Korta lästips: Sagor från Kobrans tid

Sagor från Kobrans tid 2 - omslag

Äntligen har jag läst klart Sagor från Kobrans tid 2: Revolution! Pinsamt nog är enda skälet att det tog flera månader efter att jag köpt den tills jag läst den att jag inte kunde hitta den hemma… Men för någon vecka sedan hittade jag den, sorterad i en diverse-sektion i en av bokhyllorna som jag glömt bort att jag hade. Nåja.

När jag läste första delen var jag positiv men föreslog att man skulle vänta på avslutningen eftersom boken dels var oavslutad men också att den var lite obalanserad, med för lite fokus på den kvinnliga förmenta huvudpersonen Sian och en känsla från min sida av att det var lite oklart vart Fernández var på väg med historien.

Nu, efter den andra, kan jag glatt meddela att faktiskt allting som inte var helt klockrent ordnade till sig här i den andra och avslutande delen: Personerna blir fullödiga, trådar knyts elegant ihop, och i och med att nästan alla viktigare personer redan presenterats (förutom någon enstaka nykomling) så känns det inte längre splittrat, något som hände ibland i den första boken eftersom den visade sig i princip vara en lång exposition för att sätta upp scenen för den andra.

Så ingen stress, vilket också gjorde att jag bättre kunde uppskatta teckningarna här; de är fulla av energi, och det faktum att manuset tar det lite lugnare gör att rytmen nu blir mycket bättre.

Sagor från Kobrans tid 2 - intro

Fast det är förstås mest teknikaliteter; huvudsaken är att den fullständiga berättelsen Sagor från Kobrans tid visar sig vara en alldeles utsökt saga, med tragik, romantik, äventyr i en skön förening. Och att till och med titeln nu känns berättigad: I den första var Kobran bara en biperson av många och det fanns föga som indikerade hur viktig hans roll skulle bli.

Jag skulle nog säga att det här är den av Fernandez serier som Ordbilder Media gett ut som jag tycker bäst om. De andra har varit bra och fascinerande, men jag är väldigt svag för lyckad underhållning med en stark historia, som den här. Tummen upp!

Sagor från Kobrans tid 1: De älskande

Sagor från Kobrans tid 1 - omslag

(Min scanner har gett upp andan så tyvärr har bilderna lite lägre upplösning än jag skulle önska idag)

Jahapp, på allmän begäran (dvs på 2 av 3s förslag) blev den första serien jag läste i min stora Att läsa-hög Enrique Fernández Sagor från Kobrans tid 1: De älskande; som titeln antyder är det här första delen av två, och den avslutande boken kommer på svenska nästa år enligt förlaget Ordbilder Media.

Ordbilder gillar helt klart Fernández, det här är den tredje boken av honom de översatt till svenska, och hittills har det varit stor variation på dem. Den första, Den glädjelösa ön, var en charmig liten berättelse där den stora behållningen för min del var i de underfundiga varelserna. Den andra, Aurore, var en mytologi berättelse med inuitiska (inuitska?) inslag. Och SfKt1:Dä är en orientalisk saga med drag av Tusen och en natt.

Närmare bestämt handlar den om det unga paret Sian, en fattig flicka som av sina föräldrar säljs till ett hus där rika män köper sig en hustru (eller en slav, beroende på smak), och Ivri, en ung mästertjuv. För att undvika att Sian ska säljas planerar de att Ivri ska smyga sig in till henne och att de ska älska, varpå hennes förlorade oskuld ska göra henne ointressant för köparna.

Tyvärr befinner hon sig på tredje våningen, så när Ivri ska klättra uppför fasaden upptäcker kvinnorna på de nedre våningarna honom och drar in honom till sig…

Så precis som i Tusen och en natt spelar erotik en stor roll i serien, och efterspelet till Ivris äventyr leder också till våldsamheter och krig. Och allt presenteras av en berättare som i klassisk sagostil förklarar vad som händer, kommenterar personerna och vad de gör, vilket gör att det nästan mer känns som en rikligt illustrerad saga snarare än en serie:

Sagor från Kobrans tid 1 - Ivri

Den speciella tonen gör att boken känns ovanlig och personlig, men efter ett tag blir det lite för mycket av det goda, med lite för många ”och sen hände X, och sen hände Y, och sen…”-scener. Själv började jag känna mig lite uttråkad och saknade fokus på personerna snarare än bara den rena handlingen; Ivris personlighetsförändringar (Sian är inte alls med lika mycket, det är Ivri som står i fokus) kom alltför abrupt så att jag inte brydde mig så värst mycket om dem, och de stora känslorna som beskrevs så utförligt och elegant i texten saknade inlevelse.

Varpå Fernández lägger in en sida (nr 24, så knappt halvvägs in i boken) där publiken som lyssnar på sagoberättaren säger ungefär samma sak:

”…Dessutom skulle det vara lättare att hänga med om du lade av med den där högtravande och mässande tonen. Den står mig snart upp i halsen.”

Och jodå, berättaren tar vid sig av kritiken och resten av albumet är på en mycket mer personlig nivå, där vi får följa Ivri och hans nya vän Maluuk när de försöker störta tyrannen Kobra och också eventuellt återförenas med Sian. Istället för att flera år kan avhandlas på en enda sida drar berättelsen också drastiskt ner på takten, och resten av albumet utspelas under någon enstaka dag. Jag hoppas och tror att det avslutande albumet kommer fortsätta på samma sätt.

Med andra ord, manuset är efter en lite trög inledning klart godkänt; om det blir mer än så får vi se när historien är avslutad. Det jag skulle vilja se mer av är ännu mer personlighetsskildring för fortfarande är Ivri inte helt lätt att förstå sig på, och Sian har vi som sagt sett väldigt lite av.

