Taniguchi på historisk vandring: Furari

Det känns lite sorgligt att skriva om Jiro Taniguchis Furari: Det är en alldeles charmerande bok av en Taniguchi i högform, men det är också en påminnelse om att efter Taniguchis död tidigare i år finns det bara en begränsad mängd serier av honom kvar att översätta. Men det är klart, om det även i fortsättningen blir förlaget Fanfare/Ponent Mon som står för översättningen av hans serier så kommer det dröja innan översättningarna är klara: Jag beställde Furari när den utannonserades år 2013 så det gick bara cirka fyra år innan den faktiskt kom ut!

Anyhoo, Furari: Den kanske mest kritikerrosade serier av Taniguchi är The Walking Man, om en man som (mycket riktigt) tar promenader i dagens Japan. Han tittar på naturen, han hjälper en gammal dam, och så vidare; det saknas nästan helt dialog och huvudpersonens lugna glädje över att bara finnas till och att leva är smittsam.

Furari bjuds vi på en slags pendang, med en huvudperson som tar promenader i 1700-talets slut i Tokyo. Men till skillnad från mannen i The Walking Man har han ett mål med dem: Han är pensionerad men har som sitt stora intresse att mäta avstånd, så han räknar noga sina steg för att se hur långt det är mellan olika delar av staden, och han kontrollerar ständigt att han tar så jämnlånga steg som möjligt. Och han gör det så bra att shogunatet uppmärksammar det och erbjuder honom att leda en grupp kartografer som ska uppdatera avstånden på tidens kartor.

Så en yttre handing finns men den är mest någonting som sker i bakgrunden, för det viktigaste är även i den här serien nöjet i att få följa med på promenaderna och uppleva vardagslivet genom huvudpersonens ögon. Inklusive de mer fantasifulla delarna, när hans tankar vandrar och han funderar på hur andra varelser upplever världen, som exempelvis en elefant:

Elefanten själv syns aldrig till i boken, det är bara dess fotspår som får fantasin igång hos manne,

Det är en lekfull bok, och även teckningarna är mer karikerade än hos den vanligtvis mycket realistiska Taniguchi. Sidorna trippar fram på fjäderlätta tår (om man nu kan likna sidor vid fötter alltså), och jag blir på ett löjligt gott humör av att läsa. Så gott humör att jag tvingade mig själv att läsa boken utspridd över flera dagar; många japanska serier är tänkta att läsas snabbt, där man närmast skummar sidorna för att få den rätta stämningen, men här gäller det istället att lugna ner sig och anpassa sig till den lugna takt serien har.

Det händer extremt lite i Furari och konflikter saknas helt: Även smärre olyckor som skyfall och leriga kläder hanteras av huvudpersonen (jag tror inte hans man någonsin nämns) med ett gott humör, och även de han möter har samma filosofiska inställning till livet: Alla erfarenheter gör tillvaron rikare så se till att nut av dem medan du kan. Den enda potentiella konflikten är hans oro över att hans fru Oei (jupp, hennes namn finns iallafall med!) ska bli besviken om han antar erbjudandet att officiellt kartlägga avstånd i landet eftersom de tillsammans planerat att dra sig tillbaka, men hon är lika förnöjsam som honom och går gärna med honom, även om det kommer bli mer strapatsrika vandringar än de som håller sig inom staden. Och hon spelar en mycket viktig roll i serien genom att förankra honom i det dagliga livet; att de trivs med att umgås med varandra framgår hur tydligt som helst, och de delar nyfikenheten inför nya erfarenheter som de får uppleva tillsammans.

När Taniguchi är bra är han mästerlig, och i Furari är han i högform så jag egentligen inte säga mycket mer än att det här är en bok som jag helhjärtat kan rekommendera. Om man inte kräver att det ska finnas en handfast handling förstås, för här bjuds ingenting sådant utan bara en ömsint, kärleksfull och stilla humoristisk bok om en man som promenerar. Mycket :-)

Här är transportmedlet för en gångs skull någonting annat än apostlahästarna: En båt som driver med strömmen en månklar kväll.

