Don Rosa completed

don rosa 10 - cover

Jag nämnde i min årskrönikaatt en av de serieutgivningar som slutfördes 2018 var Fantagraphics kompletta utgåva av Don Rosas Disney-serier, men jag tycker Rosa förtjänar några egna ord så här är de:

Jag är verkligen glad över den här bokserien eftersom jag gillat mycket av det jag läst av Rosa, men jag har aldrig riktigt fått en överblick över hela hans Disney-karriär. Och som jag skrivit förut föredrar jag av diverse skäl att läsa honom på engelska, så trots att Don Rosas samlade verkvar lockande motstod jag den, i hopp om en engelsk utgåva. Och den kom, och snygg var den också; en eloge till Fantagraphics för ett väl genomfört verk med de tio böckerna!

Så nu när jag läst allting Rosa gjort, vad tänker jag då omhand serier?

Egentligen har inte mina känslor förändrats sedan jag skrev om den första boken i sviten för några år sedan: Jag tycker att han kan vara fruktansvärt rolig, jag är inte så förtjust i när han alltför mycket grottar ner sig i Barks-referenser, och jag uppskattar att han så tydligt utstrålar glädje över att vara ett fan som fått chansen att göra exakt det han vill, dvs fler serier som utspelar sig i samma värld och samma tid som hans älskade Barks-serier. Och eftersom han som sagt älskade sitt jobb har det också varit väldigt intressant att läsa hans långa kommentarer till alla serierna i slutet av respektive bok; hur de tillkom, var idéerna kom ifrån, och ibland extremt nördiga (uppskattat av mig) detaljer om dem.

Men i den sista volymen, The Old Castle’s Other Secrets, har serierna tappat lite av gnistan. Det märks framförallt i de längre serierna som ibland känns väl mycket som painting by numbers, oavsett om det handlar om att återvända till en av Barks serier som i titelserien eller om det istället är en av Rosas egna idéer som dyker upp igen (som när den svarte riddaren kommer tillbaka). Innan jag läste den här boken visste jag inte varför Rosa slutade rita serier för drygt 10 år sedan; jag hade en vag känsla av att det var någonting med hans hälsa, men det var allt.

don rosa 10 - old castle

I Rosas förord nämns inga orsaker utan det är mestadels ett avsked där han berättar om hur lycklig han en gång var över chansen att få teckna serier med ankorna, och om hur lycklig han är i sitt nuvarande liv. Men det finns en tydligt vemodig ton, så jag tog och läste hans egentliga avslutande ord som det bara finns en internet-länk till i förordet, och de orden kan man läsa här.

Texten skrevs ursprungligen för just Don Rosas samlade verk, men Disney stoppade i sista ögonblicket texten från att ingå i boken (en till eloge, den här gången till Egmont, som hade godkänt den för publicering). Skälet är att förutom diverse orsaker, bland annat just stora problem med ögonen som gjorde ritandet nästan omöjligt, så var det starkaste skälet till Rosas pensionering att han inte längre orkade med hur Disney-koncernen utnyttjar sina serieskapare. Det framgår hur tydligt som helst hur besviken Rosa var på Disney, och om något får jag en känsla av att han inte använder ännu starkare ord eftersom jag anar att han är en vänlig själ och helst inte vill säga någonting ont om någon. Att Rosa också enligt texten drabbades av depression är inte svårt att förstå, med tanke på hur uppenbart fantastiskt och fanatiskt glad han en gång var över att kunna försörja sig på att rita just sådana serier han själv ville göra, och hur stor besvikelsen måste ha varit när han till slut insåg att systemet var så riggat mot honom.

Så nog var det vemodigt att läsa den sista boken och den avslutande texten, både för att nu finns det inte längre några för mig nya Rosa-serier att läsa, men framförallt för att det är så sorgligt att Rosas serieskapande slutade som det gjorde. Men det vore dumt att gräva ner sig i det negativa, för trots allt gjorde Rosa en del riktigt bra serier, och han hade kul stora delar av tiden. Och det låter ändå på honom som att han nu, när det är över och när den initiala besvikelsen lagt sig, ändå är nöjd i sin nya tillvaro där han återigen återgått till att vara ett fan. Om han nu bara kunde inse att hans teckningar, oavsett hur mycket han hävdar motsatsen, faktiskt är bra de med; visst är det tydligt att det legat mycket slit bakom dem och att han inte har den mest självklara teckningstalangen, men all den omsorg han la ner på dem gav utdelning och de är i på sitt sätt perfekta. För som illustrationer till Rosas manus som han säkerligen slet lika mycket med och dessutom manus vars främsta styrka ligger i att författaren lagt ner sin själ i att försöka få allting preeecis rätt känns också de helt rätt :-)

