Mini-uppföljningar

En handfull Twitterlånga recensioner av några nya uppföljare till serier jag skrivit om tidigare? OK!

Ariol - Thunder Horse cover

Ariol – Thunder Horse: Den andra boken om den lilla åsnan Ariol fortsätter i samma stil som den första med korta episoder där Ariol köper samlarkort på sin idol Thunder Horse, planterar träd, reser till sina farföräldrar. Det här är en väldigt sympatisk barnserie som känns väldigt äkta i sin skildring av hur barn upplever världen. En smula svårbegriplig men fascinerande, ungefär. Så om man gillade den första boken är det bara att läsa den här med.

Wandering Son 4 - Problem

Wandering Son Volume Four: Jupp, det här är fortfarande en av de allra bästa serierna som kommer ut på engelska just nu. Takako är fantastisk på att skildra intrikata, komplicerade känslor och i den här volymen handlar det mest om kärlek. Huvudsakligen obesvarad, och om den du är kär i också är din bästa vän blir det inte lättare. Min absolut enda invändning mot Wandering Son är mycket liten: Det känns lite dyrt med $20 för varje del. Men det är klart, när serien är så här bra så… :-)

Rocky 24 omslag

Rocky vol 24: Bok 24 av Kellermans serie är den sista samlingen i det nuvarande formatet och bjuder inte på några direkta överraskningar. Inte för att det behövs för serien håller samma kvalité som alltid, med en alldeles utmärkt skildring av hur livet kan te sig för en (snart) 40-årig svensk man i Stockholm. Mer underhållande samtidsskildringar får man leta länge efter.

Donald Duck - Isbad

Donald Duck – The Old Castle’s Secret: Fantagraphics fortsätter med sina Barks-utgåvor och nu har den fjärde delen kommit med de hittills äldsta serierna (böckerna ges inte ut kronologiskt). Det är fortfarande den överlägset bästa utgivningen av Barks jag sett, med behaglig färgläggning och ett väldigt inbjudande fysiskt format. I den här boken kan man förutom titelhistorien också läsa de första serierna med Alexander Lukas, bland annat den underbara serien där han och Kalle slagit vad om hur tuffa de är vilket leder till en duell i kallbad mot saftdrickande. Och eftersom böckerna inte har några onödiga löpnummer är det en fantastiskt bra present att ge till någon som helt enkelt vill läsa underhållande serier. Ett givet köp för alla!

Therma Romae II cover

Therma Romae II: Jag gillade den första boken om den romerska bad-arkitekten Lucius som av oförklarad anledning då och då transporteras till dagens Japan där han får inspiration till hur han ska bygga sina bad men var lite orolig för om serien skulle hålla i längden med tanke på den mycket smala nischen. Nu efter att ha läst bok två är jag istället orolig för en helt annan sak: Kommer Yen Press fortsätta med utgivningen? För om den första boken var fascinerande i sin udda handling och rolig i sin skildring av hur Lucius reagerade när han såg de moderna baden så är den andra fortfarande lika udda och rolig men nu är jag också nyfiken på hur det kommer att gå för honom. När bok II slutar verkar Lucius ha fastnat i ett längre besök i nutiden och börjat få vissa känslor för en kvinna han träffat. Hur ska det gå? Jag hoppas jag kommer få ett svar i framtiden :-)

Och klart!

Grönt i skogen

Osäkra nybörjare eller självsäkra proffs?


Gröngölingarna. Kanske världens bäst kända scoutkår. Ja, bortsett från att de inte tillhör scoutrörelsen. Men vad är en gröngöling? Och varför heter de som de heter?

I orginal kallas kåren The Junior Woodchucks. En woodchuck är ett slags murmeldjur, mer känt som groundhog. En korrekt översättning skulle vara Skogsmurmeldjursjuniorerna. Jag tror vi kan vara överens om att den korrekta översättningen inte alltid är den bästa, och att det är tur att det finns översättare med känsla för språk. Axel Norbeck som översatte historierna valde i stället en fågel som totemdjur för kåren.

