Stor-Jobal från Krokjala – Det surnar i säven

Dags för att recensera ett antal del två-album, alla från Cobolt, och jag börjar med serien som min vän Sandra så träffande kallade ”The Dark Dunderklump Returns”: Stor-Jobal från Krokjala:

Den vidunderliga skräcksäcken fortsätter att ställa till problem för Inälvsdalens invånare, men nu får också Stor-Jobal själv problem: Säckens ursprungliga ägare, häxan Lapp-Tomsa, är honom på spåren, han har nu bedragit i princip alla bönder i dalen så det saknas nya offer, och dessutom börjar storstaden Smoggholm intressera sig för vad som försiggår. Stor-Jobal är ingen tankens man så när han bara fortsätter att följa sina infall går det illa; det är tur för honom att den lilla pojken Olle han plockade upp som medhjälpare i förra boken besynnerligt nog visar sig vara en riktig vän. Och konsternerade för Stor-Jobal är det också som vant sig vid att vara helt ensam och aldrig bekymra sig om andra…

Jag fortsätter att gilla Emil Maxéns synnerligen udda skapelse. När det gäller manuset är det framförallt språket som lyser, med sina egendomliga namn som låter som komna ur en dröm; det känns som om jag borde känna igen dem men de slinker alltid ur fingrarna/tankarna. Skräcksäckens monsterblandningar är lika roliga som förra gången, även om de inte längre är en överraskning, och vad gäller personteckningen fördjupas bilden av Stor-Jobal något när hans relation med Olle utvecklas, men mest av allt tack vare enstaka bilder ur hans barndom, framkallade på grund av att hans plågoande från den tiden, Prost Kulle (”Klämmar’n”), tar upp jakten på honom.

Den sistnämnde är nog den mest skrämmande figuren i serien. Lapp-Tomsa har större krafter och är långt farligare, men henne bekymrar sig Stor-Jobal föga om eftersom hon närmast är en naturkraft: Visst kan hon döda honom, men det är bara illa för hans kropp. Prost Kulle däremot är förödande för honom psykologiskt, och tanken på honom är det enda som genuint gör Stor-Jobal rädd. Hans annars ogenomträngliga pansar av oberördhet inför världen eftersom han är sig själv nog har här en lucka. Och i slutet anar man också en annan lucka, förorsakad av Olles vänlighet.

Teckningarna är här ännu mer slicka än häromsistens, och det syns tydligt hur Maxéns stil förändrats över tiden. I första boken fanns det gott om tuschstreck och skuggningar, men här är det en tydligt renare linje och större tomma ytor som gäller. Och apropå teckningar så vill jag också ge en eloge för omslaget till albumet; jag vet inte vad tekniken heter där en del av teckningen är tryckt på blankt underlag medan resten av omslaget är matt, men resultatet med en accentuerad Stor-Jobal som blickfångare fungerar utmärkt :-)

Första skrönan om Stor-Jobal är i och med Det surnar i säven (bra titel, btw) avslutad, och om det kommer flera ska det bli intressant att se om Maxén fortsätter med den en smula allvarligare tonen som syns här. Jag tror det vore nyttigt om så skedde; skrönor är kul att läsa men i längden behövs det också tillräckligt med kött på benet om det för att inte mitt intresse ska falna. Här hinner det inte göra det, och personligen uppskattar jag det egensinniga i serien och att den faktiskt avslutats; det är alldeles för vanligt med bra idéer som sedan rinner ut i sanden.

Stor-Jobal från Krokjala

stor-jobal-omslag

Dagens serie är en udda fågel, men en roande sådan: Emil Maxéns debutalbum Stor-Jobal från Krokjala: Skräcksäcken, utgiven på Cobolt förlag. Och som man nog kan höra på titeln handlar det om en skröna, om någonting som närmast liknar en folksaga, om Stor-Jobal, en man (antagligen, även om han är mycket underlig) med en minst sagt flexibel moral, och vad som händer när han en dag stjäl en säck från häxan Lapp-Tomsa, en säck med förunderliga krafter…

Fast det är klart, ”förunderliga” är kanske inte det bästa ordet med tanke på att det som dyker upp ur säcken ser är förskräckligt, groteskt, burleskt, och skrämmande, för oavsett vilka djur som slängs ner i säcken blir resultatet de mest horribla blandningar av dessa. Skvadern har nog många hört talas om, men styggelser som klövkuse, schluuv och bulsmugg är inte riktigt lika välkända 😉

Snilleblixten som slår Stor-Jobal är att han kan stjäla böndernas djur, mixa ihop dem i säcken, och sedan sälja tillbaka klövkusar eller vad han nu fått fram till stöldoffren; de kommer inte känna igen sina egna djur, och eftersom blanddjuren har egenskaperna hos de ursprungliga djuren kan de också ersätta dem (om man nu inte har någonting emot att till exempel mjölka en juverpadda). Och sen, när alla djuren har blivit stulna, kan man ju såklart stjäla styggelserna och mixa om dem en runda till, och så vidare.

stor-jobal-affarer

Det är inte bara säckens existens och det faktum att ingen egentligen reagerar på monstren som säcken framställer som gör det här till en skröna; även världen som Stor-Jobal lever i är en sagovärld, med saker som storstaden Smoggholm, Hjärndösand och andra platser med lika suggestiva namn. Faktum är att det nog är det jag gillar mest i serien: De underbara namnen och de lika underbara karaktärerna, med Stor-Jobal som det bästa exemplet. Intrigen är bra och underhållande, men det är definitivt alla detaljer och miljöer som jag kommer komma ihåg.

Men givetvis behövs också teckningar som passar till en berättelse av det här slaget, och jodå, sådana finns det. Maxéns illustrationer är handfasta och jordnärastor-jobal-farkrank (om man nu kan säga det om teckningar men det tycker jag); det handlar inte om något finlir vilket passar den grovkorniga berättelsen. Jag anar att serien har tecknats under en relativt lång tid eftersom stilen varierar ganska mycket, men oavsett stil ser det hela tiden bra ut. Den närmast murriga färgläggningen känns också rätt: Det är en skitig handling med en råbarkad huvudperson så eleganta lätta teckningar gör sig icke besvär.

Så jupp, jag gillar Stor-Jobal, och ser fram emot nästa del; Skräcksäcken är första delen i en längre historia och jag är mycket nyfiken på hur det ska gå, men som sagt är nog det allra bästa med serien att helt enkelt få leva ett tag i Stor-Jobals värld :-)