Love and Rockets-läsning: Lägesrapport

För drygt ett årsedan nämnde jag i samband med att volym 4 av Love and Rocketsstartat (alltså, den startade redan lite tidigare men det var då jag hoppade på den) att jag planerade att läsa alla Hernandez-brödernas (Jaime, Gilbert/Beto och Mario) Love and Rockets-serier från starten, i ett försök att äntligen komma ifatt med vad som pågick i serien. Nu har jag äntligen börjat göra slag i saken och har kommit drygt halvvägs (för att vara mer exakt har jag läst volym 1 (50 nummer) & 2 (20 nummer), och alla miniserier som fanns innan volym 3 startade) och tänkte jag skulle passa på att göra några reflektioner. Och i samma anda som seriens utgivning tänkte jag skriva dem huller om buller :-)

  • Marios serier lämnar mig helt kallsinnig, och ärligt talat hoppade jag mer eller mindre över dem efter ett tag; manusen är klumpiga och teckningarna är verkligen ingenting speciellt. När han skriver manus till Beto så blir det ändå inte på något sätt bättre, så det var allt om honom och hans fåtaliga bidrag.
  • Jaime tecknar riktigt bra redan från första numret, och fortsätter på det viset. Hans teckningar är eleganta som få, med rena linjer och utmärkt användning av det svartvita formatet. De få gånger hans serier syns till i färg är det inte riktigt lika imponerande, även om hans linjer är lika suveränt säkra som alltid.
Love and Rockets - The Death of Speedy Ortiz

Jaime – från ”The Death of Speedy Ortiz”

  • Det syns verkligen att Jaime gillar serien Archie/Acke; då och då tecknar han sidor som skulle kunna ingått i de serietidningarna. Och humorn i hans manus är ibland också den som tagen ur Acke, med förvecklingar, fysisk humor, med mera.
  • Betos teckningar är all over the place. I början försöker han sig på en prydlig stil med inslag av surrealism, sedan blir han enklare och mer jordnära när serierna först flyttar sig till Palomar (en stil jag gillar mycket), för att sedan börja blanda friskt med Palomar-stilen, ren surrealism, och ärligt talat väldigt slarviga teckningar som ibland ser ut som en nybörjare gjort dem. De senare tror jag inte är med flit utan snarare är att han när produktiviteten är hög, dvs antalet sidor, helt enkelt inte lägger ner den tid som skulle behövas.
Love and Rockets - Carmen

Beto – från ”For the Love of Carmen”, en serie med betydligt mer text än vanligt hos Beto men den är likafullt fantastisk

  • Höjdpunkten hittills är sorgligt nog ganska tidigt i volym 1, både vad gäller Jaime och Beto. Sorgligt eftersom det är fascinerande att se hur framförallt Beto börjar skakigt med meningslösa oändliga sf-serier, superhjälte-pastischer mm som oavsett hur mycket utgivaren Gary Groth försöker hylla dem i förorden till diverse samlingar inte alls är några intelligenta försök att dekonstruera genrerna utan bara dåliga serier, för att sedan så fort han börjar skriva serier som utspelar sig i Palomar bli en mästare, där den enligt mig allra bästa serien är For the Love of Carmen (Love and Rockets volume 1, #20). Jaime är överlägsen vad gäller manus från starten där hans egentligen ganska klyschiga och corny serier med Maggie som mekaniker-assistent till den coola Rand Race ändå är charmiga, och sedan blir han bättre och bättre fram till och med The Death of Speedy Ortiz(#21-23) och Flies on the Ceiling (#29). Men sen blir det sämre igen, tyvärr:
    • Beto tappar snabbt bort sig när hans Palomar-serier blir mer och mer politiska, och den evighetslånga Human Diastrophismom Lubas bakgrund är plågsamt seg att läsa; hans förtjusande blandning av humor, allvar, kärlek och vardagsliv är förbytt i en dyster soppa med gangstrar, våldtäkter, och en samling huvudpersoner som alla är extremt osympatiska och ointressanta. Plus att det är rörigt värre med en lång rad av till förväxling lika män som paraderar förbi i Lubas liv.
    • Precis som Jaime hade en långsam och jämn kvalitetsförbättring jämfört med Betos jättesprång är hans försämrade manus också det en långsammare process jämfört med Betos, och han är aldrig i närheten av Betos lägsta nivåer. Istället blir historierna bara lite tröttare och en känsla av avslagenhet sprider sig allteftersom hans huvudpersoner åldras. På ett sätt är det naturligt att alla lugnar ner sig en smula, men serierna i sig är också segare med historier som känns igen. Och när den där I don’t give a fuck-känslan ändå dyker upp så känns det mest deppigt att se att vare sig Hopey, Maggie, Ray eller någon annan utvecklats det minsta från de tonåringar de var; den destruktiva men energiska känslan som de visade som yngre har förvandlats till enbart leda vid att umgås med varandra, och åtminstone jag blir hjärtligt trött av att se hur Hopey bara vägrar prata med någon, Maggie sida upp och sida ner oroa sig för allt och inget, och Ray fortsätta sin utveckling från att ha varit en som till skillnad från sina manliga vänner genomskådade den falska machismon och kvinnofientliga jargongen till att bli som de.
    • Och en till sak som blir sämre och sämre med Beto och som det inte finns några tecken till bättring på: Hans kvinnor har allteftersom enbart kommit att utmärka sig som de allra sunkigaste sexfantasierna. Luba och hennes familjs byster blir bara större och större och ser nuförtiden ut som någon karikatyr på fertilitetsgudinnestatyetter, och även icke-familjemedlemmars bröst växer och växer. Lägg till det charmiga egenskaper som Lubas syster Fritz som är en läspande psykolog (när hon inte gästspelar som bimbo i B-filmer som huvudsakligen går ut på att hon ska visa upp sig halv- eller helnaken) med glasögon som ibland roar sig med att hypnotisera sina manliga patienter så att hon kan våldta dem och fetischistsamlingen är komplett. Det är unket och mycket sorgligt att se hur en karaktär som Luba förvandlats från en intressant och udda tredimensionell karaktär till att numera vara helt platt (förvisso med enorma stora bröst).
Love and Rcokets - Luba