Kompetent skogsarbetare

Gröngölingen är en av Sveriges vanligare hackspettar, kanske har du till och med sett den. Den är övervägande gröngul, med rött ovanpå huvudet. Namnet är en beskrivning av färgen. Grön för grön, inte helt förvånande, och göling för det som från början hette gyling, eller på moderna svenska guling. Alltså ”den gröngula fågeln”. Bönder har inte så mycket fantasi.

Det finns ytterligare en svensk fågel med ett gult namn, sommargyllingen. Det vill säga, ”den gula fågeln som är här på sommaren”. Inte mycket fantasi alls.

Gröngölingen har också fått den tvivelaktiga äran att bära en annan betydelse, nämligen nybörjare. Det kommer av att ordet grön användes i just betydelsen omogen, Äldsta belägget i svenska för detta är så tidigt som 1815.

Varför fick just gröngölingen bli djuret som fick symbolisera omogenhet? Det har inte med fågelns vanor att göra. Tvärtom, som alla hackspettar är gröngölingen en väl specialiserad fågel.

Det har alltså blivit så av en slump?

Kan man tro. Danskan har ett ord, grønskolling som används på samma sätt. Man tror att etymologin kommer av den gulgröna färgen nykläckta fågelungar har på näbben, alternativt färgen på fruktkart. Även här alltså omogen. Frågar man en dansk om uttalet kommer han att yttra något som låter förvånansvärt likt gröngöling.

Vi har också ett svenskt ord, grönskålling, som används både om fruktkart och omogna glyttar.

Förmodligen är det så att vi har hört fel, missförstått, och blandat ihop de båda ordens betydelse. Till slut har vi pådyvlat den stackars hackspetten, och än värre, en av Nordamerikas effektivaste organisationer, ett epitet som minst av allt passar.

 

Foto: jans canon, (CC BY 2.0)

Möss och ankor: Äntligen!

Jag tror jag måste upprepa det en gång till: Äntligen!

Äntligen har turen kommit, bland alla återutgivningar av äldre serier, till två serieskapare som förtjänar att läsas av alla som gillar serier: Floyd Gottfredsons Musse Pigg & Carl Barks Kalle Anka. Det har funnits tidigare försök (framförallt av Barks serier), men de har alla haft diverse begränsningar som gjort att jag inte riktigt kunnat rekommendera dem  helhjärtat; förlaget Fantagraphics som ligger bakom både de nya bokserierna har däremot hittat helt rätt. Yay x 100!

Låt mig börja med den äldre serien, dvs Gottfredsons. Förutom en piratutgåva som Horst Schröder stod bakom på 80-talet har det bara funnits spridda skurar för de som liksom jag helst vill läsa serien på originalspråket. Och de spridda skurarna har dessutom ofta varit omklippta och/eller censurerade. Detsamma gäller det som finns på svenska som de stora Jag-böckerna, som visserligen innehöll mycket av Gottfredson men en del episoder censurerades medan andra ströks helt, plus att översättningarna ibland var översättningar via italienska istället för direkt från engelska (har jag för mig).

Men Fantagraphics utgåva där bok nummer två just kommit ut (jag väntade med att köpa den till dess eftersom jag ville ha den trevliga boxutgåvan som samlar två böcker i taget) hoppar inte över någonting: Alla strippar från starten finns med, inklusive det med tveksamt innehåll. För att kunna publicera de serierna har man valt att före varje episod ha ett litet förord där man tar upp eventuellt tveksamt innehåll, med en historisk bakgrund, ungefär som man gjort på Disneys DVD-utgåvor av de tidiga Musse-filmerna. Det är en bra kompromiss tycker jag, även om det ibland blir lite överdrivet försiktigt när varje potential ”fara” måste tas upp, som en varning för att man kanske inte ska försöka härma Musse när han klär ut sig till Eros och med en (riktig!) pilbåge i hand ger sig ut för att skjuta Klasse och Klarabella så att de äntligen gifter sig…

Serierna är melodramer; de här två böckerna täcker de första tre åren av serien, och under den här tiden letade Gottfredson efter sin stil. Det är fartigt och spännande, men det är åren efter de här som serien blir som allra bäst. Här är episoden med Musse som post-pilot (brevbärar-pilot?) den bästa, och den visar vad som komma skall. Så det är mycket läsvärt men ännu inte finslipade serier som gäller.

