna skulle slå sig ihop med andra sidan är otänkbar, varför båda två gör allt för att döda Alana och Marko innan allmänheten fått höra vad som pågår.

Saga - Möte

Om det här låter som en standardberättelse à la Romeo och Julia kombinerat med storslagen space opera-action så är det förståeligt för en kort sammanfattning av handlingen får det onekligen att låta så. Men Saga är någonting helt annat, nämligen en liten tät familjehistoria med mycket humor och en underbar sense of wonder tack vare världen den utspelar sig i.

I den lilla världen lyckas Vaughan med att få alla personer som får mer tid på scenen att bli intressanta. Det spelar ingen roll om personen ifråga är en kontraktsmördare, en prins med en TV som huvud, eller en ultrakonservativ förälder som har svårt att förstå att deras barn kan umgås med en fiende; alla känns genuina och jag förstår dem, hur de har blivit som de är och hur de reagerar beroende på deras egna förutsättningar. Och framförallt, jag bryr mig om allihopa och vill att de ska gå dem väl (vilket inte alls är garanterat…).

I den stora förunderliga världen är det Staples som fascinerar. Det finns en hel del osannolikt konstiga varelser här, och groteska med för den delen; det är inte precis en framtidsvärld à la Hollywood där till och med skräpet ser designat ut. Här är det fysiskt så det förslår, och om det fysiska innebär en naken jätte med en förstorad och infekterad pung som riskerar att kväva någon av våra huvudpersoner, so be it!

Saga - The Stalk

Ja, Saga är inte en gravallvarlig historia. Istället är det en alldeles förträfflig blandning av humor och allvarliga känslor, precis som en riktig saga ska vara. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Moonshadow, en 25 år äldre serie men med en snarlik känsla (som förstärks av att även den har formen av att huvudpersonen återberättar sitt liv). Saga är mindre mystisk och mer jordnära, men likheterna i känsla är stora. Och likheterna gillar jag också, det är inte för inte som Moonshadow är en serie som jag tänker på med mycket vänliga tankar (även om jag i recensionen påpekar att den har brister så är jag ändå väldigt svag för den).

En eloge också till Vaughan & Staples som har förståndet att efter varje avslutad historia (dvs sex nummer av tidningen) ta en paus i utgivngen för att försäkra sig om att Staples ska hinna med att teckna alla nummer istället för att behöva ta in en tillfällig ersättare. Frustrerande som läsare, men bra för kvalitén :-)