Beto – Systrarna Petra, Luba och Fritz, och om någon undrar varför Petras bröst är klart mindre (utan att för den skull vara små) har hon genomgått en bröstreduktion; innan dess hade hon bröst som var betydligt större än Lubas.

  • Efter att volym 1 avslutats märks det tydligt att bröderna inte riktigt vet vad de ska hitta på i sina serier. Det märktes egentligen redan i de sista numren av volymen (främst med Beto), men när det istället vankades en uppsjö miniserier provas alla möjliga och omöjliga infallsvinklar, oftast utan resultat:
    • Jaime ger Penny Centuryen större roll men eftersom hon förvandlats från en egensinnig äventyrerska som på egen hand gjorde vadhelst hon ville till att bli en korkad lyxhustru vars mest framträdande egenskap är att hon ser ut som en fotomodell (Beto är inte den enda som gillar att teckna naket, Jaime tar varje chans som finns att få av Penny Century kläderna, men till Betos ibland rena (och dåliga!) porr är det långt) med en fånigt orealistiskt dröm om att bli en superhjälte så blir det inte så värst intressant. Det blir dock bättre när en del andra välkända karaktärer dyker upp.
    • Beto gräver ner sig i Lubas familj med ödesdigert resultat, som redan nämnts härovan (som sagt, reflektionerna är oordnade :-) ).
Lova and Rockets - Penny Century

Jaime – Penny Century shoppar tillsammans med Izzy Ortiz

  • I volym 2 fortsätter trevandet efter intressanta historier. Beto svirar på men ärligt talat har ingenting av det jag läste i de tjugo numren fastnat i minnet; jag kommer ihåg att han gjorde en helt obegriplig serie som hette Julio’s Daysom han själv verkade tappa intresset för efter första avsnittet. Jaime å sin sida fortsätter att jobba på med sina Locas-karaktärer, men som jag nämnde med minskande avkastning.
  • Sammantaget är problemet med seriens utveckling i grunden ganska likartat för både Jaime och Beto: Tidigt i utvecklingen hittade de några fantastiskt givande karaktärer och teman, men sen har de inte lyckats vare sig lösgöra sig från dem eller utvecklad dem åt nya intressanta håll:
    • När Beto lyckas avhålla sig från att skriva meningslösa och alldeles för kompakta politiska allegorier kan det glimta till av kvalité, men den begravs oupphörligen i den usla sexfixeringen som drabbar allt och alla, och till slut verkar han inse det själv när han hux flux tar livet av ett antal personer bara för att inte behöva fortsätta med sina intriger där alla ligger med alla.
    • Jaimes serier har jag mer till övers för och inte bara för de fortsatt utmärkta teckningarna, men liksom Beto tenderar hans karaktärer att bli mer och mer osympatiska ju längre han skildrar dem. Man hade kunnat hoppas att jag istället skulle fördjupa min förståelse för dem men min reaktion blir istället att de som jag tidigare kunde läsa in många olika tankar och känslor hos nu istället bara är trött på eftersom de är så ensidigt osympatiska gnällspikar. Det finns undantag, som Izzy Ortiz, men där han tidigare vågade gå på djupet och bli helt allvarlig när det krävdes känns det nu som om han undviker det, att det skulle bli alltför jobbigt, och allvaret blir aldrig mer allvarligt än i en genomsnittlig dagtidssåpa.
  • Men jag vill ändå avsluta med lite positiva tongångar:
    • Glöm inte bort att de bra Love and Rockets-serierna är genuint bra, så att andra inte når upp till de höjderna innebär inte att de är usla (även om det mesta av Betos produktion i andra halvan av de serier jag skriver om här nog är det).
    • Jag har förut läst någon enstaka serie i volym 3 och det kändes mer lovande igen, som att fokuset återfunnits. Jag hoppas att det stämmer, och vad gäller Beto så är åtminstone hans New Tales from Old Palomarsom är bland de sista av serierna han gjorde innan volym 3 startade genuint bra igen. Det skulle förstås varit roligt att se en helt ny och lyckad miljö för hans serier men jag är rätt nöjd med att återse ett yngre Palomar.