don rosa 10 - sista sidan

Don Rosas sista seriesida, och en mycket passande sådan

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Don Rosa Library

The Don Rosa Library - cover

Äntligen har någon kommit sig för med att samla ihop Don Rosas Disney-serier i en ordentlig utgåva på engelska. Diverse böcker och halvdana samlingar har setts till förut, som The Life and Times of $crooge McDuck och några volymer av Walt Disney’s Uncle $crooge Adventures in Color by Don Rosa (pust!), men ingenting mer än så, alltmedan vi här i Sverige sett åtminstone två olika utgåvor av hans serier (jag tror åtminstone att både Hall of Fame och den senare Don Rosas samlade verk innehåller i princip allt av honom). Eftersom jag inte är så nöjd med de svenska översättningarna av Barks så har jag hållit mig undan även de svenska Rosa-böckerna, även om jag varit lite frestad. Men inte längre, nu kan jag läsa dem på engelska i en mycket trevlig och inte alltför dyr utgåva från Fantagraphics :-)

Två volymer kom ut i tät följd nu i höstas och fler kommer nästa år; totalt borde det bli ungefär 10 volymer, samma antal som i Hall of Fame-sviten som den amerikanska liknar sig själv vid.

Först, det fysiska utförandet: Större böcker än Fantagraphics Barks-utgåva, ungefär som (igen…) Hall of Fame, men i övrigt liknar de två Fantagraphics-serierna varandra. Samma slags hårda omslag, samma design på ryggarna, och så vidare. Jag tycker de här böckerna är eminent inbjudande till läsning, de utlovar att det här är någonting som är roligt att läsa, basta!

Färgläggningen är inte den roligaste, men det är å andra sidan så de här serierna såg ut, mer eller mindre, i originalet, så jag kan acceptera det. I slutet av varje bok finns Rosas egna kommentarer till serierna och de är ovanligt intressanta (mer senare).

Sedan, innehållet: Rosa är inte en elegant tecknare, långt därifrån, utan hans platta teckningar ser mer ut som en mix av underground och typiska fan-illustrationer som klämmer in så mycket som möjligt i varje ruta. Manusen är av två olika typer:

  1. Långa berättelser med (oftast) Joakim i huvudrollen, modellerade efter Barks diton, och ibland rena uppföljare på Barks serier.
  2. Ofta kortare serier, typ 10 sidor, av mer slapstick-karaktär, ofta med någon egendomlig manick eller idé i huvudrollen.

Det finns några korta serier av annat slag här, typ där Rosa tecknar efter andras manus, men de allra mesta är av de två nämnda slagen. Jag tycker rätt olika om dem så låt mig ta dem i tur och ordning.

The Don Rosa Library - awful

Det råder det delade meningar om…

1: Jag är ärligt talat inte så förtjust i Rosas Joakim-äventyr. Det som ofta fungerar bra är små detaljer eller komiska/absurda inslag, men jag kan inte låta bli att känna att Rosa blir alltför förlamad av sin beundran för Barks. Barks skrev sina bästa serier på 50-talet -> Rosas serier utspelas alla uttryckligen på 50-talet. Barks nämnda X i någon serie -> X är nu ett benhårt faktum som inte får ändras på, någonsin. Barks visade aldrig mer än sju björnbusar i bild samtidigt -> Rosa raderar björnbusar ur redan färdigtecknad serie eftersom de var fler än sju. Osv, osv.

Det lustiga med det här är att Barks ju var synnerligen inkonsekvent i sina egna serier. Om det passade i handlingen att Knattarna den här månaden var busfrön av guds nåde, så är de det, för att nästa månad vara betydligt klokare och mer ansvarsfulla än Kalle. Eller för den delen, att Kalle får 2 miljoner dollar av Joakim i en serie förhindrar inte att han är fattig som en kyrkråtta i nästa. Det som är konsekvent hos Barks är att alla alltid känns som sig själva, dvs Kalle uppträder alltid som Kalle, Knattarna som Knattarna (att de när de tar på gröngölingshattarna tänker efter mer känns helt naturligt), medan han helt ignorerade detaljer och yttre händelser. Rosa däremot är fixerad i de yttre detaljerna och det gör att framförallt hans långa serier ibland känns begränsade av det.