Master Keaton & Summit of the Gods: Halvbra serier av mästerliga tecknare

Idag blir det en ny titt på två serier som jag skrev lite om när de började översättas till engelska, förra året (Master Keaton) och 2009 (Summit of the Gods). Båda två japanska, båda två tecknade av några av mina favoriter (Naoki Urasawa: MK och Jiro Taniguchi: SotG), båda två skrivna av andra än tecknarna (Hajime Kimura: MK och Yumemakura Baku: SotG). Och, som rubriken säger, båda två flera snäpp under vad de två tecknare kan åstadkomma när de själva skriver manus :-/

Skälet att jag tar upp dem tillsammans är för att jag läste ett antal volymer av respektive serie förra veckan och slogs av de nämnda likheterna. Men låt oss ta dem en och en och se varför de inte lyckas så bra som jag hade hoppats.

Master Keaton

master-keaton-7-cover

Åtta av de totalt tolv volymerna har hittills kommit ut och nu är jag beredd att ge ett omdöme om hela serien: Efter att ha läst den första volymen beskrev jag den som ”Hyfsad underhållning som nog fungerar som utfyllnad i ett veckomagasin men knappast mer.”, men att det var episoderna som inte bara var ett nytt äventyr med Keaton som var de bästa, det vill säga de som kunde handla om lite vad som helst.

Och det stämmer, men tyvärr räcker inte de episoderna till; efter dryga 2000 sidors läsning är det bara att inse att det inte kommer ske någon utveckling i Keatons relation till sin dotter eller någonting liknande. Tvärtom blir de mer personliga episoderna färre, och när de förekommer tuggar de bara om samma saker som förut. Med andra ord så saknas förändringar; alla karaktärer är exakt de samma som de var första gången jag läste om dem.

Det är proffsigt gjort, men efter ett tag känns det som om serien enbart består av episoder som i mer lyckade serier skulle varit ”avkopplingshistorier”, dvs de som fungerar som en paus mellan de riktiga, matnyttiga episoderna. Men eftersom de sistnämnda aldrig dyker upp blir det en frustrerande läsning eftersom det känns som om det skulle kunnat bli någonting mycket bättre av det här.

Summit of the Gods

summit-of-the-gods-mallory-irvine

Här tyckte jag att den inledande volymen var mycket lovande: Taniguchis stämningsfulla teckningar, med ödsliga och serena berg, kopplat till ett bergsbestigningsdrama med förgreningar både till bergsbestigningens allra tidigaste dagar och till nutiden. Allt koncentrerat i fotografen Makoto Fukamachi och hans jakt efter den Jouji Habu, en bergsklättrare som varit försvunnen efter en misslyckad expedition till Mount Everest.

Och löftet infrias nästan. Taniguchi briljerar serien igenom; jag älskar hans lugna vardagsteckningar i serier som The Walking Man, men hans stil passar lika bra här, i scenerna från de snöklädda bergen. Även i scener där personer utkämpar inre strider om varför de agerar som de gör, oavsett om det handlar om att bestiga livsfarliga berg eller överge sina nära och kära, fungerar hans teckningar som de ska.

Manuset i sig är det inte heller något fel på, med en bra grundhistoria och en skicklig användning av Mallory och Irvines mytomspunna försvinnande 1924.

Så vad är problemet?

Serien lyfter aldrig riktigt; några gånger flaxar den till och lyckas lämna marken, men till Everests toppar kommer den aldrig. Några av problemen:

  • Huvudpersonen, Fukamachi, är den med marginal minst intressanta av karaktärerna. Hans personlighet känns oförutsägbar och inte helt underbyggd; han är mestadels djupt olycklig och frustrerad men varför han känner så saknar egentligen förklaring. Habus fanatism är betydligt mer välskildrad, och när Fukamachi följer i den senares bana framstår han bara som en svag kopia.
  • Serien känns ärligt talat bitvis seg, med alltför mycket inre monolog som inte leder någonstans. Även här är det Fukamachi som syndar eftersom det är hans inre monologer vi får följa, medan de mer karismatiska personernas inre förblir dolt. Det senare är inget problem, det är lite av charmen med dem, men Fukamachi är rent ut sagt tråkig. Baku skulle ha behövt läsa några av Nobuyuki Fukumotos serier för att lära sig hur man gör den här sortens känslokamp till fascinerande läsning.

Summit of the Gods är betydligt mer lyckad än Master Keaton och den är definitivt värd att läsas, så tack till förlaget Fanfare/Ponent Mon (fast som alltid har de en mycket skum utgivning, så det tog mig ett år att upptäcka att den femte och avslutande boken kommit ut), men jag drabbas av delvis samma slags frustration: Den skulle kunna varit så mycket bättre än den är.

