Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra

Ser man på, det blev en till samlingsvolym med Kapten Stofil, Joakim Lindengrens förkämpe för alla de som anser att allt nytt som tillkommit efter sisådär 1960 är fjanterier och nymodigheter som passar bäst på soptippen. Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra samlar ihop de sista Stofil-serierna från kaptenens egen tidning som lades ner för snart ett decennium sedan, tillsammans med diverse kortare serier som huvudsakligen hämtats från tidningen Riksettan, en numera även den nedlagd tidskrift som handlade om ”Bilismens guldålder”, dvs en mycket passande hemvist för kaptenen :-)

Så här några år sedan jag senast läste serierna är det trevligt att se dem igen, men jag styrks i min gamla åsikt att Kapten Stofil är en fantastisk idé till en serie, men en idé som ganska snabbt blir uttjatad. Det är kul att se en kverulerande man som hela tiden klagar på hur allt var bättre förr och som utan att bekymra sig om konsekvenserna fortsätter att uppföra sig som om ingenting förändrats på 50 år, men i en tjock samling som den här blir det lite enformigt efter ett tag, så jag rekommenderar att man läser den här boken i omgångar.

Från Riksettan

Och sen har vi det där som jag skrev i samband med att sista numret av Kapten Stofil-tidningen kom ut: Jag tycker att Lindengrens teckningsstil när han tecknar i sin vad jag skulle kalla ”gamla” stil, med mycket tusch, stora svarta partier, och en vad skulle säga slafsig känsla är underbart rolig att se på och att läsa, medan den sobra gråtonade stilen som är den dominerande i Kapten Stofil-serierna (den andra använder han bara när kaptenens alter ego är i bild) är snitsigt gjord och mycket passande för den gamla reaktionären, men den är inte alls lika kul att se.

Men jag ska också erkänna att det finns bra saker här. De korta ensideshistorierna från Riksettan hinner aldrig bli tjatiga, de parodierande inslagen som kan komma från de mest oväntade håll och kanter är uppfriskande, omslagsmålningarna till tidningarna som finns med här är både roliga och snyggt gjorda, och framförallt serien Kapten Stofil säljer ut…, en serie som först publicerades i Kapten Stofil 38 (kalenderbitare, errata-rapport: flera av serierna publicerades i helt andra nummer av tidningen än vad som står i samlingen) och som jag skrev uppskattande om då, men som jag när jag läste om den nu gillade ännu bättre. Ett sant mästerverk, men så handlar den också om serien Kapten Stofil istället för att var en serie med Kapten Stofil 😉

Ok, jag är lite för hård mot Kapten Stofil. Han är underhållande och jag köpte själv alla nummer av hans tidning, och jag kan absolut rekommendera den här samlingen för den är småcharmig och Kapten Stofil är ändå en unik seriefigur väl värd sina egna böcker. Men, för att uttrycka min kritik på ett sätt som kanske kaptenen själv skulle uppskatta: Jag tycker Lindengren var bättre när han skrev om bastuspecialiser, krystmarodörer och Esso-mackar, innan han började med sådana här nymodigheter som gammalmodiga gubbar.

Från avskedsserien, om Kapten Stofil-tidningens historia

Kan köpas hos bl.a.:

 

United States of Banana

Ön Puerto Rico befinner sig i ett egendomligt läge vad gäller den politiska statusen: Det tillhör USA men det är inte en fullvärdig delstat, vilket gör att befolkningen har full frihet att bosätta sig i USA men man saknar egen beslutsrätt i alla frågor, och istället har USAs kongress fullmakt att besluta om mycket av öns lagar. FN har av och till ansett att Puerto Rico är en koloni som måste ges självständighet och har uppmuntrat USA att hjälpa till med detta. Samtidigt har flera folkomröstningar hållits där resultaten oftast pekat på att en majoritet av befolkningen föredrar att bli en delstat som alla andra i USA.

