Blueberry: Indiankrig och guldgruvor

Aaaah, Blueberry, och från perioden när både Charliers manus och Girauds teckningar hittat formen; en alldeles förträfflig sommarläsning, framförallt den andra historien i dagens bok, den fjärde samlingen av serien från Cobolt. Där erbjuds:

General Gula Håret: Först i boken kommer den avslutande delen i sviten om indiankrigen, där den store skurken är titelperosnen, dvs Charlier & Girauds version av general Custer. Det är en spännande och tät intrig, skickligt illustrerad av Giraud, och jag gillar framförallt hans vinterlandskap:

Men precis som i den föregående boken har jag lite svårt för hur indianerna beskrivs. Som jag sagt förut är Charliers intentioner goda men han kan ändå inte helt bryta sig loss från klichéerna; oavsett hur mycket det påpekas att det är kavalleriet under ledning av Gula Håret som är den som bryter mot alla regler och helt ignorerar ingångna avtal framstår ändå generalen som en enstaka galning och att utan honom skulle kanske krigen kunnat undvikas, och det är en lindrigt talat extremt förenklad bild. Att indianerna också skildras som en anonym massa till skillnad från kavalleristerna är kan jag förlika mig med eftersom kriget skildras ur Blueberrys synvinkel.

Så ett bra album som en avslutning på en bra svit är det, men med några tydliga svagheter. Detsamma kan jag inte säga om nästa svit om två album, de två som avslutar den här boken:

Den försvunna gruvan / Spöket med guldkulorna: Här är det en historia av klassisk västern-kaliber, med en försvunnen guldgruva och en lurendrejare av det storslagna slaget: ”Prosit” Luckner, en föregivet tysk adelsman som bedrar alla han möter med samma hänsynslöshet. Det initiala mötet med Blueberry & McClure sker i en miljö och under omständigheter som påminner en hel del om det tidigare albumet Mannen med silverstjärnan:

Men som det mycket riktigt påpekas i förordet handlar det inte som i det äldre albumet om västern à la John Ford utan nu är det modernare förebilder som gäller, som Sam Peckinpah, och det passar mycket bättre i en serie som Blueberry. Både skurkar och ”hjältar” har tveksam moral, som McClure som väl egentligen bara är bättre än Luckner i det att han trots allt inte är beredd att göra vad som helst för guld. Miljön är skitig och Blueberry mer orakad än någonsin när han ger sig på jakt efter Luckner genom öknen.

Förra gången Den försvunna gruvan gavs ut på svenska hette albumet Jakten genom öknen, en titel som inte överensstämmer med originalets och som känns rätt menlös som titel, men som beskrivning på handlingen passar det utmärkt. Den kanske starkaste intrycket jag får när jag läser de här två albumen är känslan av torrhet, av en obönhörligt gassande sol. Dammet ryker konstant, och att överleva öknen är väl så svårt som att undvika Luckners dödliga lister:

Det här är tveklöst den starkaste berättelsen hittills i Blueberry-serien, och det är förståeligt att den fick utgöra grundstommen i filmen som kom för några år sedan. Som jag iofs inte sett eftersom jag hört att den ska vara rejält usel, men om jag skulle få välja någon Blueberry-episod att göra en film av är det här en mycket stark kandidat :-)

Den egentligen enda bristen är att slutet är väldigt abrupt och nog hade behövt klart fler sidor på sig, kanske ett helt album (något som historien delar med General Gula Håret som också bara plötsligt slutar, utan ett ordentligt avslut).

Så jupp, bästa Blueberry-samlingen är det här helt klart. Förutom serierna får man såklart ett förord med en del intressanta illustrationer från Pilote, tidningen där Blueberry ursprungligen publicerades, inklusive en två sidor lång MAD-liknande version av Sergio Leones Once Upon a Time in the West / Harmonica – En hämnare gjord av Giraud, och dessutom en något längre version av inledningen till General Gula Håret, jämfört med den förra svenska albumutgåvan. Trevligt! :-)

Blueberry: Den riktiga början

blueberry-3-omslag

”Den riktiga början”?