Utgåvan i sig är som sagt bra. Det jag inte är helt nöjd med är att böckerna ser en smula tråkiga ut, med sina silverryggar och bleknade färger. Jag hade gärna sett en lite mer inbjudande design, som kanske lättare skulle locka helt nya läsare. För tro mig, det förtjänar Gottfredson!

Och sen kommer till Barks-utgåvan, och den är jag nog ännu gladare för. Här finns det andra utgåvor på engelska och andra språk av serierna, men den här versionen är överlägsen de andra. För att ta dem i turordning:

En sida från originalpubliceringen av Voodoo Hoodoo, som jämförelse av utgåvorna

The Carl Barks Library: Redan på 80-talet kom det en samlad utgåva på engelska av alla Barks Disney-serier. Stort format, mycket inbjudande omslag och känsla när man håller i böckerna, men med en del detaljer som hindrar den från att vara ett alternativ för alla. Den var dyr, och definitivt bara inriktad mot redan frälsta Barks-fan. Den var också i svartvitt, antagligen av ekonomiska skäl eftersom det är väldigt dyrt att kosta på sig en ny färgläggning. Serierna är ju avsedda för färg så avsaknaden av densamma är helt klart ett minus för läsvänligheten. Däremot är det som sagt för Barks-fanatiker en utmärkt utgåva; du kan utan störningar se exakt hur hans teckningar såg ut (han var själv aldrig inblandad i färgläggningen). Dessutom är några av serierna censurerade, med överteckningar och utbytta ord. Det är bara på en handfull ställen, men det stör förstås att en så smal utgåva inte tilläts av Disney att vara oförvanskad. Så en på sitt sätt bra utgåva, men med en mycket smal målgrupp.

The Gladstone Library: Något decennium senare hade förlaget Gladstone rättigheten att ge ut Disney-serier i USA, och då valde man också att ge ut Barks serier i album-format, i ungefär samma storlek som till exempel Kalle Ankas Bästisar här hemma. Den här gången var serierna i färg, men tyvärr var färgläggningen ofta rätt dålig. Gjord på dator innehöll den alldeles för mycket toningar, färgerna var bleka, och det såg uppriktigt sagt tråkigt ut. Man hade samma problem med censurerade serier, och dessutom blev det aldrig riktigt en komplett utgivning. Det var också en rätt dyr utgåva på grund av de tunna albumen; faktum är att den är dyrare per sida än TCBL. Personligen gillar jag heller inte omslagen och känslan när man håller albumen i handen; jag får ingen lust att läsa serierna alls. Så ett ganska tappert försök, men med många fel.

Carl Barks samlade verk: För det tredje försöket flyttar vi oss över Atlanten och hem till Sverige (eller norra Europa, samma utgåva finns på fler språk). Det här är en serie som kom ut de senaste åren och faktiskt fortfarande håller på, med diverse extravolymer som ännu inte kommit ut. Här är det stort format som gäller igen, något mindre än TCBL, men i färg, och med serierna för första gången i kronlogisk ordning (de tidigare samlade ihop serierna i olika grupper, typ Uncle $crooge Adventures). Med andra ord låter det som bra förutsättningar, men tyvärr är också den här utgåvan mindre bra. Det största problemet är lokalt, nämligen att de svenska översättningarna ärligt talat är ganska dåliga och mestadels helt saknar Barks underbara känsla för språkets melodi. Men det är också återigen en ruskigt dyr utgåva, och färgläggningen är jämförbar med den i TGL (som mycket riktigt är den färgläggning man utgått från i den här utgåvan). Censuren är dock borta, men det räddar inte den här utgåvan från kritik; den som är intresserad av mer detaljerad kritik kan leta upp NAFS(k)uriren 39 där jag brer ut mig mer om den 😉

Alltså en bra utgåva men som bara fungerar för de som är intresserade av Barks som serieskapare snarare än av att läsa bra serier, och två som har andra brister (framförallt färgläggningen är något som stör mig än mer när jag nu tittar på dem igen). Alla är/var också alldeles för dyra för en bredare läsekrets, och sen tycker jag personligen egentligen bättre om Barks serier i mindre format, närmare storleken på de ursprungliga serietidningarna; en del serier tjänar på att läsas större, men Barks anser jag gör sig bäst i originalformatet.

