Dylan Dog: De levande döda & Det tomma brevet

Dylan Dog - De leveande döda - omslag

Det är lätt att det inte blir av att recensera utgivning som lunkar på, dvs serier som kommer ut regelbundet, precis som de ska, men där det kanske inte finns någon uppenbar anledning att skriva om ett specifikt nummer. Inte för att serierna är dåliga, utan mer för att jag kan ha lite svårt att komma mig för med att ta upp just en sådan utgivning. Och då kan det ju vara praktiskt när förlaget skickar ett recensionsexemplar, som en liten diskret knackning på axeln, typ.

Case in point: Ades Medias utgivning av Dylan Dog. Det har kommit ut en hel del album nu, och det är definitivt dags att skriva några ord om serien igen, så när senaste boken De levande döda oväntat fanns i brevlådan en dag så…

Albumet är skrivet av Tiziano Sclavi och illustrerad av Angelo Stano, och för den som kan sin Dylan Dog är det välkända namn. Och det är inte så konstigt eftersom det här är det första äventyret med mardrömsdetektiven, som alltså nu finns tillgänglig i bokformat på svenska (det har översatts tidigare i Seriemagasinet i början av 90-talet).

Det ska sägas på en gång att det märks att det är det första äventyret: Dylan Dog och hans medhjälpare/vän Groucho måste presenteras för läsaren, och det känns lite ansträngt här och där eftersom bådas särdrag därför överdrivs en smula för att man ska förstå vad de är för några på en gång. Med andra ord, det är inte särskilt subtilt. Plus att en del andra detaljer känns väl typiska för populära italienska serier, med lite lagom naket och våld. Zombie-temat var däremot före sin tid, med tanke på hur poppis det är nuförtiden :-)

Men visst är det också kul att se hur serien såg ut innan den blivit en framgång, när ingen visste vad som komma skulle. De saker som inte fungerar riktigt här löser sig senare, när serieskaparna blivit mer vana vid och läsarna lärt känna karaktärerna ordentligt, och alla kunde slappna av mer och lita på att allt inte behövs skrivas på näsan.

Dylan Dog - De levande döda

Dåligt är det inte, det är definitivt acceptabel underhållning som dessutom får mervärde just för att det är det första äventyret, men om jag jämför det med det senaste ”extra-äventyret” Det tomma brevet (Ades media har ofta tillsammans med de vanliga tjocka albumen gett ut korta DD-serier i egna tidningar, som bonus om du köper albumen från exempelvis seriebokhandlare) som också fanns med i recensionspaketet är skillnaden stor: I Det tomma brevet förutsätts läsaren redan veta vem Dylan Dog är, så manusförfattaren Giovanni Gualdoni (som också skrev den underhållande sf/fantasy-serien The Ring of the Seven Worlds) kan istället ägna mer tid åt saker som personteckningen av hans gamle vän professor Wilson, mannen som skickat brevet i titeln, och åt den egentligen betydligt mer skrämmande historien (men samtidigt känslosamma, med Dylan Dogs ömsinta försök att så gott det gör hjälpa sin vän), helt utan monster, blod eller andra vanliga inslag när det handlar om skräck.

Dylan Dog - Det tomma brevet

Överlag är det en mycket mer balanserad och välkomponerad historia, för en gångs skull med teckningar i färg (och smakfulla sådana), vilket kanske inte är så underligt med tanke på de 24 år av bakgrundshistoria om Dylan Dog som ligger mellan de två serierna…

De två serierna är trevlig läsning, som alltid med Dylan Dog, även om den längre historien den här gången är något svagare, och för all del, den korta är inte så kort; med sina 32 sidor är den till exempel betydligt längre än till exempel de Fantomen-äventyr som ska utgöra huvudattraktionen i den serietidningen 😉

Plus också för att det så tydligt är ett stort fan av serien som ligger bakom utgivningen. Förutom de sympatiska extra-äventyren anstränger man sig också för att ge läsarna det där lilla extra, som intressanta artiklar (den här gången givetvis fokuserade på De levande dödas status som det första äventyret), nytecknare omslag av svenska seriestjärnor (och bra sådana!), och den här gången till och med med ett minnesmynt (eller, ja, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla skivan i något relativt tungt men icke-metalliskt material) med Dylan Dog på som man också får. Jag måste säga att jag verkligen föredrar extra-material och presenter som har med serien att göra istället för inplastade plastleksaker av mycket låg kvalité som följer med en del andra serietidningar!