Jo, för egen del känns det som om det är här, i den tredje samlingen av serien, som Blueberry egentligen börjar. Alla bitarna har nu fallit på plats:

  • Girauds teckningar kommer visserligen fortsatta utvecklas under seriens gång men här har Blueberry och de andra karaktärerna för första gången fått det rätta väderbitna utseendet.
  • Charlier har å sin sida fått upp ångan vad gäller manusdelen. Efter den fem album långa sviten om indianupproret och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan börjar här återigen en längre herättelse, en berättelse som egentligen fortsätter under hela Charliers tid som manusförfattare. Visst finns det avslutade berättelser även senare men från och med nu kommer det alltid finnas läsa trådar som senare ska klaras upp. Med andra ord, Blueberry är från och med nu en enda lång historia där varje album är ett kapitel istället för det sedvanliga med franska äventyrsalbum där separata album är fristående eller på sin höjd sträcker sig över ett par album.
  • Samarbetet Giraud/Charlier känns här gediget, med ett mycket bra samspel mellan teckningar och text.

I den här samlingen ingår albumen Järnhästen, Mannen med stålhanden, och I siouxernas spår. I mångt och mycket känns det här som version 2.0 av indianuppror-sviten som vi redan läst; jag skulle tro att Charlier kände att han nu skulle kunna berätta den typen av historia ännu bättre, och det hade han rätt i. Version 1.0 var inte alls illa, men den här gången är huvudskurken, Jethro Steelfingers, betydligt mer minnesvärd, och att knyta ihop indiankrigen med järnvägsbyggandet tillför en dimension som saknades i den tidigare historien: Jag är en stark anhängare av att berättelser med > 2 parter ofta gör att läsningen blir betydligt mer intressant eftersom det inte längre blir en fråga om goda vs onda. Här har vi siouxerna, järnvägsarbetarna, armén och Steelfingers som alla slåss för sin överlevnad/profit/ära/profit, och den ökade komplexiteten sätter piff på det hela.

blueberry-3-lurad

Det här är inte sista gången någon försöker sätta dit Blueberry för ett brott han inte begått; nästa gång det händer blir det avgörande för seriens vidare utveckling…

Och det märks nu också att Charlier frigjort sig ytterligare en bit från de traditionella klichéerna. Förut var det enstaka skurkar/galningar som orsakade problemen, som exempelvis en vit officer och en indian, men nu är det istället situationen som sådan som gör att få, om någon, har helt rena händer. Det finns onekligen en helt god person, Blueberry, som ännu inte börjat kompromissa med sitt samvete, och en helt ond, Steelfingers, men resten av persongalleriet är solkigare. Vad så gott som alla är (förutom då Blueberry) är egoister; de är sig själv närmast, ingen annan, vilket gör att enkla historier som redan nämnda Mannen med silverstjärnan inte längre skulle fungera i serien.

Ett undantag finns dock: Siouxerna. Charlier månar fortsatt om att visa att de inte är blodtörstiga vildar, men att lyckas skildra dem som individer går han bet på. De framstår alla som representanter för sin kultur istället för som unika människor, ett inte ovanligt problem när man som Charlier försöker sig på att visa att folkgrupp X minsann inte är så hemska som alla tror -> det blir lätt så att man inte vågar visa upp att även medlemmar av X har olika åsikter och personligheter, bra som dåliga. Men som jag skrivit tidigare, jag uppskattar att Charlier försöker!

blueberry-3-siouxer

Den bitvis schizofrena inställningen till siouxerna: Ibland kämpar Blueberry för att de ska få rättvisa, ibland är det andra bullar som bjuds.

