Serienytt.se

Inte bara ett lands valuta riskerar inflation. Även en serietecknare kan drabbas; när man läser Don Rosas historier om Joakim von Anka slås man av att den skatt som allt som oftast efterjagas bara blir större och större. Det tycks alltså råda inflation i den Ankeborgska skattjakten i Rosas tappning.

Lite ligger detta naturligtvis i en pågående series natur; för att skapa ett nytt spänningsmoment kan författaren frestas att hela tiden övertrumfa sina tidigare skapelser. Var skurken i äventyret innan elak, måste skurken i nästa vara jätteelak osv. Men en serie med ständigt stegrande skurkar, skatter, brott eller vad det nu är riskerar att krascha i sin egen orimlighet. Hellre då stillastående men konsekvent berättande.

För illustrera Rosas skattinflation kan vi ta några exempel i kronologisk ordning. Här tar jag bara upp de skatter som har monetärt värde, inte sentimentalt värde (som t.ex. Glittriga Gullans hårlock) eller misslyckade skattjakter (som Kolumbus förlorade kartor).

OBS: Viss SPOILERVARNING

1. Den största inkaskatten; en juvelbeströdd solskiva
2. En ovanlig krokodil
3. En skattkarta
4. En förlorad stad (turistintäkter)
5. Eldorado
6. Holländargruvan (en guldgruva)
7. En kvarn som kan göra guld
8. Kung Krösus pengabinge
9. Tempelriddarnas skatt

De första äventyrens beskedliga föremålsjakt ersätts som synes av en allt större skatt. Och denna hyperinflation av skattens värde gör att skatten – hur stor den än är – förlorar sin mytiska status. Läsaren riskerar till sist bli blind och inte längre se guldet för allt guld. Problemet med skatternas stegrande värde är också att de tidigare äventyrens skatter retroaktivt minskar i värde. Det känns liksom konstigt att engagera sig i jakten efter en sjunken spansk galjon om inget mindre än medeltidens samlade förmögenhet står på spel i äventyret efter.

Något intressant inträffar dock i Rosas serier samtidigt som storleken på skatten tar absurda proportioner; skatten slutar praktiskt taget att vara en skatt och blir istället svår att skilja från Joakim von Anka själv! Det börjar med Jakten efter Kalevala där redan själva föremålet för skattletandet är ett mytiskt föremål från den finska legenden. Äventyret rör sig således redan på berättarplanet i legendernas rike där ankorna (i gammal fin italiensk anktradition) intar historiska/mytiska roller. Joakim von Anka blir som första person i berättelsen någon annan – hjälten Väinämöinen. Härigenom löses gränserna mellan skattletare och skatten upp och Farbror Joakim blir för ett kort ögonblick den han letar efter .

I En nutida Krösus arbetar Rosa tydligt med parallellen Joakim von Anka – Krösus. Kung Krösus beskrivs som världens genom tiderna rikaste man precis som von Anka är världens rikaste anka. Von Anka bestrider naturligtvis Krösus status som rikast, och hela äventyret blir en jakt inte så mycket efter en skatt som efter status och bekräftelse. När sedan skatten hittas, är det en exakt kopia av von Ankas pengabinge inklusive Krösus lyckomynt varvid von Anka slutligen kan sägas ha hittat sig själv. När lyckomyntet sedan inte fungerar enligt Magica de Hex´ trollformler kan von Anka äntligen utbrista: ”Nu när jag såg att Krösus gamla mynt inte gjorde någon nytta, fick jag en lycklig bekräftelse på nåt jag aldrig vågat vara säker på!” – ”Jo, nu vet jag att jag inte Krösus, är rikast i hela världshistorien!”.

Mitt sista exempel är från dubbeläventyret med Tempelriddarnas skatt. Inflationen håller i sig och denna enorma skatt tycks innehålla snart nog varenda värdefullt föremål som tillverkats under korsriddarnas tidevarv, och skatterna består numer inte av en skatt utan är sammansatta av flera – ”Tusentals möglande säckar med guld, varje säck en skatt i sig”.  Och precis som tidigare är det numer inte skattens monetära värde som står på spel, utan Farbror Joakims självbild och ännu mer hans släkt. Skatten hittas också följaktligen djupt inne i von Ankas släktborg i Skottland. Det är en vanlig bild av det inre värdet, släktborgen blir en bild av von Anka själv och insikten som måste sökas i det egna inre. Och belöningen för den nyfunna insikten är inte själva skatten utan en försoning med systern och en återupprättelse av både släkten och Joakim von Anka själv.