Guardians of the Louvre

Ser man på, ett till album i sviten av serier som har anknytning till museet med flest besökare i världen, Louvren, som faktiskt fungerar som serie. Jag har läst flera av dem och har glömt bort alla utom ett, The Sky Over the Louvre, men det finns i alla fall en liten chans att Jiro Taniguchis Guardians of the Louvre också kommer fastna i minnet.

Och det är inte underligt för Taniguchi är en fantastisk serieskapare när det vill sig, med serier som The Walking Man och A Zoo in Winter på sin meritlista, där han visar upp hur man med mycket små medel kan göra mycket bra serier.

Men Guardians of the Louvre rör sig med större medel: Utformningen är mer åt ett europeiskt album, med stort format, bra papper, och helt i färg, men även handlingen är mer dramatisk än i de tidigare serier jag läst där han själv skrivit manus. Här får vi följa en konstnär på besök i Paris som drabbad av en febersjukdom ändå försöker besöka Louvren, med hallucinationer som följd, där han kommer i kontakt med gamla konstnärer, statyer med mera, men också med mer personliga följder.

Guardians of the Louvre - Corot

Det här är inte en av Taniguchis bästa serier men den är läsvärd; att se hur Taniguchis serier ser ut i färg är ett nöje, och allteftersom försvinner känslan nästan helt av att det här är ett beställningsjobb från Louvren. Plus också för vibbar som påminner mig om sektionen med Vincent van Gogh i Kurosawas film Drömmar, en film jag är väldigt svag för, trots dess brister.

Tl;dr: Elegant, läsvärt, en smula segt men bättre efter hand.

Min fars dagbog

Min fars dagbog omslag

Jiro Taniguchi är ibland en alldeles fantastisk serieskapare med få, om några övermän. The Walking Man är ett mästerverk jag nämnt flera gånger här på bloggen, och serier som A Zoo in Winter och A Distant Neighborhood förstärker bara bilden.

Så egentligen borde jag inte bli förvånad när jag läser hans Min fars dagbog (dansk utgåva; serien finns varken på svenska eller engelska) och flera gånger måste ta en paus i läsningen för att reflektera över hur bra boken är. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur någon med så små medel lyckas förmedla så mycket.

Här är det liksom A Zoo in Winter fråga om en serie som visserligen är skönlitterär men med stora doser från Taniguchis eget liv. Huvudpersonen Yoichi får en dag meddelandet att hans far har dött och det gör att han inte längre kan undvika att resa tillbaka till sin barndoms stad Tottori (där också Taniguchi växte upp) för första gången på många år. Ändå sedan hans föräldrar skilde sig då han var en mycket ung pojke har han känt sig avskärmad från familjen och framförallt från sin far; hans saknad efter sin mor som övergav honom satte sig djupt.

Väl där sitter han tillsammans med släkt och vänner till fadern och hör deras berättelser om sin fars liv, både vad som hände efter att Yoichi som ung man lämnat staden och vad som hände när han var för liten för att egentligen förstå vad som pågick. Det är en smått sorglig och melankolisk berättelse; Yoichi inser själv att han egentligen aldrig förstått sig på sin fars känslor och nu är det försent för dem att lära känna varandra bättre.

Men även om Yoichis sorg över att han aldrig tog chansen att lära känna sin far och det är lika tydligt från berättelserna han hör att fadern alltid hoppades att Yoichi skulle återuppta kontakten är det inte en så deprimerande historia som det kanske låter som. Trots Yoichis flykt från familjen har fadern haft ett rikt liv; allt kanske inte var perfekt men det kan man inte heller kräva.

Min fars dagbog 1

 

Min fars dagbog 2

Taniguchis teckningar är precis lika finstämda som historien och ibland är de så perfekta att jag nästan inte kan titta på dem; kompositionen, strecken, figurteckningen är alltigenom rätt. Men lustigt nog svajar han också till lite ibland när det gäller anatomin (proportionen huvud/kropp, med mera); det är bara någon enstaka ruta här och där men när det så ofta ser så fantastiskt bra ut märks det när även små detaljer fallerar 😉

Försök för allt i världen få tag på Min fars dagbog för det här är ungefär så bra serier kan bli. Om det inte går så finns The Walking Man (som jag har för mig är ännu bättre, men det var ett tag sen jag läste den) att låna på biblioteket här i Stockholm; 3 exemplar ska Serieteket ha, minsann!