Och under tiden har befolkningen minskat pga att de unga flyttar till USA, och ekonomin är i ruiner; så sent som i maj i år begärde Puerto Rico sig själv i konkurs, men typiskt nog för den politiska röran kunde man inte göra det enligt samma lagar som exempelvis staden Detroit gjort det eftersom Puerto Rico inte har självbestämmanderätt utan man var tvungen att invänta en speciell lag från den amerikanske kongressen som tillät detta… Kort sagt är det en röra utan dess like, och en röra där Puerto Rico själv inte har så mycket att säga till om.

Enter: United States of Banana, en surrealistisk serie där alla möjliga och omöjliga personer dyker upp, frammanade av Braschi, den Puerto Rica-födda författaren, och Joakim Lindengren, tecknaren, i tandem; jag har inte läst romanen själv men det är uppenbart att det är en tolkning snarare än en simpel adaption av romanen, med tanke på gästspel av karaktärer som James Fjong och Thor Modéen, typiskt Lindengrenska inslag :-)

Huvudpersoner är Hamlet, Zarathustra (Nietsches version), Giannina Braschi själv, frihetsgudinnan, och Segismundo (på svenska vanligen Sigismund, från Calderóns klassiska pjäs Livet en dröm/La vida es sueño). Den förstnämnda trion är ute efter att befria Segismundo som fängslats av sin onde far (som i pjäsen alltså), men i serien representerar Segismundo Puerto Rico själv: Fängslad och omyndigförklarad, och som aldrig fått chansen/möjligheten att fatta egna beslut om framtiden.

Men så enkel är inte United States of Banana att jag glatt kan förklara handlingen med att Segismundo = Puerto Rico, frihetsgudinnan = USA (tillsammans med Segismundos pappa och Hamlets mamma), Hamlet & Zarathustra = historien & filosofins röst, Braschi = förnuftets röst. Visst skulle man kunna göra en sådan förenklad tolkning men det här är mycket mer kaotiskt och känslomässigt än så: United States of Banana är i grunden en 100 sidor lång anklagelseakt mot USA, inkluderade historiska övergrepp som Vietnamkriget och skenheligheten i USAs uppfattning av sig själv som ofelbart, gynnat av Gud.

Logiskt kyligt är det inte utan det är närmast en stream of consciousness-serie, där associationerna flödar över alla bräddar, men där USA & Puerto Rico är magnetpolerna som handlingen (eller vad man ska kalla de 100 sidorna av bilder och dialog/monolog) förr eller senare dras till igen. Braschi står för textassociationerna, Lindengren för de illustrerade:

Så jag sympatiserar med innehållet, och jag tycker att Lindengrens bidrag är utmärkta; jag föredrar personligen hans mer rent svartvita teckningar än gråskaleditona här, men jag uppskattar skickligheten och fräschheten i idéerna som gör att det hela tiden är kul att titta på sidorna.

Men tyvärr fastnar jag ändå inte för serien. Den surrealistiska handlingen och de fria associationerna blir för mycket för mig. Att läsa serien känns som att tumla runt i en orkan där jag aldrig får ett riktigt fotfäste, och även om sånt kan vara roligt en kortare stund, som en berg-och-dalbana på ett tivoli, känns det för mig i längden alltför ansträngt och paradoxalt nog alltför innehållslöst, där inslagen som skulle kunna gett mer tyngd åt innehållet drunknar i allt brus. Alltför mycket känns som om det saknar mening och bara finns med för att öka förvirringen och osäkerhetskänslan.

Det kan förstås vara så att jag missar alltför mycket eftersom jag inte kan den politiska bakgrunden tillräckligt väl, men oavsett orsaken så hade jag ärligt talat svårt att ta mig igenom serien innan jag ändrade inställning och istället för att läsa den på mitt vanliga sätt, dvs relativt långsamt och eftertänksamt, lät den skölja över mig utan att jag reflekterade under läsningen. Då kunde jag uppskatta framförallt teckningarna för det de gav, och även de små gnistorna av texten som jag tyckte fungerade.

