Kotonoba Drive

Ja, vad ska jag säga som jag inte redan sagt när det gäller Hitoshi Ashinanos serier? Hans lugna Efter katastrofen-serie Yokohama Kaidashi Kikōär en av de allra bästa serier jag läst, Kabu no Isakiär en nästan lika bra serie om en värld där allting med geografi har blivit tio gånger större, och nu har jag precis läst den i våras avslutade serien Kotonoba Driveoch jag är återigen golvad.

Till skillnad från de två tidigare serierna utspelar sig Kotonoba Drivei vår värld i vår tid, men den drömska och mycket lugna känslan är den samma. I YKK skildrades en värld nästan tom på människor där även de som överlevt (den aldrig förklarade) katastrofen har saktat ner och inte längre strävar efter att ständigt förändra världen de lever i. I KnI är det det enkla faktumet att Jorden blivit så stor och avstånden så gigantiska som gör att det är glest mellan människorna och att allting är lugnare.

I KDär det istället huvudpersonen, Suu, som låter livet skölja över henne, och som när det är som lugnast då och då ser saker som ingen annan kan se, som blommande träd där de sedan länge huggits ned eller havet där det i forntiden bredde ut sig. Fem minuter åt gången sker det, så det är inga långa äventyr hon har utan bara en chans att uppleva någonting annat. Och som man kan vänta sig om man läst andra Ashinano-serier så reagerar Suu med förtjusning och låter sig svepas med:

Kotonoba Drive - dimma.png

Andra detaljer som också känns igen från tidigare serier är Ashinanos förkärlek för kameror där Suu har ofta kameran som förevändning när hon ger sig ut på sina utflykter, och givetvis är fordonet hon använder sig av en skoter 😉

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om Kotonoba Driveeftersom Ashinanos serier är någonting man måste uppleva själv, men några saker till vill jag nämna:

  • Serien har ännu mindre än de tidigare en sammanhållen handling. Här handlar det om Suu och hennes upplevelser; ofta av ett mystiskt slag, men också att njuta av det vardagliga livet med en god lunch, en vacker dag, och annat. 35 kapitel, 35 olika scenarios.
  • Det har varit en trend på senaste tiden med manga (ofta med kvinnliga huvudpersoner) där ingenting egentligen händer, som camping-serien Laid-back Camp. Jag tycker en hel del av dem är småcharmiga och läser dem (eller tittar på animen), men de kan ibland bli lite väl menlöst vardagliga i långa loppet. Och om det låter som om Kotonoba Driveär av samma slag har jag misslyckats med den här texten för även om inte mycket händer så händer det inte mycket på ett helt annat sätt. Typ.
  • Sist men inte minst utan störst: Ashinanos teckningar är förunderligt bra, och personligen skulle jag klassa honom som en av de allra bästa serietecknarna i världen i dag. Det finns sidor här som tillsammans med manuset är ren poesi, och jag kan stanna till vid dem och bara njuta. Enstaka sidor som exemplen här gör honom inte riktigt rättvisa eftersom handlingen (som faktiskt finns) också den bygger upp den mycket speciella stämningen, men det finns sekvenser här där kände mig tvungen att stanna upp i förväntan på vad jag skulle se på nästa sida.

Som kanske märks är jag löjligt förtjust i Ashinano, och det trots att Kotonoba Drivenog är den svagaste av de tre nämnda serierna. Han jobbar långsamt med en takt av ungefär en bok / år så det lär dröja innan det finns någon ny längre serie att läsa av honom igen. Men om kvalitén bibehålls väntar jag så gärna!

Kotonoba Drive - snö1Kotonoba Drive - snö2Kotonoba Drive - snö3Kotonoba Drive - snö4Kotonoba Drive - snö5Kotonoba Drive - snö6Kotonoba Drive - snö7

PS. Tyvärr finns det liksom för övriga Ashinano-serier ingen officiellt licensierad engelsk utgåva av Kotonoba Driveså för den som vill läsa serien blir det till att ge sig ut på nätet och leta :-(

 

Kabu no Isaki

Kabu no Isaki v6 - cover

Jahapp, det här var en smula svårrecenserat :-)

Hitoshi Ashinanos Yokohama Kaidashi Kikou är en serie som jag utan tvekan skulle sätta upp på min personliga tio-i-topp-lista vad gäller serier, och kanske ännu högre än så. Så man kan lugnt säga att mina förväntningar var höga när jag först började läsa hans senare serie Kabu no Isaki när den började översättas (scanlation; tyvärr finns inga fysiska och/eller licensierade utgåvor av Ashinano på engelska) för några år sedan. Och början var väldigt lovande: Världen är av oklar anledning tio gånger större än förut, och de långa distanserna gör att tempot lugnats ner  eftersom det inte är möjligt att färdas mellan städer och samhällen på ett enkelt sätt. Så precis som i YKK finns det en stark känsla av ro och lugn eftertänksamhet, en ostressad tillvaro som Ashinano skildrar som om han har all tid i världen på sig. I YKK finns det kapitel på kapitel där det enda som händer är att någon kokar kaffe och sitter utomhus och tittar på världen; i KnI kan ett kapitel bestå enbart av att Isaki, den unga manliga huvudpersonen, tar en flygtur och tittar på världen.