Och teckningarna?

Jodå, som i Fernández tidigare böcker är de med beröm godkända. Här är det framförallt illustrationerna med mycket rörelse som är lyckade, dvs oftast de med Ivri i aktion. Fernández har en stil som ibland kan bli en gnutta stel så därför gillar jag att han här lagt ner så mycket energi på just att skildra rörelse. Som vanligt provar han också diverse olika tekniker i sina teckningar, som att helt undvika sin vanliga målade stil på några ställen; jag misstänker att han helt enkelt tycker att det är roligt att testa olika saker, och pluspoäng för det!

Allt som allt skulle jag säga att mitt slutomdöme om SfKt1:Dä måsta vänta på del 2. Jag gillar teckningarna här, som synes, men vad gäller manuset beror det väldigt mycket på hur Fernández får till avslutningen. Det här albumet som en fristående bok är lite för obalanserat och splittrat, men det finns goda möjligheter att tvåan kommer att fixa till balansen. Tummar hålls!

Aurore

Ordbilder satsar på europeiska färgalbum igen, och liksom förra gången är det Enrique Fernández som står för innehållet. Hans Den Glädjelösa ön var en trevlig bekantskap med sina skumma djur och sagostämning, och hans nya bok Aurore fortsätter i samma stil.

Aurore är en flicka från ett litet inuit-samhälle som en dag försvinner in i en sagodimension; hennes föräldrar kan inte längre se henne, men själv ser hon dem och dessutom de mytologiska varelser som bebor landet. Den vargliknande varelsen Vokko förklarar för henne att för att rädda sig själv och sina föräldrar i dess sökande efter henne måste hon skriva en sång som visar människans kärlek och respekt för naturens andar. Vad som sedan följer är en saga som allteftersom driver mot ren mytologi, och mot slutet är det inte längre flickan Aurore och hennes föräldrar det handlar om utan det de representerar i sina egenskaper av barnet, fadern och modern.

Precis som i Den glädjelösa ön lyckas Fernandez alldeles utmärkt i sina skildringar av konstiga varelser, även om det den här gången inte finns några lika charmanta varelser som lyckotjuvarna i den tidigare boken. Teckningarna är också lite mindre stela i och med att han släppt lite på perfektionismen, något som är både bra (mindre stelt) och mindre bra (det fanns någonting lockande i att varje teckning såg ut som en plansch förut).

(Från den franska utgåvan; det är svårt att scanna den svenska utan att förstöra den…)

Att berättelsen den här gången är mer av en ren saga är någonting som jag föredrar när der gäller serier som de här. Det verkar som om Fernández är mer intresserad av att förmedla stämningar än av att berätta en spännande historia och i Aurore gör han just det. Poängen  här är inte att få reda på hur det ska gå för Aurore och hennes lilla familj; i början kan det verka så men det här är istället en berättelse som man kan tänka sig att man berättar för ett barn för att förklara varför man bosatt sig just i det här landet på just den här platsen (dvs varför är det ett tryggt ställe att bo på, och varför finns det gott om byten här).

Aurore är en stämningsfullt berättad begynnelse-myt, presenterad på ett inbjudande sätt som jag tror gör den alldeles utmärkt lämpad som godnattsaga en sen och kulen kväll i oktober.

Den glädjelösa ön

Det börjar arta sig med den svenska serieförlagsfloran. Det finns fortfarande inget förlag som motsvarar gamla Carlsen på 70-80-talet med dess generösa utgivningen av de breda europeiska serierna eller Epix/Medusa med dess inriktning på moderna serier av alla de slag, men däremot finns det nu flera småförlag som översätter intressanta serier från alla de håll: Kolik förlag (Kiki från Montparnasse m.fl.), Wibom Books (Lou-böckerna och snart också Posy Simmonds Tamara Drewe), Optimal, Albumförlaget, Galago, och säkert fler som jag glömt). Och sen också Ordbilder, som hittills enbart gett ut manga (som En kopp kaffe till) men som nu också gett sig på en spansk serie: Den glädjelösa ön, skriven och tecknad av Enrique Fernández.

DGÖ är en serie om mötet mellan Elianor, en liten flicka bofast på titel-ön, och Milander, en geolog på besök. Elianor visar sig ha en mycket livlig fantasi och en fullständigt utmattande energi som hon envist och glatt utsätter Milander för, något som han inte alls uppskattar; det är han som står för den utlovade glädjelösheten. Deras relation påminner en hel del om den lille prinsens med piloten, men med en mycket mer handfast handling och mindre finstämda ögonblick. Tillsammans med diverse konstiga oknytt blir Milander till slut tvungen att mer aktivt ingripa i livet på ön.

Det är en rätt enkel serie, men med en charm som till stor del kommer sig av de mycket speciella teckningarna. Jag kan inte tillräckligt om olika material och tekniker, men Fernández slicka stil ser ut att ha drag av datorfärgläggning alt. sprejfärger som trots det klarar sig från den sterila känsla som alltför lätt kan bli resultatet. Ibland kan det ändå kännas lite stelt, men så dyker det upp något konstigt djur eller en lyckad skildring av Elianor eller Milander och så känns allt bra igen. En särskild stor eloge förtjänar Fernández för de lyckostjälande krabaterna som ser ut som någon slags korsning mellan en pokemon och ett mumintroll.

En inte alls oäven serie är det, och jag är verkligen glad för att Ordbilder vågat ge ut den; det finns inte precis många översatta serier för barn i Sverige som inte ingår i en redan beprövad svit (som Spirou, Asterix osv), och att boken sen dessutom är i färg och tryckt på riktigt lyxigt papper gör det än ovanligare. Heja heja!