Jag skulle klassificera United States of Banana som ett ståtligt misslyckande: En förnämlig ansats till innehåll med ett anslag modell större, oklanderligt illustrerat, men som läsning alltför artificiell för att få mig att känna för Puerto Ricos sak som den här framförs av Braschi. Men jag är övertygad om att andra läsare kan tycka att jag har uppåt väggarna fel för det här är definitivt en serie där den personliga smaken kommer spela en enormt stor roll i hur man bedömer slutresultatet :-)

Den pratsugna trion träffas

PS. Apropå Puerto Ricos stympade självbestämmanderätt kan jag rekommendera ett avsnitt av en podcast jag följer, Planet Money, som tog upp Puerto Ricos situation för ungefär ett år sedan och som jag då lyssnade på: http://www.npr.org/sections/money/2016/04/01/472733338/episode-693-unpayable DS.

Lindengren och The Residents – Storögd förvåning

Att läsa Joakim Lindengrens Kapten Stofil är emellanåt som att delta i VM i referensskämt. Det är bra om man kan äldre svenska varumärken och svensk nutidshistoria från 50- och 60-talet. Men emellanåt dyker även andra referenser upp. I Kapten Stofil #19 är hela äventyret baserat på Anthony Burgess bok En apelsin med urverk och även filmatiseringen, Stanley Kubricks A Clockwork Orange. Men det blir modernare än så!

Scenen i skivbutiken har hos Lindengren förflyttats till seriebutiken Seriehörnan. Dit går seriefiguren Joakim Lindengren för att leta Tintin-album. Han notererar några småungar som snackar manga. Så långt allt väl, och du som har läst/sett originalet skrockar lätt åt hur Lindengren lyckas parafrasera Burgess/Kubrick.

Samtidigt – i bakgrunden. Där står en person, elegant klädd i frack och tittar i ett nummer av serietidningen Manga Mania. Och fäller den underbara kommentaren – ”Varför har de så små ögon?” Haha ha ha ha! Ni som inte nu ligger på golvet och skrattar kan behöva en förklaring. Varför det är roligt?

När MTV startade, 1981, fanns det inte så många musikvideos. För att fylla sändningstiden visade MTV så gott som allt som fanns. Däribland fyra filmer av ett litet band från San Francisco, The Residents. Musiken var inte alls vad medelamerikanen förknippade med rock, men filmerna vara bara en minut långa var, så de var perfekta att slänga in när det var små-hål i sändningsschemat. Och de var så bizarra att alla som hade sett dem kom ihåg dem. I Sverige visades alla fyra filmerna tidigare än så, i första avsnittet av Bälinge Byfest, ett program med ”musikunderhållning” som sändes 19:e september 1980.

Ingen var förberedd. Musikvideon fanns knappt som begrepp, och här hade en liten grupp redan lyckats göra något av den som fortfarande, trettio år senare känns inte bara annorlunda och spännande, utan även lätt klaustofobiskt och skrämmande. Så under några veckor var the Residents allmänt samtalsämne i musiksverige.

The Residents är nog mest kända för sina egendomliga kostymer. De uppträder ofta i det som har blivit deras kännemärke, smoking och hög hatt, med en giganstisk ögonglob i stället för huvud. För att sönderförklara Joakim Lindengrens skämt: Den ende som kan tycka att en mangafigur har små ögon är en medlem i The Residents.

The Residents är mer kända i Göteborg än någon annanstans i Sverige. Förmodligen beroende på Lars Sundestams utmärkta fanzin Funtime, som ofta och gärna skrev om gruppen. De är också hyfsat välkända i Norge – Lise Myhre har gjort en Nemi-strip som är totalt obegriplig om man inte känner till gruppen.

Är ni nu nyfikna på hur det såg ut och lät? Då har ni alla fyra en-minutsfilmerna här! Lättskrämda och känsliga människor varnas.