Som sagt handlar det inte längre om några helt avslutade berättelser här, men Jethro Steelfingers-trilogin är nog så nära ett avslutat helt som serien kommer, där dock de avslutande sidorna sätter upp fortsättningen, med den galne general Allister som Blueberrys nya antagonist. Så om man är intresserad av att ge sig på serien Blueberry men inte vet var man ska starta så skulle jag säga att den här samlingen är ett bra ställe: Boken startar mer eller mindre från scratch, utan att man behöver veta någonting av det som skett förut, och det är sista gången man kan säga det om Blueberry :-)

Blueberry: Slutet på naiviteten

Blueberry 2 - omslag

Det andra boken i Cobolts återutgivning av Blueberry innehåller vad jag skulle säga är slutet på den första, lite mer naiva fasen av serien: De två avslutande albumen om indianupproret (Den försvunne ryttare & I navajos spår) och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan. Efter de här historierna blir tonen betydligt mer vuxen, med en mer (förhållandevis) realistiskt syn på vilda västern och allt vad den innehåller. Men det får jag skriva mer om senare, när nästa samling kommer, för nu handlar det om bok 2!

I titeln använder jag mig av ordet ”naivitet” och det ska inte läsas som att det är en barnslig historia som Charlier berättar i de totalt fem albumen som inleder Blueberry och som alla handlar om ett potentiellt indianuppror. Som jag skrev i recensionen av den första boken förtjänar Charlier istället beröm för att han försöker skildra indianerna på ett mer medkännande sätt än vad som varit vanligt tidigare.

Blueberry - Jijé

En av de sidor som Jijé tecknar i den här samlingen, när Giraud var på semester; det ser definitivt ut som en sida från Blueberry, men jag föredrar ändå den unge Giraud som vid det här laget hade börjat utveckla sin alldeles egna stil

Men det finns ett grundläggande problem med hela den här sviten och det är där naiviteten dyker upp. För att få ihop historien på ett sätt som samtidigt lyckas med att skildra

  • indianernas uppror som rättfärdigt (eftersom det är kavalleriet som lurats tro att indianerna inlett fientligheterna),
  • Blueberry som en god kraft som kämpar för freden, för allas skull,
  • kavalleriet som en också välmenande organisation, som bara agerar ”fel” på grund av att de lurats,

krävs att jag som läsare helt glömmer bort kunskapen om att indianerna konsekvent behandlades på det värsta sättet, de svikna löftena, och att de än idag lever i misär som en följd av hur de behandlades. Med andra ord, världen som Charlier beskriver är en sagovärld, en där den invaderande europeiska befolkningen egentligen vill väl och att det kanske kommer gå bra med tiden. Tyvärr vet vi ju att så inte blev fallet, och det gör att den på ytan tämligen realistiska serien ändå är ett bländverk. När allt i serien löser sig och fredspipan röks och Blueberry har fullgjort hjälterollen, så ligger för min del vetskapen att fredsavtalen i realiteten var meningslösa som en blöt filt över det föregivet lyckliga slutet. Den i serien skildrade som galne och grymme indianen Ensamma örnen är den som har rätt: Lita aldrig på den vite mannen.

Därav den nämnda nativiteten. Återigen, en eloge till Charlier för hans föresatser och för en spännande berättelse, men tyvärr gör verkligheten att det inte riktigt fungerar fullt ut. Men när indianerna senare kommer dyka upp i serien och Blueberry återigen engagerar sig för att hjälpa dem är skildringarna mycket mer realistiska; det handlar då enbart om att överleva för dagen, inte om ett löfte om en rättvis och fredlig framtid.