Jag återkommer när jag läst volym 3 och det av volym 4 som då hunnit komma ut; förhoppningsvis kommer det ta mindre tid än ett år tills dess :-)

Utgivningen av Love and Rockets har varit knölig men just nu är det bästa sättet att köpa de samlingar som kallas The Love and Rocket Library. Hittills finns 14 delar som samlar serien kronologiskt och de täcker nästan exakt de serier jag skrivit om idag. Börja med de två första, och de kan köpas hos bl.a.:

The Art of Jaime Hernandez – The Secrets of Life and Death

Jaime Hernandez är den första av bröderna bakom Love & Rockets-tidningen att bli föremål för en biografi som sammanfattar och analyserar hans gärning fram till 2010, ungefär. Det är en tjock lunta om drygt 200 sidor i stort format på bra papper som det anstår en bok om någon som nog måste räknas till de mest inflytelserika serieskaparna från 80-talet och framåt.

Boken inleds med den serie som han gjorde för New York Times Magazine 2006 och som sedan återtrycktes i Love Rockets vol II #20 året därpå. Jag tycker det är ett bra grepp att låta läsaren komma direkt in i Jaimes serieuniversum och historieberättande innan det är dags att sparka igång biografin. Där börjar man verkligen från början med att berätta om hur bröderna Hernandez växte upp i staden Oxnard norr om Los Angeles med en serieläsande mor som uppmuntrade pojkarnas eget tecknande och alltid såg till att det fanns nya serietidningar i hemmet. Denna inköpsvana övertogs av hans äldre bröder så Jaime samlade aldrig själv på serietidningar, vilket fick till följd att när storebror Mario flyttade hemifrån 1974 och tog med sig sin samling måste han börja köpa på sig alla gamla nummer han ville ha alldeles själv. Det förde honom och Gilbert till de specialbutiker för serier som börjat dyka upp vid denna tid, och det fick dem att upptäcka undergroundserierna och börja drömma så smått om att kunna publicera en egen serietidning. Detta sammanföll med att de slutade skolan och blev indragna i punken (deras lillebror Ismael spelade i ett band, Dr. Know) där ”gör-det-själv”-mentaliteten var allenarådande.

Sen avhandlas hur Love & Rockets kom till, hur de blev publicerade av Fantagraphics och fick snudd på rockstjärnestatus i seriekretsarna. Brödernas serieskapande kom att utvecklas i olika riktning där Jaimes förment enkla stil var underställd hans vilja att berätta historier. Fantastiska äventyr i en värld som påminde om vår men med inslag av science fiction och övernaturligheter.

Men efter några nummer tonades detta ner till förmån för vardagsrealismen i historierna om Maggie, Hopey och resten av gänget som levde i den fiktiva staden Hoppers XIII, i själva verket en lätt maskerad serieversion av Oxnard. Som ett samtidsdokument av den alternativa kulturen på 80-talet är den snudd på oöverträffad, och här visas på vilka Jaimes inspirationskällor var.

Archie-tecknaren Harry Lucey var uppenbarligen en inspirationskälla.

Vidare får vi veta hur andra halvan av 80-talet utvecklade sig, med ett särskilt kapitel som bara handlar om tiden runt ”The Death of Speedy Ortiz”. Författaren analyserar Jaimes historieberättande på djupet med avsnittet ”Spring 1982” som utgångspunkt, och hela den historien återges med sina originalteckningar. Är man det minsta intresserad av tecknarens teknik är det mycket givande att kunna studera dessa. I samma kapitel får man också veta vilka arbetsredskap Jaime favoriserar och hur han använder dem.
 

Boken avslutas med en titt på vad Jaime ägnat sig åt de senaste tio åren och det innefattar Love & Rockets omstart och omdaning till en 100-sidig årsbok, samt en generös avdelning med allehanda skisser, förstudier etc. Allt som allt måste mitt omdöme bli att det här är en mycket bra biografi där författaren verkligen haft ambitionen (och lyckats med) att teckna ett fullödigt porträtt av Jaime Hernandez och vad som driver honom.

Jag trodde själv att jag var tämligen uppdaterad men måste efter en genomläsning erkänna att det här tillförde massvis med fakta som jag inte tidigare känt till. Att illustrationerna är välvalda och bra reproducerade är en förutsättning för det lyckade resultatet men som jag tidigare påpekade verkar inte någon möda sparats för att få boken att framstå som så attraktiv som möjligt. Jag rekommenderar den helhjärtat till alla som är intresserade av Jaime Hernandez konstnärsskap.

The Art of Jaime Hernandez – The Secrets of Life and Death
Av Todd Hignite med förord av Alison Bechdel
224 sidor
Inbunden, 31,6 x 23,6cm
ISBN: 0810995700
Utgivningsår: 2010