Svenska sociala serier: Bellman & Ett anstötligt liv

Det är lustigt hur det kan slumpa sig. När jag i december såg att Joakim Lindengrens serie (som jag inte ens visste fanns) Ett anstötligt liv just kommit ut med sin andra samling så skaffade jag såklart både den och den första samlingen; jag gillar Lindengrens lite ruffiga stil med mycket tuschstänk som han använder här. I helgen råkade jag få syn på den gamla 70-talsserien Bellman av bland andra Jan Lööf när den fanns på rea hos Comics Heaven. Jag har konstigt nog aldrig läst den, trots att även Lööf är en favoritartist, så den blev också inköpt. Och nu när jag har läst dem alla och satt och funderade på om det inte var dags för ett nytt inlägg så slog det mig hur väl de båda serierna passar ihop för en gemensam recension: Både handlar om människor i utkanten av samhället, har klara politiska poänger, publiceras i icke-kommersiella tidskrifter, men är först och främst ute för att roa.

Först lite allmänfakta: Bellman publicerades i Folket i Bild/Kulturfront, en av de mest tongivande tidskrifterna på 70-talet med medarbetare som Jan Myrdal, Jan Guillou och Peter Bratt. Den finns fortfarande kvar men har tappat i betydelse; tiden har runnit ifrån en tidskrift som nuförtiden roar sig med artiklar om hur Nordkoreas (eller som man prydligt skriver, Demokratiska Folkrepubliken Korea) attacker mot Sydkorea är berättigade pga provokationer, och någon trålare har givetvis Nordkorea aldrig sänkt.

För den som läst Lööfs andra serier och böcker kan det verka svårförståeligt hur hans temperament skulle fungera i en så renlärig och obönhörlig tidskrift, och det gick givetvis åt pepparn ganska snart efter att man anlitat honom för att göra serien. Manuset var skrivet av Lars Mossberg men det känns likafullt som en typisk Lööf-produkt, med en relativt försonlig ton även mot de onda kapitalisterna, och efter 7 sidor tog andra krafter över när både redaktionen och Lööf hade tröttnat på klagomålen.

Och hur är serien själv då? Inte alls illa skulle jag säga, gjord som den är när Lööf verkligen hade fått kläm på hur man gör bra serier. Hantverket är exemplariskt, men det som slår mig mest är hur influerad av Crumb Lööfs teckningar är här. Samma tendens kan man se i hans sena Felix-strippar, men här där han vet att det är en vuxen publik kan han teckna en gnutta mer realistiskt och genast ser man att han definitivt har läst de amerikanska undergroundserierna.

Handlingen är ungefär den förväntade, med hyresstrejk, pompösa rikemän med mera. Efter att Lööf slutat fortsätter den i samma stil men med aningens mer allvarlig underton; där Lööfs version kunde kosta på sig någon sida som faktiskt inte tog upp klasskampen alls är nu varenda episod skriven med ett tydligt budskap. Det är inte så pjåkigt gjort och Lööf var definitivt inte den enda som hade upptäckt Crumb, Spain, Shelton och de andra amerikanerna, men från att ha varit en underhållande serie som kunde stå på egna ben blir resten av albumet mer en underhållande tidsskildring av den svenska vänstern på 70-talet. Med andra ord var nog FiB/Kulturfronts redaktion nöjd med utvecklingen 😉

Ett anstötligt liv har en mindre ideologisk bakgrund. Den publiceras i Faktum, en tidning som säljs av hemlösa i Göteborg (motsvarande Situation Stockholm för huvudstadsinvånare). Huvudpersonerna är själva hemlösa och vi får följa dem i deras dagliga liv när de försöker få ihop lite pengar (oftast till alkohol) eller bara allmänfilosoferar. Som redan nämnts är den tecknad i Lindengrans spontanstil, eller vad den nu ska kallas, alltså inte den som han vände sig av i Kapten Stofil utan den han använde sig av i alla sina serier utgivna av Epix/Medusa. Så teckningarna är utmärkta, men manuset är tyvärr lite sämre. Det glimtar till här och där av  Lindengren-geni men problemet är formatet; för att komma till sin rätt behöver han kunna breda ut sig men här är det en sida / episod som gäller, så när det känns som att serien ska komma igång är den redan slut. Det blir också lite väl likartade episoder ibland men det är inte så konstigt med tanke på ursprungspubliceringen, så det här är en av de där seriesamlingarna som man inte ska läsa från första till sista sidan i en sittning.