För flygplan är faktiskt nästan huvudpersonen i serien mer än Isaki själv. Avstånden gör att det är det enda egentliga sättet som man kan träffa färdas, och Isaki, Shiro (ägarinnan av den Piper Super Cub som Isaki flyger med), Kajika (Shiros lilla syster) och nästan alla personer i serien är piloter. För att återigen referera till YKK: I YKK var skotrar det centrala fordonet och Alpha känner flera gånger att åka skoter påminner om att flyga; i KnI är flygplan centrala men även här dyker liknelsen med skotrar och flygplan upp (det är rätt uppenbart att Ashinano älskar skotrar!).

Kabu no Isaki - Dofter

6 volymer består KnI av totalt, alla utgivna i Ashinanos makliga takt om ungefär en bok per år, så det är 6 år sedan serien startade. Jag själv läste den första volymen men sen bestämde jag mig för att vänta in översättningen för att läsa ett större sjok på en gång; det råkade sammanträffa med att den första översättaren tappade intresset och därmed låg översättningen nere under en period. Men tidigt i våras tog en ny översättare upp serien igen och har nu avslutat arbetet, så jag har äntligen kunnat läsa hela serien :-)

Så vadan inledningsmeningen härovan med att KnI är svårrecenserad?

Skälet är inte att den är dålig; tvärtom är det återigen en ypperlig serie. Den når inte riktigt upp till YKK men det känns huvudsakligen som att det beror på omfånget; Ashinanos sätt att berätta kräver helt enkelt många sidor, och YKK var mer än dubbelt så lång och han därmed utveckla personligheterna mer. Det är först i de sista två-tre volymerna här som framförallt Isaki och Kajika blir riktigt intressant och alla små vinkar och antydningar om känslorna som rör sig inom dem fungerar fullt ut. Kortfattat tar det uppåt tusen sidor innan rodnaderna på kinden och de icke-utsagda replikerna får sin rätta tyngd.

Sen är Ashinano också en svår författare att göra rättvisa i text eftersom det är just i bildform som han är så mästerlig, med enstaka sidor som är nästan smärtsamt vackra att se. Hans manus med sin lågmälda ton och teckningarna som är fyllda av stämning (och dessutom behärskar han många olika stilar lika suveränt) gör att jag har lust att skriva någonting som mest låter som ett citat på en usel B-film: ”Kan inte beskrivas! Måste ses!” 😉

Kabu no Isaki - Flygning

Men sen är det det här med slutet…

Ingen spoiler egentligen men slutet är mycket konstigt. Någonstans efter knappt halva serien smyger det in sig en känsla av att den förunderliga världen vi sett är mer än förunderlig: Efter att mestadels bestått av korta fristående kapitel påbörjar Isaki här en resa till Fuji som med sin höjd på 37 km blir någonting annat än bara ett högt berg. Vad Fuji egentligen är (eller symboliserar) är höljt i dunkel, precis som så mycket annat brukar vara i Ashinanos serier (som exempelvis vad det egentligen är som hänt med världen i YKK), men den här gången känns det som att det inte bara är ett oförklarat mysterium utan ett oförklarat mysterium som har en betydelse i sig.

Jag ska inte säga mer om vad som händer eftersom serien som sagt precis har avslutats (i sin engelska översättning vill säga, den tog slut i våras i Japan) men jag kan ärligt erkänna att jag gillade serien hela vägen, inklusive slutkapitlet, även om jag lika ärligt kan erkänna att om någon frågade mig hur serien egentligen slutade kommer jag kunna svara lika bra på det som om någon frågade mig vad som hände i slutet av filmen Primer (som fram tills dess är komplicerad men möjlig att hänga med i, för att sista tio minuterna bli helt obegriplig, fast på ett stimulerande och kul sätt).

Slutorden måste bli att jag är överlycklig över att Ashinano har så hängivna fans att Kabu no Isaki blev översatt, trots att de vanliga förlagen inte är intresserade av honom, och att serien är något av det bästa jag läst i år. Och att man trots det i första hand ska läsa YKK som är ännu bättre; jag läste om den i veckan innan jag gav mig på KnI och tyckte precis lika mycket om den nu som första gången jag läste den :-)

Kabu no Isaki - Knipa