Finns det då inga bra utgåvor?

Jo, det finns faktiskt en, på svenska, som var lovande: Guldböckerna. En optimal storlek på serierna, en ofta mycket bra färgläggning, ett OK pris, och en trevlig känsla i handen (bortsett från dåliga omslag på de första två volymerna). Problemet är att bara hälften av Barks serier kom ut i formatet (och givetvis är översättningen samma som i andra svenska utgåvor), så komplett är det inte. Och Guldböckerna är också den Barks-utgåva som mest påminner om den nya, dvs…

Fantagraphics Carl Barks (det saknas ett samlingsnamn på utgåvan, hittills): Det fysiska formatet är samma som Guldböckerna, och innehållet fokuserar på serierna snarare än lärda artiklar om serierna (vilket både TCBL och CBSV har i rikliga mängder). Ett förord, sen serierna, sist några noter om serierna. Och allt i en alldeles förträfflig färgläggning, som gör mig själaglad att se. Inga enerverande toningar, inga bleka färger, utan istället en begränsad palett med klara färger, effektivt valda, och med originalfärgläggningen som förlaga. Dessutom är pappret lätt gulaktigt, vilket också gör det extremt trevligt att titta på. Det är en triumf för den enkla, no-nonsense-hanteringen av färger som man kan göra om man vill!

Sen undviker utgåvan givetvis alla de andra problemen också:

  • Ingen censur.
  • Inte dyr (första volymen är runt 250 inbundna sidor, kostar $25, och man kan köpa den för 125:- inklusive frakt+moms på nätet).
  • Väldigt inbjudande design (jag och min vän Sandra är inte helt överens om min kritik av bokdesignen av de tidigare utgåvor, där hon tycker att CBSV ser bättre ut än TCBL som jag föredrar, men vi är 100% överens om att den här är den tveklöst bästa).
  • En utmärkt balans mellan att locka nya läsare och att tillfredsställa fans som jag, där man t ex valt att ge ut serierna kronologiskt men där den första boken består av serier från Barks bästa era, för att nytillkomna ska kunna se hur bra de är, eller det faktum att man valt att ge boken ett namn (Lost in the Andes) istället för en tristare numrering.

En till sida från samma serie ur den nya utgåvan

Det är en fröjd att hålla i boken och likaså att läsa i den. Barks serier ser precis så bra ut som de bara kan här, och om nu bara Fantagraphics håller stilen i de nästkommande 29 böckerna så vet jag åtminstone en person som kommer göra sig av med en del gamla böcker. Någon som är intresserad av att köpa ett komplett set av TGL, kanske?

Räkna med marmor

1952 byggdes några av de högsta statyerna mänskligheten någonsin skådat

Men de finns inte med på Wikipedias lista över världens högsta statyer. Varför inte? I dag skall vi titta på varför, hur de såg ut, vem som byggde dem, och framförallt hur stora de egentligen var.

Ni känner säkert till de båda byggherrarna. Dels Joakim von Anka från Ankeborg, dels maharadjan av Howduyustan. Det sernare är ett område i sydostasien vi känner som Kovostan eller Pengostan. Under några få dagar byggde de båda sex stycken statyer föreställande Ankeborgs grundare, Cornelius Knös. De båda sista statyerna är de som intresserar oss, då de till storlek och höjd överträffar det mesta.

Men hur höga är de? Ja, eftersom Ankeborg inte finns i verkligheten kan vi inte gå ut och mäta på plats. Det enda vi har och gå efter är Walt Disney Comics and Stories #138. (Se slutet av artikeln för svensk publicering.) I detta nummer har vi dels uppgivna mått, dels en bild att gå efter. Vi kommer att skärskåda båda.