Så båda serierna har sina poänger utan att vara några riktigt mästerverk (Lööfs kanske hade kunnat bli det men 7 sidor är för kort, även om de är välmatade). Och hur är det med likheterna?

En hel del känns igen, som den underliggande godmodigheten och den rikliga förekomsten av utomstående typer som man driver med. I Bellman är det klassiska kapitalister, i Ett anstötligt liv är det snarare yuppietyper, men självgloriferande mediekändisar finns i båda. Politiker dyker också upp i båda serierna och är inte precis några hjältar. Men det finns en betydande skillnad i tonfallet: Bellman (framförallt post-Lööf) har som sagt alltid ett budskap, en insikt man vill förmedla eller en handling som rekommenderas, medan Ett anstötligt liv bara konstaterar att såhär är det, basta. Aktion kontra reaktion med andra ord, vilket väl är rätt symptomatiskt: På 70-talet var ideologin viktigare än livet själv för de mest involverade, men nu är det inte riktigt så längre.

Och det gör att från en ren läsbarhetssynpunkt har Ett anstötligt liv en fördel som mycket oftare undviker det ideologiska och den politiska agendan, för oavsett vad man tycker om budskapet i sig blir propaganda alltid usel konst. Sen är kanske Bellman snäppet bättre på en del andra sätt så att slutresultatet är att båda serierna är ungefär lika intressanta att läsa, om än av olika orsaker :-)

PS. Om ni enbart är ute efter att läsa Lööfs version av Bellman så finns den faktiskt på nätet: Läs här, här och sist här. DS.

Kapten Stofil går ur tiden: En liten eulogi

Det är lite sorgligt att gänget bakom Kapten Stofil till slut inte orkar kämpa på med tidningen längre. Den har alltid varit en udda fågel i tidningshyllan, med sina personliga serier och artiklar om sedan länge glömda personer/företeelser i Stupido-delen; även om den aldrig varit någon av mina absoluta favorittidningar har jag alltid haft det trevligt när jag läst den. Det som jag har tyckt bäst om har egentligen inte varit serierna som varit från bra (Pirinen, ibland Nessle, ibland Lindengren) till meningslösa (John Anderssons, tyvärr) utan artiklarna som alltid är underhållande och ibland smått lysande. Att artiklarna dessutom handlat om sådant som ingen annan skriver om var också ett stort plus.

Men nu är det alltså slut i och med att Kapten Stofil 39-40 kommit ut. Avslutningsnumret är bra, med serier av (förutom de vanliga) bland annat Mikael Grahn och Daniel Ahlgren, och en lång artikel om Asta Gustafsson, läsvärd som alltid.

Min enda invändning mot numret är att nummer 38 var den egentliga avslutningen: Lindengren gör här en serie om hur det varit att jobba med Kapten Stofil, och det här är Lindengren i bra form. En sak som alltid varit frustrerande för mig med Kapten Stofil är att det är en så begränsad serie, både manus- och teckningsmässigt. Lindengrens mer slackerartade stil (dvs den vi såg i Epixs tidningar, och i Kapten Stofil när ”brorsonen” syns till) är en stil jag tycker så bra om att jag får ett agg till Kapten Stofil-karaktären som hindrar Lindengren från att teckna som jag vill. Men i den här avslutningsberättelsen ger sig Lindengren istället på att teckna i alla möjliga stilar när han berättar om sina år med tidningen; Kellerman, Lööf, Don Martin, Uderzo är bara några av dem han härmar.

Så låt oss sörja att en av de mest originella tidningarna i Sverige lagts ner, men glädja oss åt att en av de mest originella serietecknarna i Sverige nu är fri att göra nya serier igen :-)