Sen har jag också svårt för att tycka att hans uppföljare är speciellt roliga. De är upprepningar och de känns också som upprepningar, utan att de tillför speciellt mycket. Som exempel är Joakims försiktiga och av Joakim fullständigt förnekade romans med Glittriga Gullan skildrad av Rosa här precis på samma sätt som av Barks, så…

Men att jag irriterar mig på Rosa i det här avseendet beror också mycket på min känsla inför

The Don Rosa Library - platter

2: De kortare serierna är däremot väldigt bra. Hämningslöst fantasifulla med strålpistoler som tar bort friktion eller massans tröghet, tallrikar som är teleportationsportaler, Nostradamus medaljong som gör att bäraren kan förutsäga framtiden (men som också är förhäxad så att bäraren får all världens otur); det här är komisk slapstick som är riktigt, riktigt bra. Ibland är serierna längre, som i His Majesty, McDuck, där idén som kickar igång handlingen är att Joakim upptäcker att han kan utropa sin pengabinge till ett eget land. Och för den delen, ibland smyger det sig in inslag av det här även i serierna av typ 1, och då lyfter även de genast.

Rosas sätt att skriva de här historierna är att han kommer på en knasig idé (bingens suveränitet, strålpistolerna, tallriken, …) och sen drar han konsekvenserna av idén: Vad skulle man egentligen kunna göra med en sådan strålpistol? Vad blir de juridiska följderna av ett eget land mitt i en storstad? Det fungerar förunderligt väl, men sen är jag också svag för den här typen av historier: Börja med någonting komplett idiotiskt och ologiskt, och var sen stenhårt logisk. Om det görs bra, som här, kan det bli hur roligt som helst :-)

The Don Rosa Library - inertia

För att sammanfatta min känsla inför Rosas serier här är det alltså så att jag tycker att han är oerhört mycket intressantare och roligare att läsa när han är sig själv, utan att stirra sig blind på Barks. Vilket gör att jag blir irriterad när han istället slösar bort sin talang på vad jag tycker är betydligt tråkigare saker.

Med det sagt, Rosas kommentarer och texter om hur det kom sig att han började teckna Disney-serier gör att jag inte är det minsta irriterad på honom själv (något som säkert gör honom glad att höra 😉 ). Han är fullständigt medveten om att han kanske inte är den bästa tecknaren världen skådat (även om jag gillar hans teckningar i slapstick-serierna, plattheten till trots; han är bra på att teckna humor), och att han är ett extremt stort fan av Barks. Ta det där med 50-talet: Rosa skriver själv att eftersom han läste Barks från de åren när han var liten och eftersom han ser det som det roligaste han skulle kunna göra att teckna serier med samma karaktärer så är det för honom självklart att de utspelar sig under samma era. Kort sagt, han är i första hand ett fan som fått chansen att grotta ner sig i sitt intresse och han tar alla chanser att göra precis det han själv vill göra.

Och mot en sådan entusiasm och ärlighet kan jag inte protestera på något sätt. Att jag själv hellre skulle sett att han hade koncentrerat sig lite mer på en viss typ av serier än de han själv trivdes bäst med är en bisak :-)

Fantomas & en anka av Stål!

1911 begåvades världen med superskurken Fantomas. Bakom böckerna om den samvetslösa mästermördaren låg fransmännen Marcel Allain (1885–1969) and Pierre Souvestre (1874–1914). Debuten skedde några år efter den idag kanske mer kände gentlemannatjuven Arsene Lupin, men överträffade snabbt denne i popularitet. Kanske beroende på Fantomas totala brist på skrupler och syn på mord som en effektiv, rentav njutbar, arbetsmetod. Böckerna finns fortfarande att få tag i och jag kan varmt rekommendera dem. De är riktigt underhållande, även om de knappast är några stilistiska mästerverk; tex. så tror jag att författarduon slår något slags inofficiellt rekord i användande av utropstecken.