A Zoo in Winter

Varje gång förlaget Fanfare/Ponent Mon kommer ut med en ny bok är det en glad överraskning. Inte bara för att det oftast är utmärkta böcker utan också för att det är ett förlag som är absolut odugligt på att göra reklam för sina böcker, eller för den delen att överhuvudtaget meddela någon att de kommit ut. För egen del brukar det bli att jag någon gång med långa mellanrum tittar in på deras webbsajt för att se vad de håller på med, och sen om det finns något nyutkommet / något planerat så beställer / förbeställer jag den. Att hoppas på att böckerna ska dyka upp i en bokhandel nära dig är att ha större förtröstan än jag vågar ha…

Men nu, till den senaste surpris-boken: A Zoo in Winter, en envolyms historia både skriven och tecknad av Jiro Taniguchi, Fanfare/Ponent Mons största stjärna. Taniguchis serier är alltid läsvärda, oavsett vem manusförfattaren är, men när det är han själv som ligger bakom kan man räkna med mästerverk som The Walking Man eller A Distant Neighborhood. Och AZiW är ingen besvikelse; den här inbundna boken är lika känslig, lika finstämd som jag kunnat hoppas, utan att någonsin bli pjåskig eller melodramatisk. Det är en av Taniguchis stora talanger, att kunna presentera historier som ADN eller AZiW som om man återberättar dem låter som någonting som garanterat kommer drypa av känslopjunk av den sort som Hollywood-filmer ibland excellerar i, men i Taniguchis serier är handlingen istället medryckande och oavbrutet engagerande.

Sen har vi hans teckningar som är lika bra de med. Om man bara kastar ett öga på dem ser de kanske ut som vilken manga som helst i den realistiskt och en smula stela stil (som exempelvis långköraren om K?saku Shima), men tittar man lite närmare märker man hur Taniguchi fångar in känslor med en utsökt precision, och med små medel förmedlar karaktärernas inre liv. Och den som påstår att alla människor ser likadana ut i manga (jodå, det finns de som gör det fortfarande) kan gott studera Taniguchi; de är alla olika, ögon-näsa-mun och hela alltet 😉

Men några ord om vad AZiW faktiskt handlar om kan nog behövas också.

Hamaguchi kastas oförberedd in i kampen

AZiW är något så oväntat som en nästan självbiografisk serie. Huvudpersonen heter visserligen Hamaguchi, men liksom Taniguchi själv bosätter han sig på 60-talet i Tokyo där han får ett jobb som assistent hos en redan etablerad manga-tecknare. Som en sann Taniguchi-serie saknas det yttre dramat så gott som helt; allt av betydelse utspelas inom personerna. Ett typiskt exempel är det första kapitlet som berättar hur det kom sig att Hamaguchi flyttar till Tokyo, där en garanterat dramatisk scen måste ha utspelat sig men Taniguchi väljer att bara hänvisa till den i det nästa kapitlet. Så den som letar efter klassisk action får letanågon annanstans!

I och med AZiW kan man nu på engelska läsa åtminstone tre radikalt olika serier om hur det är att jobba i mangabranschen: AZiW själv, Yoshihiro Tatsumis hyllade självbiografiska tegelsten A Drifting Life, och Ohba & Obatas Bakuman. En nedtonat känslig berättelse, en mer utpräglad historielektion, och en överdriven men mycket rolig action-version av manga-tecknandet. Men det fascinerande med dessa tre är hur lika de är i själva skildringen av hur skapandet går till, trots att de utspelas med ett halvt sekels tidsskillnad och med helt olika mål: Redaktörerna, assistenternas slit för att kanske en dag själva bli en manga-ka (dvs den som får sätta sitt namn på serierna), deadlinens avskyvärda press med de sena nätterna, övernattningarna i studion/särskild lägenhet. Jag vet inte om det är för att det är klichéer att det är såhär det fungerar, men med tanke på att åtminstone både Taniguchi och Tatsumi knappast är intresserade av dylika så kan det nog vara att det helt enkelt är så det ser ut. Ganska långt från svenska Fantomen-tidningen misstänker jag :-)

Så ta och beställ A Zoo in Winter (eller hoppas på att er lokala seriebokhandel lyckats få in den, mot alla odds); Taniguchi förtjänar det.