Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903

Av alla Lucky Luke-album jag läste som liten var det några som fastnade i minnet mer än andra: Ömfotingen, om den brittiska lordens möte med vilda västern; Apache-klyftan, där apacherna och en irländsk familjetragedi har en huvudroll; Billy the Kid, om ungdomsbrottslingen som terroriserar en småstad; Jesse James, med den Robin Hood-inspirerade banditen. Så uppenbarligen var jag svagast för de album som koncentrerade sig på nya karaktärer och på vilda västern som myt, och där Lucky Luke själv var mer av en bifigur. Därför är det inte så konstigt att albumet Calamity Jane också hörde till favoriterna, ett album där det för en gångs skull var en kvinna i huvudrollen.

Den där fascinationen av Calamity Jane satt uppenbarligen kvar också, vilket jag märkte när jag för några år sedan såg den fantastiska tv-serien Deadwood. Där dyker hon upp i en föga smickrande tolkning och som jag först tyckte med tveksam skådespelarinsats. Men efter ett tag började jag uppskatta rollfiguren; den behövde liksom tv-serien själv tid på sig för att jag skulle förstå vad den egentligen ville skildra. Deadwood är en på ytan realistisk och historiskt mycket korrekt bild av staden Deadwood och dess invånare, men i utförandet är det en icke-realistisk teater där både handling och skådespelare har mer likheter med Shakespeare än med det dokumentära.

En lång inledning för att förklara varför jag omedelbart köpte dagens bok, den med det långa namnet: Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903, och varför jag var så positiv till den redan innan jag började läsa. En huvudrollsinnehavare jag har haft en personlig relation till sen barnsben och moderna franska serieskapare med teckningar i den icke-realistiska skolan (oftast ett plus för mig) borde betyda att jag skulle gilla den.

En ung Calamity Jane, ensam och hungrig i ödemarken

Och visst är jag glad över att ha läst Christian Perrissin (manus) och Matthieu Blanchins (teckningar) version av Calamity Janes liv, en närmare 400 sidors biografi som täcker hennes liv från födsel till död. Som alltid med Calamity Jane (som intresserad har jag läst en del annat om henne under åren) är det oerhört svårt att ge en sanningsenlig skildring av henne eftersom det redan under hennes levnad skrevs så många uppdiktade historier om vad hon gjort och vad hon upplevt, många av dem underblåsta av henne själv. Perrissin väljer oftast att framställa det som är mest sannolikt, dvs det som kanske inte är det mest spännande utan snarare mer tragiska i hennes levnadsöde; hennes mest spektakulära berättelser om sina insatser under general Custer mm saknas, eller nämns bara i texten som någonting hon sagt hade hänt.

Men serien har problem med att få styrsel på sitt ämne. Det som saknas är en röd tråd i hur man ska hantera en person där myten om henne har blivit så stor att den riktiga personen riskerar att försvinna. Perrissin försöker hålla sig på den historiskt korrekta sidan, och när mer tvivelaktiga scener skildras är det ibland med små brasklappar typ ”det finns inga egentliga bevis på att det Jane berättade hade inträffat”, ibland utan. Min känsla blir av en biografi som inte vill vara en enda lång räcka av deprimerande scener ur en gravt alkoholiserad mytomans liv, någonting som skulle vara nog så enkelt att skriva med tanke på Calamity Jane, men inte heller ge en alltför glorifierad bild. Ett vackert uppsåt, men tyvärr klarar inte Perrissin av det utan det blir istället en mängd av de där deprimerande scenerna vilket är oundvikligt, uppblandade med mer positiva sidor som det inte verkar finnas fog för när man läser.

Calamity Jane möter för första gången sin åtminstone enligt myten stora kärlek (och en saloon-dörr): Wild Bill Hickok

En splittrad bok således, där de olika vinklingarna på Calamity Jane aldrig smälter samman till en helgjuten bild: Den mycket frustrerande alkoholisten som verkar medvetet förstöra alla chanser; den kärleksfulla men ansvarslösa modern; samariten som tar ansvar för de svaga; kvinnan som inte vill anpassa sig till den av patriarkatet tilldelade rollen. Alla är de aspekter på Calamity Jane som förtjänar att visas upp men här känns det inte som olika aspekter på en person utan som olika människor.

Här och där bränner manuset till och jag hoppas att nu, nu ska det bli så intressant som det borde kunna bli, men så rinner tillfället ut i sanden när manuset återigen skiftar fokus till någonting annat. Det finns så många möjligheter här men eftersom Perrissin aldrig kan bestämma sig för vad han ska fokusera på ges det aldrig tillfälla att verkligen gräva ner sig i ett ämne.

