Cutie Honey

I det förra inlägget risade jag Alejandro Jodorowsky för att hans manus i så hög grad bara går ut på att försöka chockera läsaren och att historierna känns som om de bara rullar på utan större eftertanke. I det här inlägget tänker jag rosa Go Nagai för ungefär samma saker :-) Konsekvent? Tja, min högst personliga åsikt är att Nagai är både rolig och att hans underligheter gör mig på gott humör, medan Jodorowsky känns tråkig, sunkig och rejält seg att läsa. Så det så :-)

Anyhoo, Cutie Honey. Liksom Devilmanär det här en tidig serie av Nagai, från början av 70-talet, och nog syns det att den inte är purfärsk med teckningar och layout som liknar andra serier från samma tid, som mycket av Tezukas production och Ashita no Joe. Men manuset är någonting helt annat! Visst finns det klumpigheter men jag är inte säker på om det beror på åldern eller på Nagai…

För Nagai är en väldigt slarvig serieskapare, både i teckningar och i manus. Anatomin ser ut lite hur som helst, logiken i manuset saknas nog helt (det är bäst att inte tänka alltför mycket på hur skurkarna resonerar för de skulle kunna gå en match mot Bonds mest stupida motståndare), och handlingen hoppar mellan sex, slapstick och action utan paus. På många sätt känns det mer som en polerad amatörserie än en gjord av ett proffs.

Så det här skulle kunna vara hur dåligt som helst, men på något sätt fungerar det. Nagai har ett gott humör och har så uppenbart roligt när han gör serien att det smittar av sig på mig med. Ta en sån sak som designen av den kriminella organisation som Cutie Honey kämpar mot, Panther Claw. Alla ledare är kvinnor (eller kvinnliga androider, kanske; Nagai verkar inte alltid komma ihåg vad han tidigare sagt i den, liksom många andra, saken), och alla har någonting animaliskt tillagt i namnet. Jag kan se framför mig hur Nagai hittade på alla namnen, utan att tänka på hur han skulle designa karaktärerna, och sen blev det bara som det blev:

Cutey Honey - Black Claw

Cutey Honey - Tarantula Panther

(Bilderna idag är inte från Seven Seas nyutkomna bok utan från en tidigare scanlation eftersom det är svårt att scanna den feta inbundna boken med ett bra resultat)

Överst ses Black Claw där Nagai helt sonika satt en björnram ovanpå hennes huvud, och nederst Tarantula Panther som kan framställa spindelnät på ett smula mer grafiskt sätt än andra mer kända spindelsuperhjältar 😉

Energiskt så det förslår är det, serien igenom, och späckat med naket är det också. För att återigen jämföra med Jodorowsky är det både energin och det goda humöret som gör att jag inte har någonting emot Nagais nakenhet, vare sig det gäller den oskyldiga sorten som när Cutie Honey, huvudperson och en tidig version av en magical girl via sitt utrop ”Honey Flash!” (ja, jo,…) förvandlar sig till en av sina olika alternativa identiteter, den mer fanservice-inriktade när Cutie Honeys rumskamrat och bästa vän Natsuko efter att ha blivit piskad av föreståndarinnan Histler (sammandragning av öknamnet ”Hysterical Hitler”) låter Cutie Honey smörja in hennes nakna bak med salva varpå Cutie passar på att retas lite, eller den mer absurda som när vi för första gången får se ledaren av de tuffa brudarna på skolan (Natsuko ses också till, bunden vid sängen; just Natsuko spenderar nog mer tid naken än påklädd i serien):

Cutey Honey - Boss

Smaklöst värre är det rakt igenom men jag kan inte bli det minsta uppretad över det, bara road, och eftersom Cutie Honeytill skillnad från Devilman huvudsakligen är menad som en komedi tycker jag att Nagai lyckas alldeles förträffligt. Handlingen är förglömlig och avslutas abrupt, humorn är barnslig (överlag är det mycket camp över serien), det nakna är 100% inriktat på schablonartad manliga läsare, men jag hade väldigt roligt när jag läste den här boken. Devilmanär en mycket starkare läsupplevelse men Cutie Honeyförtjänar definitivt sin plats i bokhyllan, så jag kanske ska ge Nagais andra serier en chans också :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Devilman

En rykande aktuell 45 år gammal japansk serie tänkte jag kunde vara värd några ord: Devilman, Go Nagais klassiska serie, som förärats en ny animeversion med namnet Devilman Crybaby (utmärkt namn!) i tio episoder som precis publicerats av Netflix. Själv hade jag missat att den skulle komma (är mer av en mangaläsare än animetittare) men en av mina systrar tyckte absolut att jag skulle se tv-serien och eftersom vi ofta har samma smak så högg jag in på den:

Och vad tyckte jag om tv-serien? Låt mig säga så här: Den mestadels sansade sajten The Verges artikel om serien hade titeln Devilman Crybaby is Netflix’s horniest, most shockingly violent show yet – and that’s exactly why you should watch it, och det beskriver serien i ett nötskal: Den är våldsam, den innehåller mängder av naket, och den är mycket sevärd. Jag är inte helt säker på om den egentligen är bra i någon slags objektiv mening, men animatören Masaaki Yuasa lyckas med frenetiska teckningar som hela tiden vibrerar och pulserar hålla trycket uppe från första till sista rutan. Och så finns detaljer jag älskar, som animeringen av hur de demon-besatta människorna springer (flera av huvudpersoner tränar friidrott så löpstilen syns ofta till):

Klippet ovan ger ingen rättvisande bild av Devilman Crybaby eftersom det kan verka som om det är en någorlunda vanlig anime vilket det definitivt inte är, men löpstilen ger däremot en fingervisning om att teckningsstilen premierar expressivitet och rörelse snarare än realism och prydlighet.

Men jag ska inte skriva mer om tv-serien specifikt utan istället om vad som blev följden av att jag sett den, nämligen att jag tog och läste originalserien också. Och visst har jag hört talas om Devilman förut men den har inte lockat; jag visste att Go Nagai var något av en klassisk Bad Boy inom den japanska seriebranschen och att Devilman var hans mest kända serie, men det lilla jag sett av den, dvs enstaka bilder och extremt korta beskrivningar av handlingen, gjorde att jag trodde den huvudsakligen var en mix av gigantiska robotar & gigantiska monster och det är inte genrer som jag är så där värst lockad av.

Devilman - Miki

Miki vet hur man tampas med ungdomsligister

Och jo, det visade sig finnas många monster i serien men någon typisk kaiju-serie var det inte. Istället handlar serien om hur Akira Fudo, huvudpersonen, slits mellan sitt mänskliga hjärta och sin demoniska kropp efter att hans barndomsvän Ryo Asuka bett honom om hjälp med att stoppa demonernas krig mot människorna genom att avsiktligt bli besatt av en. Vanligtvis tar demonerna helt över men Akiras empati gör att han vinner den inre striden mot demonen och istället kallar sig en Devilman, en människa i en demons kropp, som ska rädda människorna från demonerna.

Om serien börjar i Akira personliga kamp i det lilla accelerera handlingen sedan för att sluta i ett krig av bokstavligt talat bibliska mått. Utan att avslöja alltför mycket kan jag också nämna att vägen dit kantas av tragedier; det här är inte en hjältesaga utan mer en blandning av Romeo och Julia, Johannes Uppenbarelse och Neon Genesis Evangelion. Och för den delen, mitt i eländet, vardagliga scener som skulle kunna varit tagna ur vardagliga serier från samma tid:

Devilman - Akira human

Precis som den nya tv-serien knakar det en hel del i fogarna i Nagais serie. Han tecknar kantigt och ibland slarvigt, men det är en serie som hela tiden överraskar mig i hur orädd den är när den ger sig i kast med svåra ämnen, och den har scener som fortfarande känns chockerande i sin våldsamhet även för en modern läsare. Den är kanske inte mer grafisk än nyare serier, men blandningen av starka känslor och den fysiska påtagligheten gör att den fortfarande är en stark läsning. Och hur den kändes i början av 70-talet kan jag bara ana, med tanke på hur serierna såg ut då…

Devilman - demon

Det kanske verkar fånigt att jag som sagt inte vill avslöja för mycket av handlingen med tanke på att det är en serie med nästan ett halvt århundrade på nacken, men faktum är att den nya tv-serien är en mycket trogen tolkning som förutom vissa självklara moderniseringar följer Nagais original till punkt och pricka, och eftersom det säkert finns många som kan tänka sig se tv-serien är det nog bäst att jag inte säger mer.

Devilman - Ryo

Förutom en sak: En stor eloge till Nagai för den centrala kärleksrelationen i serien, den som visar sig vara central för hela serien. Udda och modig, och en relation som lyckligtvis behållits i tv-serien, och utan den är jag säker på att Devilman aldrig skulle fått sin klassikerstatus :-)

Summa summarum, en intressant tv-serie som fick mig att läsa en kanske ännu intressantare serie. Den är kort, bara fem volymer, kanske för kort eftersom tempot varierar våldsamt och ibland rusar handlingen iväg så att det känns stressat, men det gör å andra sidan att man kan läsa hela serien i ett svep och ryckas med, trots det ibland skakiga hantverket. Farten och inlevelsen gör läsningen, precis som för den delen detsamma gäller för tv-serien. Läs / Se!

Devilman - horror

Precis som i många andra apokalyptiska skildringar visar sig det människan gör mot sina medmänniskor vara väl så skrämmande som det demonerna/zombierna/vampyrerna/… gör