Men, igen, det är en senare recension; vi har kvar ett album till i den här samlingen att skriva om :-)

Mannen med silverstjärnan är en mycket enklare historia, en som vi sett många gånger på film och i serier: Den ensamma hjälten som ska försvara en hel stad mot skurken och hans liga. Här är det onekligen också en sagovärld vi ser men den här gången skaver det inte eftersom det är en så arketypisk historia, med inslag som den nya sheriffen (Blueberry), den unga oerfarna mannen som vill hjälpa till, den äldre och nersupne mannen som också vill det (Blueberrys ständiga följeslagare Jimmy McClure, som dyker upp för första gången tidigare i den här samlingen), kvinnan med mod och ett hjärta av guld, den fega befolkningen som inte vågar hjälpa till, och givetvis de bottenlöst onda skurkarna.

Blueberry - Mannen med silverstjärnan

Det är inte den mest unika historien men jag tror att den här behövdes för att Charlier senare skulle kunna bli mer egensinnig; fram till och med den här berättelsen påminner serien mest om klassiska Hollywood-västern, må vara av de något mer realistiska slaget från 50-talet, men efter att Charlier fått ur sig de historierna kan han sen gå vidare till någonting som mycket mer påminner om den skitiga och råare spagettivästern-genren. Plus att det säkert var skönt att få skriva en kort och enkel historia med en lika enkel hjälteroll för Blueberry, efter den långa berättelsen innan där det mot slutet finns tecken på en viss trötthet hos berättaren; Blueberrys avskräckande knep att lura diverse förföljare att han har betydligt fler mannar med sig än han har används lite väl flitigt tycker jag allt 😉

Jag kan ha fel men jag tror också att det här är det första albumet där en person med en större roll faktiskt dör i bild (verkar det som); innan det sker har en hel del namngivna och viktiga personer dött, men själva dödandet har skett utanför bild. Ett tecken så gott som något på att serien börjar slita sig från de begränsningar som tidigare funnits.

Sammanfattningsvis är det här återigen bra underhållning; spännande men kanske utan större komplexitet (men det blir det ändring på i senare album), och det är väldigt roligt att kunna läsa de här tidigare berättelserna på ett bra sätt på svenska; de två första albumen har tidigare enbart publicerats som följetonger i svartvita tidningar, och även om Mannen med silverstjärnan kommit ut i albumformat tidigare var den utgåvan sisådär vad gäller tryckets kvalité. Här är det såklart full pong på den fronten :-)

Tallyho!

Blueberry 1 - omslag

Dags för den fjärde serien som samlas i inbundna böcker av Cobolt förlag, och den här gången är det en riktigt stor klassiker: Blueberry, western-serien som huvudsakligen skrevs av J-M Charlier och tecknades av Jean Giraud (alias Moebius). Precis som med Cobolts Linda och Valentin & Thorgal-utgivning startar man från början, vilket den här gången innebär att de tre albumen Fort Navajo, Storm över prärien och Ensamma örnen för första gången finns i bokform på svenska, glädjande nog.

Till serien!

Först och främst måste jag säga att det här är en underhållande serie, från första sidan. Charlier hade skrivit serier förut men det var Girauds första längre professionella serie och med tanke på det är resultat med beröm godkänt. För en nutida läsare är handlingen mycket konventionell, snarast gammeldags, men manuset har bra fart och hanterar likaledes sina klichéer på ett bra sätt: Vår hjälte som den råbarkade mannen men med sinne för det rätta, den gamla befälhavaren som också han vet vad är rätt och riktigt, underbefälhavaren med sitt besinningslösa hat mot indianerna, och allt ritat av en mycket ung Giraud som utvecklas i rasande takt.

Blueberry - sida 1

Den allra första sidan

Indianerna ja… Även de följer mallen, med den gamle och visa Cochise och den yngre och slugare Quanah (jag använder med flit ordet ”slug” här, med dess negativa konnotationer, för det är så han framställs) som saknar skrupler i sin kamp för indianerna. Visst ser jag att Charlier försöker vara progressiv här, där den amerikanska armén är den felande parten som drar igång kriget mot indianerna, men där den nämnda underbefälhavaren framstår som en galning, närmast sjuklig i sitt hat, är den lika grymma och förrädiska Quanah inte en aberration utan istället en indian som olyckligtvis är lite för grym.