Lite bakgrund: Det hela börjar en dag när Ankeborgs borgmästare och stadsträdgårdsmästare sparkas ut från farbror Joakims kontor. De har varit ofina nog att be om ett bidrag till en staty över Cornelius Knös. Besvikna vänder sig de båda herrarna istället till den besökande maharadjan av Kovostan, som raskt slänger åt den den lilla “struntsumman” 100 000 kronor. Då tidningarna rapporterar nyheten, råkar de påpeka att maharadjan räknar sig som världens rikaste man. Som ni kan förstå får detta en viss anka att ta illa upp.

Då maharadjans staty avtäcks i Ankeborgs stadspark faller ett annat täcke samtidigt en lite bit därifrån. Det är farbror Joakim som på ett inte helt begripligt sätt rest en identisk staty tjugo meter till vänster om maharadjans. Detta utan att någon sett eller hört någonting.

Maharadjan blir rasande, och sätter genast igång med att resa en ny Cornelius Knös-staty, större än Joakims. Men, då den står klar visar det sig att Joakim under tiden, precis bredvid, byggt en ännu större staty. Även detta upptäcks först då de båda statyerna avtäckts. Maharadjan må ha mycket pengar, men ögonmått saknas.

Tredje gången gillt! Maharadjan tänker använda tio guldlaster gudmynt till en staty som en gång för alla skall visa ankan vem som är rikast, och kan bygga störst Knös-staty. Guldpriser 1952 höll sig runt 7400 kr per kilo, och en fullvuxen elefant kan bära mellan ett till två ton last, varpå vi kan beräkna att maharadjans tredje staty kostade mellan 75 och 150 miljoner kronor. Men det räcker naturligtvis inte långt mot Joakim von Anka. I en av Carl Barks mer kända ank-bilder ser vi Ankeborgs stadssilhuett stunden efter avtäckningen av rond tre.

Notera särskilt den olycksbådande rosa himlen.

Men hur stora är då statyerna? Vi har lite ledning i de byggnader Barks ritat ut i staden förutom statyerna. Framför de båda Knösarna ligger en kupolförsedd byggnad som påminner en hel del om klassiska amerikanska administrativa byggander. Washingtons Capitol Dome är kanske den mest kända.

Om byggnaden är lika stor som Capitol dome är den 88 m hög. Joakims staty bör då vara närmare 1100 meter hög. De båda kyrkorna som syns på bilden är ungefär lika höga som domen. Det är rimligt att tänka sig att de större församlingarna i Ankeborg har kyrktorn runt 80 meter. Det stora höghuset till vänster har tolv synliga våningar, men det ser ut att ha en stor huskropp under lägsta inritade våningen. Om vi uppskattar huset till att ha ett affärs- och kontorskomplex längst ner, motsvarande ytterligare fyra våningar, kan en höjd på totalt runt 80 även här vara fullt tänkbar.

I orginaltexten säger maharadjan att hans staty skall vara 90 våningar hög. Empire State Building har 102 våningar, och är drygt 440 meter. Med en snitthöjd på modesta 3,30 m skulle ett 90-våningshus vara 300 meter högt. Maharadjans staty ser på bilden ut att vara runt 700 meter hög, förutsatt att våra jämförelsemått stämmer. Om den istället är runt 300 meter, är Joakims cirka 450 meter hög. Det är i sig imponerande siffror, men intrycket jag får av bilden är ändå att statyerna är större än så.

Vi skall heller inte lita på vad Barks låter folk säga i historien. I slutkampen ser vi två övertäckta statyer, båda 40 fot höga. Joakims staty ser först ut att vara endast en hög hatt, men en hydraulisk mekanism lyfter upp en fullständig staty ur jorden, föreställande Joakim själv. Denna staty påstås vara 80 fot, fast vi tydligt ser att hatten som vanligt är cirka en femtedel av Joakims totala höjd. Joakims staty är då snarare 200 fot hög, och Barks är inte tillräknelig i sina utsagor om höjd. Jag tror mer på dryga kilometern för Cornelius III.