The Ring of the Seven Worlds

The Ring of the Seven Worlds - cover

The Ring of the Seven Worlds är en rak och enkel äventyr/fantasy/science fiction-serie, skriven av Giovanni Gualdoni och Gabreiele Clima och tecknad av Matteo Piana, utgiven av Humanoids som fortsätter med sin trevliga trend att ge ut avslutade europeiska serier i tjocka album (fyra originalalbum, cirka 240 sidor den här gången). Storverk? Nix, men absolut OK underhållning:

TRotSW utspelar sig i en värld bestående av sju planeter som är förbundna med varandra via gigantiska ringar som fungerar som portar mellan världarna. Teknologin som skapat dem är okänd, men de möjliggör handel och utbyte mellan sex av dem; den sjunde, Nemo, som har en förgiftad atmosfär som bara Nemos invånare kan leva i, fick sin port förstörd för flera århundraden senare i ett krig där Nemo försökte förgifta atmosfären på de övriga sex planeterna för att därmed ta över dem. Men när serien börjar verkar det som om Nemos port kanske inte är stängd för all framtid, trots allt.

Huvudpersonen Time är en ung pojke, son till en av ledarna på planeten Mose som är planeten där Nemos portal fanns. Han tycker politik och utbildning är tråkigt och är mycket mer fascinerad av luftcirkusar; den existerande teknologin är inte så värst välutvecklad, men gigantiska och minimala flygfarkoster finns det gott om. Men (givetvis) när Nemo invaderar Mose dras Timo in i intrigerna, tillsammans med den lika unga flickan Luce, en av luftakrobaterna.

The Ring of the Seven Worlds - Luce

TRotSWs handling är inte precis originell, och teckningarna är likaledes inte speciellt överraskande (första gången man ser Timos pappas rådgivare är det uppenbart att han inte är pålitlig, enbart på grund av hans utseende). Författarna slänger in mer och mer detaljer och beskrivningar av de sju världarna, som luftpirater, gillesintriger, hemliga sällskap som styrt världen sen urminnes tider, med mera, med mera. Allt är med andra ord upplagt för en förvirrad handling som är svår att följa med i, presenterar i en ordinär förpackning.

Men det lustiga med serien är att hela konkarongen fungerar. Manuset håller sig i skinnet och när nya omständigheter presenteras faller de på plats utan att distrahera, och Pianas teckningar är så klara och lättlästa att de likaså hjälper till med att, precis som jag skrev i början, göra den här potentiella röran till en rak och enkel läsning.

Tyvärr kommer avslutningen lite för plötsligt och är snudd på svårförståeligt; jag skulle gärna sett att det fått fler sidor tillhanda eftersom serien dittills klarat sig så bra från att bli obegriplig. Jag misstänker att bokens unga målgrupp (det är definitivt en serie avsedd för barn snarare än vuxna) kan ha svårt att hänga med, om de inte läst en del sf förut (från att ha varit fantasy fram till dess är slutet rent sf, så att säga).

Men som sagt, för slukaråldern är det här någonting som passar bra, och Humanoids utgivning fortsätter att förtjäna att jag håller uppsyn över den. Nu hoppas jag bara för egen del att skulle de bara komma med någonting riktigt bra igen, som Paris Soirees eller Koma, och inte bara med ”absolut OK underhållning” 😉

The Ring of the Seven Worlds - Timo

PS. För den som undrar så jodå, Miyazakis ande svävar rätt tungt över serien: Teknologin, flygfarkosterna (framförallt Luces), ekologins huvudroll, männens ansiktsbehåring, oknytt som den lilla vita figuren i bilden ovan; alla är de saker som minner om Nausicaa och andra av Miyazakis filmer. DS.