Med andra ord, en vit man (jag skriver ”man” här för kvinnor göre sig icke besvär i den här boken, förutom som irrelevanta varelser någon kan vara sådär lagom förälskad i, på avstånd) som är ond är det för att han är galen, medan en indian som är ond är det för att han går för långt.

Jag vill påpeka det här problemet med serien eftersom jag vet att det finns läsare för vilket det här betyder att de kanske inte vill läsa serien. För egen del har jag rätt mycket överseende med det; Charlier försöker åtminstone bryta med tidigare och än värre presentationer där indianerna alltid är opersonligt grymma och de vita alltid goda. Att hans manus, läst ett halvt sekel senare, inte helt frigjort sig från tidigare försök i genren är inte så konstigt. Och, inte minst viktigt, under hela sin livstid blir serien bättre och bättre vad det gäller de här aspekterna, sympatiskt nog.

Så jag läser gärna serien eftersom den hela tiden är spännande och eftersom Blueberry med tiden blir mer komplicerad och intressant som karaktär (med sin höjdpunkt i den avslutande Mister Blueberry-sviten som jag verkligen hoppas kommer på svenska den med, så småningom). Trots att handlingen är relativt komplicerad, med diverse utvikningar åt olika håll, leder Charlier hela tiden läsaren med säker hand så att det inte blir förvirrande. Plus också för att han ibland vågar frångå traditionerna, som i den här boken där en viktig person helt sonika dör off-page och det hela bara nämns i förbifarten; en smula överraskande!

Det hjälper också att hela handlingen inte måste tryckas in i ett standardalbum; många Blueberry-sviter sträcker sig över flera album som egentligen berättar en lång historia tillsammans och det längre formatet passar Charlier bra. Det enda problemet med det är att jag nu måste vänta på nästa bok för att läsa avslutningen av äventyret som startar i den här :-)

Och sen läser jag förstås serien för att få följa Girauds utveckling som tecknare under de 40 år han jobbade med den. Det ser bra ut redan här, men visst syns det ibland att det är en ung och ännu inte helt fulländad tecknare; framförallt Blueberry själv tenderar att variera en hel del i sitt utseende. Men widescreen-känslan finns där nästan från första stund för det här är en serie som minner om storslagna western-filmer, mer än tidigare serier i samma miljö gjort.

Blueberry - ruffigare

Drygt 100 sidor senare har Girauds stil blivit ruffigare; ibland tror jag att man skulle kunna identifiera hur gammal en Blueberry-sida är bara genom att kolla hur mycket skäggstubb vår huvudperson har…

Slutligen, några ord om utgåvan i sig. Designen på utsidan är synnerligen trevlig, med en elegant rygg, bra omslag, och skön känsla i handen som inbjuder till läsning. Insidan ser också bra ut: Här har man valt att ha ett matt papper som är en smula strävt, och det tycker jag passar bra till seriens färgläggning som drar åt det grällare/expressionistiska hållet som så många andra franska serier från 60-talet (se till exempel de tidiga Asterix-albumen, eller för den delen Linda och Valentin), så med ett blankt papper hade det inte sett snyggt ut. Roligt också att man följer ursprungspubliceringen så att två av sidorna som bara hade två färger i tidningen Pilote här fått behålla den begränsade färgpaletten. Det finns också ett bra och innehållsrikt förord i boken, för den som uppskattar sådant (jag läser alltid sådana sist, eftersom de alltför ofta avslöjar handlingen i serierna).

TL;DR: Cobolt fortsätter att övertyga med sin klassiker-utgivning, och här får vi för första gången chansen att läsa de första albumen av en av de största franska serierna på svenska i en vacker utgåva (tidigare har albumen bara synts till som följetonger i Fantomen, dvs i litet format och i svartvitt). Tallyho, indeed!