Matthieu Blanchins teckningar håller däremot en jämnare kvalité och där har jag inga egentligen klagomål, förutom att hans spontana illustrationer ibland gör det en smula svårt att särskilja människor. På grund av ämnet kommer jag ibland att tänka på serien Journey av William Messner-Loebs vars teckningsstil Blanchin liknar, men egentligen är det nog snarare Will Eisner som både två har studerat. Se till exempel den här sidan med en stadsskildring à la Blanchin; nog påminner den en hel del om Eisners Bronx-serier, både i komposition och detaljer:

Blanchin är bäst på att skildra Jane på hennes mest destruktiva och kaotiska humör när han får chansen att vara så spontan och fri i sina linjer som det bara är möjligt. Det finns en känsla av undergroundserier över Blanchin, en passande känsla med tanke på hur de flesta som skildras i serien lever på samhällets botten.

Jag har svårt att läsa den här boken objektivt, och ämnet gjorde att jag nog delvis missade att läsa den som en serie, med bilder och text, och istället fokuserade mer på enbart texten. Hela läsningen var jag så vänligt inställd mot boken och dess huvudfigur att jag kunde överse med att framställningen var styltig och ganska pliktskyldig i sin skildring av milstolparna i Calamity Janes liv. Men samtidigt gjorde mina förkunskaper om henne att jag inte kunde råka bli att reagera över tveksamheter i skildringen och i vad Perrissin valde att visa och att inte visa. Så sammantaget kanske resultatet ändå blir att min bedömning hamnar ungefär rätt även objektivt sett, där mina subjektiva plus- och minusposter jämnar ut varandra…

Boken har många bra sidor och det är kul att den översatts till engelska så att jag fått chansen att läsa den. Men jag är helt säker på att serien skulle ha vunnit på att antingen bli mer en historisk biografi eller en mer skönlitterär historia, för som den är nu balanserar den inte helt stadigt mellan de två. Och jag är också helt säker på att Lucky Luke-albumet är en bättre serie :-)

I staden Deadwood, och den här är också ungefär hur Calamity Jane oftast skildras i tv-serien med samma namn

PS. Det finns mängder av böcker mm för den som vill läsa mer om Calamity Jane men grundfakta finns förstås på Wikipedia. Om man vill få en lite bättre förståelse för de positiva sidor med henne än man får efter Wikipediaartikeln (eller för den delen dagens recenserade bok) så är den här korta artikeln från Deadwood Magazine intressant. Den går igenom de sorgligare sidorna med hennes liv (och jag är väl inte helt förtjust i en del formuleringar i artikeln där), men mot slutet lyckas den verkligt bra med att också belysa andra sidor och ge en bättre förståelse av henne. DS.

Cape Horn

Cape Horn - cover

Ahhh, bättre igen!

Efter förra inläggets europeiska besvikelse Legends of the Tour var det skönt att läsa någonting som överraskade positivt från vår del av världen: Cape Horn, en 228 sidor tjock inbunden bok skriven av Christian Perrissin och tecknad av Enea Riboldi.

Så ”vår del av världen” gäller var skaparna kommer ifrån, medan handlingen självklart utspelar sig i Eldslandet. Tiden är det sena 1800-talet, när området på allvar börjat kolonialiseras av guldgrävare, missionärer och för den delen även av Argentina och Chile. Inledningsvis får vi följa några guldtjuvar, en ensamseglare med problem, ett franskt forskningsfartyg, och en missionär som försöker både undervisa den ursprungliga indianbefolkningen i kristendom och lära sig deras språk. Deras öden kommer alla knytas samman, och mestadels med tragiska följder.

Cape Horn har en avslappnad syn på hur man berättar en historia. Egentligen är det en i grunden mycket ordinär berättelse som presenteras: en numera sjaskig man som uppenbarligen har en tragisk bakgrundshistoria från när han levde i bättre omständigheter; en missionärsdotter som gör sitt bästa för att stoppa den förfärliga behandlingen av indianerna; män som förblindats av guldfeber; soldater som efter att ha förpassats till en avkrok helt slutar bry sig om ordrar och disciplin. Så inte mycket originalitet där, men sättet det presenteras på gillar jag, när handlingen flyttar över från en person till en annan på ett väldigt okonstlat och samtidigt smidigt sätt som ger serien en egen känsla.

Cape Horn - view

Plus att miljön gör sitt till. Eldslandet, kallt och eländigt trots att det mesta av serien utspelas på sommaren, är en ovanlig miljö för en sån här serie; det vanliga hade givetvis varit att den tagit plats i vilda västern (det vore mycket enkelt att flytta den dit). Men att det är ett åtminstone för mig obekant landskap gör att jag blir mer intresserad av allting, som de olika indianstammarna, den ohyggliga rasismen, och de politiska spelarna.

Med andra ord är Cape Horn ett bra hantverk som lyfter från det ordinära tack vare några lyckade val av Perrissin (Riboldis teckningar är helt OK men utan någon egentlig personlighet; jag betvivlar att jag skulle känna igen hans teckningar om jag såg dem någon annanstans). Och jag blev nyfiken på att läsa mer om Eldslandet under den här tiden och blev glad när jag såg hur pass mycket som är baserat på verkligheten; glad för att det aldrig kändes som en torr dokumentär utan istället som ett bra drama, men mindre glad med tanke på hur realistisk skildring av hur befolkningen behandlades var :-(