Så om vi utgår från de högre talen, vilket är mycket roligare – hur mycket väger statyn? Sockeln är ungefär 290 x 290 meter i basyta, och 350 m upp till första avfasningen. Sen tillkommer själva ankan, som är huggen ur en större kub, då det ser ur som om armarna sträcker sig utanför sockeln. Om vi räknar enkelt, dvs med ett block på 290 x 290 x 350 solitt, och ett block på 290 x 290 x 750 från vilket vi har huggt bort två tredjedelar, får vi en total volym på 50 000 000 kubikmeter. Med en vikt på 2,7 ton per kubikmeter för marmor får vi en vikt på 135 000 000 ton. Det största lastfartyg jag kan hitta uppgifter om är Seawise Giant som lastade 564 650 ton (egentligen mindre än så, siffran är dödviktstonnaget). Det skulle kräva 240 resor för att leverera marmorn – naturligtvis förutsatt att statyn levererades färdighuggen.

Statyns vikt ger ett tryck av 1600 ton per kvadratmeter längst ner. Marmorn i sig är det ingen fara med. Marmor krossas inte förän vid ett tryck på ungefär 15 500 ton per kvadratmeter. Men vi får verkligen hoppas Ankeborg vilar på granit och inte lera.

Alla uträkningar ovan är grovt höftade, vilket är passande när utgångsmaterialet är en serie som vare sig gör anspråk på att vara korrekt eller vetenskaplig.

Bilden på Frihetsgudinnan är av Flickr-fotografen Ceekay – http://www.flickr.com/photos/ceekay/

På svenska har statykampen publicerats i Kalle Anka & c:o #10 1952, #44 1970 och #21–22 2006. Dessutom i Kalle Ankas bästisar #7 samt ’Carl Barks bästa – “den bra tecknarens” yttersta historier* samt Carl Barks Library volym 9. Den bästa översättningen är den från 1970, eftersom det var den första jag läste.

Roliga serier, undermålig presentation: The Carl Barks Big Book of Barney Bear

Suck.

Här har vi alltså till slut en bok som samlar ihop Carl Barks icke-Disneyserier. De gjordes mellan 1943-47, dvs i början av Barks karriär som serieskapare när humorn i mångt och mycket bestod av slapstick. Förutom en handfull serier med diverse figurer från mer kända tecknade filmer som Snurre Sprätt och Hugo Hund var det björnen Bruno (Barney på engelska) och åsnan Benny som hade huvudrollerna. För omväxlings skull består inte duon av en smart och en korkad figur; det är mer av Helan & Halvan över dem, där båda två tillhör begåvningsreserven, även om graden av stupiditet varierar från serie till serie.

Som helhet är serierna inte lika bra som de Kalle Anka-historier som Barks gjorde vid samma tid; Bruno & Bennys karaktärer är lite för endimensionella, och deras miljö likaså (istället för Ankeborg med dess myller av bifigurer lever Bruno & Benny i en anonym landsbygdsmiljö), vilket gör att seriernas komik egentligen enbart bygger på fysisk slapstick, med något enstaka undantag.

Men å andra sidan är det slapstick gjord av en mästare, så som slapstick betraktad hör det här till de allra bästa serierna i genren. Det går vilt till, och framförallt i de senare serierna (det blev totalt 26 med duon) är det riktigt roligt; jag blir på gott humör av att läsa serier som den där Bruno försöker sova men Bennys försök att hjälpa till (genom att exempelvis sparka på väggen för att skrämma bort möss som piper) inte är av den mest effektiva sorten. Flera av de här serierna påminner en hel del om olika Kalle-serier, och några av dem blev senare omarbetade till precis det.