Som alla vet är det inte många steg från Paris undre värld och borgerliga salonger till Ankeborgs pengabinge och pittoreska Paradisäppelväg. För precis som man kan förvänta sig så har de fransktalande tjyvarna inte passerat ankorna obemärkt förbi. Så återfinner vi hos Don Rosa den franske gentlemannatjuven Arpin Lusene, som av någon obegriplig anledning fått namnet Armand Lutin i den svenska översättningen. Denna Lusene/Lutin/Lupin är tillike ” Svarte riddaren” med hjälp av det all allt upplösande ämnet ”lösidrös”. Det är en rätt rolig figur, men det är synd att Rosa begränsat honom så mycket genom att förvandla honom just till den svarta riddaren. Jag skulle annars gärna se historier med en mer normal tjuv i skön kontrast till Joakims vanliga halsstarriga antagonister.

Men medan den noggranna och överarbetande Rosa hittade en förebild i den mer tillrättalagda Lupin så känns det följdriktigt att de anarkistiska och berättargalna italienska anktecknarna hittade sin förebild i den mörka Fantomas. Men hos italienarna blev Fantomas inte en skurk, utan Kalle själv!

Stål-Kalle skapades 1969 av det diaboliska radarparet Martina och Carpa. I original heter serien Paperinik, och han lär ha fått sitt namn från det i Italien populära teveprogrammet Dorelik och den våg av serier om maskerade hämnare och brottsbekämpande hjältar med vardagligt alterego med namn som Diabolik och Satanik. Alla med inspiration av – just det – Fantomas. Den dräkt och bakgrundshistoria som Kalle kommer över i den första historien, Stål-Kalle och den hemska hämnaren, härstammar följaktligen från ursprungshämnaren Fantomius.

Kopplingen till Fantomas är med andra ord rätt tydlig. I många andra länder heter figuren också varianter på prefixet fanto- som i Phantomias (Tyskland) och Fantomiald (Frankrike). I Sverige ligger översättarräven Ingrid Emond bakom namnet Stål-Kalle. Ett inte helt lyckat namn, för bortsett från manteln är det inte mycket som förenar ankan av stål med mannen av stål.

Många av de mycket eminenta ursprungshistorierna finns samlade i Jag Stål-Kalle (1982). Det är   riktigt roliga berättelser och håller fortfarande för en genomläsning. Som vanligt dock med dessa italienska samlingar så lider de av en mycket besynnerlig urvalsprincip; så är sista berättelsen en direkt fortsättning på en berättelse om Super-Kajsa (!) som vi inte får ta del av.  Men faktiskt är Stål-Kalle en intressant ankeborgsk figur och den känns inte påklistrad eller framkrystad. Slående är att han från början inte är någon hjälte utan helt i Fantomas anda snarare en storvulen egoist. För Kalle-Av-Stål snarare en argsint hämnare som ser till att fixa Kalles oförätter. Knappast någon hjälte alltså.

Vad det lider utvecklas Stål-Kalle dock till att bli den superhjältepastisch vi kanske mest känner honom som. Men de första årens italienska Stål-Kalle är sylvass och skulle mer än gärna förtjäna en kronologisk (ny)utgåva. Nog borde det finnas en marknad för gamla Stål-Kalle än idag!

Don Rosa & skattens inflation

Inte bara ett lands valuta riskerar inflation. Även en serietecknare kan drabbas; när man läser Don Rosas historier om Joakim von Anka slås man av att den skatt som allt som oftast efterjagas bara blir större och större. Det tycks alltså råda inflation i den Ankeborgska skattjakten i Rosas tappning.

Lite ligger detta naturligtvis i en pågående series natur; för att skapa ett nytt spänningsmoment kan författaren frestas att hela tiden övertrumfa sina tidigare skapelser. Var skurken i äventyret innan elak, måste skurken i nästa vara jätteelak osv. Men en serie med ständigt stegrande skurkar, skatter, brott eller vad det nu är riskerar att krascha i sin egen orimlighet. Hellre då stillastående men konsekvent berättande.

För illustrera Rosas skattinflation kan vi ta några exempel i kronologisk ordning. Här tar jag bara upp de skatter som har monetärt värde, inte sentimentalt värde (som t.ex. Glittriga Gullans hårlock) eller misslyckade skattjakter (som Kolumbus förlorade kartor).

