Lästips: Glorious Summers

glorious summers 2 - cover

Jag har märkt att de flesta som läser serier och som läser den här bloggen är lite skeptiska till framförallt serier i den klassiska europeiska stilen i digitalt format. Och jag förstår det, det finns många trevliga saker med fysiska böcker som känslan i handen, den rogivande stämningen när man är omgiven av bokhyllor, med mera. Men sen är det det där med ekonomin…

För det finns många serier som jag tycker om men som kanske inte riktigt är värda det högre pris (eller för den delen, att jag rensar ut någonting annat i redan överfulla bokhyllor) som en fysisk utgåva oftast betingar. Och förlag gör nuförtiden liknande överväganden, som exempelvis Kodansha som publicerar en hel del manga på engelska först digitalt, och sedan kommer det ”riktiga” böcker om serien blivit tillräckligt populär, typ den av mig mycket uppskattade Tokyo Tarareba Girls.

Eller så gör man som förlaget Europe Comics och ger bara ut digitala utgåvor. Ibland tycker jag det är smått frustrerande när det är någon serie som jag verkligen tycker om och gärna skulle ha en vanlig utgåva av, men mest är jag glad över att den billigare produktionen leder till att de ger ut floder av serier. Inklusive trevlig läsning som inte behöver bli så dyr heller, typ dagens serie: Glorious Summers, skriven av Zidrou och tecknad av Jordi Lafebre.

Fem album (av någon anledning har album 4 & 5 bytt plats i den engelska ordningsföljden) hittills på franska och engelska om familjen Faldéraults bilsemestrar, i charmigt okronologisk följd. I ett album är det 60-tal och barnen är mycket unga, i ett annat är det sent 70-tal och en trumpen tonåring vill inte följa med utan skulle hellre lifta till London för att se på Pink Floyd. Vissa scener återkommer, som pommes frites-kiosken när man återvänt till Belgien efter besöket i Frankrike (det är alltid dit de beger sig), pappans svårigheter att komma iväg på grund av seriesidor som måste göras klara (han jobbar, motvilligt, som hjälpreda på en framgångsrik serie vars skapare numera gör den med hjälp av underbetalda assistenter). Ibland dyker andra släktingar upp som kan följa med på en semester, men oftast är det bara kärnfamiljen med de tre barnen som åker iväg.

glorious summers - 1969

1969

Det gnisslar ibland i äktenskapet och familjen, men huvudsakligen är det en lycklig familj vi får följa, och även när den redan nämnda trumpne tonåringen ställer till problem är det hur tydligt som helst att det handlar om tonårstrots, inte om en genuin spricka i familjen. Så det är inte mycket dramatik, men desto mer av glädje i att få lära känna familjen i avspänd takt, genom deras samtal i bilen/på stranden/i huset innan avfärd (väntade på pappan). Precis som i Zidrous Ljuset från Borneo och Lydieär det i samspelet mellan karaktärerna som styrkan ligger; det pratas en hel del i Zidrous serier och det är bara bra!

Glorious Summersär en utmärkt trevlig läsning, och framförallt om man har en bra tablet så gör det ingenting att den är digital, speciellt med tanke på det lindriga priset: Beroende på vilken digital plattform man väljer kostar varje album bara mellan 30-50:- (finns bland annat hos Comixology, Google Play, Apple Books), och det skulle en fysisk utgåva inte vara i närheten av, och de är priser som jag tycker känns helt rätt för den här sviten av böcker :-)

glorious summers - 1979

1979

Lydie

image

Några korta ord om det utlovade bra franska albumet jag nämnde i recensionen av Princess Ugg: Albumet heter Lydie, är tecknat av Jordi Lafebre och skrivet av Zidrou, och det är en scanlation som jag fick syn på häromveckan. Översättaren (alt. översättarna, jag vet inte) kallar sig phillywilly och jag har märkt att de serier som han/hon/de tar sig an ofta brukar vara värda en titt. Så, Lydie:

Den unga Camille bor tillsammans med sin far i ett litet franskt kvarter där invånarna har en sammanhållning utöver det vanliga. När Camille efter att ha blivit med barn (ogift och ung) men flickebarnet Lydie är dödfött reagerar med att vägra inse det och istället fortsätter att agera som om barnet lever blir först en del av grannarna smått upprörda. Men efterhand, när de ser hur den lätt förståndshandikappade Camille fortsätter att bekymra sig om osynliga dotter, sluter de sig samman och utan att någonsin formellt bestämma det spelar de med. När Lydie är sjuk kommer doktorn; när det är dags för dop går prästen (efter en smula funderande) med på det; till och med skolans lärare skriver in, testar, och betygsätter Lydie (och hennes klasskamrater accepterar givetvis det hela, som barn lätt gör, och leker med henne osv).

Det här är hela handlingen, varken mer eller mindre; det är en väldigt varm men samtidigt lätt sorglig berättelse. Lafebres teckningar är också de varma, med en myckenhet av orange och bruna färger, och fysionomier som känns väldigt karakteristiska för fransmän och fransyskor för några årtionden sedan. Det är en liten och enkel historia, berättad med små ord, och det är ett slags serie som jag älskar att den finns: Min personliga preferens är åt det mer fantastiska hållet men bara det faktum att det publiceras (well, i Frankrike åtminstone och ibland i fanöversättningar på nätet…) sådana här serier som inte hör till någon speciell genre och utan större publikfriande inslag känns väldigt bra; det är ett tecken på en frisk bransch där alla slags serier kan finnas :-)

image