Roliga serier, som jag utlovade alltså. Sen var det det där med presentationen…

Den amerikanska boken

Skälet till att jag skriver om Bruno & Benny idag är den amerikanska utgåvan av serierna med den koncisa titeln The Carl Barks Big Book of ”Barney Bear”. Jag hoppades att den skulle innebära att jag äntligen hade en (mer eller mindre) perfekt utgåva av serierna på originalspråket, men jag fick tji. Mycket tji. För den här boken har flera problem, en del allvarliga, en del mindre allvarliga:

  • För att börja från början så har redaktören Craig Yoe valt att när man för första gången sen originalpubliceringen på 40-talet ger ut dessa Barks-serier så ger man boken ett omslag ritat av någon annan än Barks. Visserligen är Jeff Smith, mannen bakom Bone, en skicklig serieskapare han med, men varför? Det syns omedelbart att det inte är Barks som ligger bakom, och det är svårt att förstå poängen med omslagsillustrationen. Det vore en annan sak om det handlade om serierna som alla redan visste vad de var, som Barks ankserier, där en nytolkning kunde vara intressant, men här handlar det alltså om i huvudsak okända serier.
  • Yoe har valt att istället för att använda sig av de existerande svartvita avdragen och göra en ny färgläggning så har man helt sonika scannat de äldre serierna och använt sig av dessa. I sig kan man definitivt argumentera för att ge ut en bok med serierna som de ursprungligen såg ut, med blödande färger mm, men i det här fallet är det feltänkt; mer om det nedan.
  • Det finns ingen som helst lista på vilka serier som ingår. I slutet av boken finns onekligen en uppslagsdel, men bisarrt nog består den bara av en uppslagsdel för de termer & personer som omnämns i förordet, ett förord som bara har 6 sidor text. M a o en fullständigt meningslös uppslagsdel.
  • Förordet ja… Det är ofokuserat skrivet och ger varken läsaren som inte vet vem Barks är en bakgrund som förklarar varför just de här serierna ges ut igen, eller ny information om serierna för den som redan känner till Barks.
  • Allvarligast av allt är dock att det saknas serier i boken. I förordet beskrivs de andra serierna som Barks Snurre Sprätt, och också de serier med åsnan Benny som han gjorde innan Benny tussades ihop med Bruno, men av dessa serier ses inte röken i boken. Att avstå från Snurre kan jag leva med, men att inte ha med Bennys soloserier är ren idioti.

Det grundläggande problemet som jag ser det är att Yoe inte vet vem hans målgrupp för boken är. Om det handlar om att presentera bra serier för nya läsare så finns det ingen anledning att inte försöka presentera serierna på ett snyggare sätt, dvs med bättre färgläggning istället för den historiska. Om det istället handlar om att samla ihop serierna för de som vill få en chans att läsa serierna som de ursprungligen presenterades är avsaknaden av innehållsförteckning, avsaknaden av originalomslagen till tidningarna, avsaknaden av några av serierna förödande.

Jag skulle kunna förlåtit delar av det här om det var så att det var problem att få tag på vetttiga förlagor för en nyfärgläggning, eller för den delen tidningarna själva. Men det finns faktiskt alldeles utmärkta förlagor, och man kan se hur serierna ser ut då i den svenska boken Carl Barks: Bruno Björn och hans vänner. Den kom ut förra året och anknyter till Carl Barks samlade verk-utgåvan: Samma design, förutom en blå rygg istället för en vinröd.

Här finns samma serier som i den amerikanska boken men med perfekta linjer och en ny färgläggning som är helt OK (CBSV fick bättre färgläggning med tiden, och här ser det ut som i den sista delarna av den sviten). Dessutom får vi ett informativt och intressant förord som täcker både Barks själv och den svenska publiceringshistorien (fast det är lite löjligt att man inte vågar använda Horst Schröders namn, som istället beskrivs som ”ett tyskt fan”), en tydlig lista över serierna, och det viktigaste av allt: Bennys solohistorier och de övriga Warner-serierna inklusive de tre Hugo Hund-serierna som Barks bara skrev manus till på 50-talet. Den enda serie som saknas är en Andy Panda-historia där rättigheterna förhindrade att den kom med.

Så om ni missade den svenska boken när den kom ut och istället just har fått syn på den amerikanska så fundera allvarligt på att köpa den svenska istället. Det man inte får är Barks bitvis underbara prosa, men å andra sidan är det här som sagt mycket fysiska serier så det gör inte lika mycket som om det gällt Kalle-serierna :-)