OBS: Viss SPOILERVARNING

  1. Den största inkaskatten; en juvelbeströdd solskiva
  2. En ovanlig krokodil
  3. En skattkarta
  4. En förlorad stad (turistintäkter)
  5. Eldorado
  6. Holländargruvan (en guldgruva)
  7. En kvarn som kan göra guld
  8. Kung Krösus pengabinge
  9. Tempelriddarnas skatt

De första äventyrens beskedliga föremålsjakt ersätts som synes av en allt större skatt. Och denna hyperinflation av skattens värde gör att skatten – hur stor den än är – förlorar sin mytiska status. Läsaren riskerar till sist bli blind och inte längre se guldet för allt guld. Problemet med skatternas stegrande värde är också att de tidigare äventyrens skatter retroaktivt minskar i värde. Det känns liksom konstigt att engagera sig i jakten efter en sjunken spansk galjon om inget mindre än medeltidens samlade förmögenhet står på spel i äventyret efter.

Något intressant inträffar dock i Rosas serier samtidigt som storleken på skatten tar absurda proportioner; skatten slutar praktiskt taget att vara en skatt och blir istället svår att skilja från Joakim von Anka själv! Det börjar med Jakten efter Kalevala där redan själva föremålet för skattletandet är ett mytiskt föremål från den finska legenden. Äventyret rör sig således redan på berättarplanet i legendernas rike där ankorna (i gammal fin italiensk anktradition) intar historiska/mytiska roller. Joakim von Anka blir som första person i berättelsen någon annan – hjälten Väinämöinen. Härigenom löses gränserna mellan skattletare och skatten upp och Farbror Joakim blir för ett kort ögonblick den han letar efter .

I En nutida Krösus arbetar Rosa tydligt med parallellen Joakim von Anka – Krösus. Kung Krösus beskrivs som världens genom tiderna rikaste man precis som von Anka är världens rikaste anka. Von Anka bestrider naturligtvis Krösus status som rikast, och hela äventyret blir en jakt inte så mycket efter en skatt som efter status och bekräftelse. När sedan skatten hittas, är det en exakt kopia av von Ankas pengabinge inklusive Krösus lyckomynt varvid von Anka slutligen kan sägas ha hittat sig själv. När lyckomyntet sedan inte fungerar enligt Magica de Hex´ trollformler kan von Anka äntligen utbrista: ”Nu när jag såg att Krösus gamla mynt inte gjorde någon nytta, fick jag en lycklig bekräftelse på nåt jag aldrig vågat vara säker på!” – ”Jo, nu vet jag att jag inte Krösus, är rikast i hela världshistorien!”.

Mitt sista exempel är från dubbeläventyret med Tempelriddarnas skatt. Inflationen håller i sig och denna enorma skatt tycks innehålla snart nog varenda värdefullt föremål som tillverkats under korsriddarnas tidevarv, och skatterna består numer inte av en skatt utan är sammansatta av flera – ”Tusentals möglande säckar med guld, varje säck en skatt i sig”.  Och precis som tidigare är det numer inte skattens monetära värde som står på spel, utan Farbror Joakims självbild och ännu mer hans släkt. Skatten hittas också följaktligen djupt inne i von Ankas släktborg i Skottland. Det är en vanlig bild av det inre värdet, släktborgen blir en bild av von Anka själv och insikten som måste sökas i det egna inre. Och belöningen för den nyfunna insikten är inte själva skatten utan en försoning med systern och en återupprättelse av både släkten och Joakim von Anka själv.

Gamla vänner blir som nya! – Kalle Anka Extra är tillbaka

Då finns det då äntligen en Kalle Ankatidning för oss som inte har råd med lyxinbundna samlingsböcker men ändå vill läsa klassiker utan att bli överöst av värdelösa leksaker som går sönder innan man öppnat förpackningen.

Innehållet i denna nygamla tidning kommer tydligen att i huvudsak  bestå av Don Rosa äventyr som huvudserie och för första gången på säkert femton år så kände jag att jag var sugen på att köpa en Kalletidning.

Nu var det ca. 30 år sedan vi hade en Kalle Anka Extra senast i det här landet och då endast i 3-4 år. Tidningen hade ersatt den gamla långköraren Walt Disneys serier och kom själv att bli ersatt av Musse Pigg & Co. Men det är kul att man plockar upp gamla titlar, kanske kan det fungera för att locka tillbaks gamla läsare som inte visste att de saknade tidningen.

Jag hoppas att suget håller i sig och att tidningen klarar sig, för den svenska tidningsmarknaden är som alla redan vet, för tunn och kan behöva all köpkraft som finns om den överhuvudtaget skall överleva i pappersformat.