Ännu mera Karl Kämpe

Jahapp, ett nytt år så det är också dags för ett nytt nummer av Karl Kämpe-tidningen, närmare bestämt det fjärde i ordningen. Nu var jag lite sen med att läsa nummer tre, men jag tror ändå att utgivningstakten är liiite högre än i början, så kanske nummer fem dyker upp innan året är slut?

Och om så vore så inte mig emot. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen, nämligen att en stor poäng med en karaktär som Karl Kämpe som vi får följa via slumpartade nedslag från hela hans levnad är just hur personen byggs upp. Hittills har vi fått se honom möta sin stora kärlek, munhuggas om filosofi med en nära vän, med mera, och den här gången får vi för första gången se honom när han som karolin faktiskt deltar i Karl XIIs krig mot Ryssland, någonting som jag är säker på är en viktig del av hans identitet.

Episoden från kriget, Dödlig kommendering, tar upp det mesta av tidningen, men vi får också en kortare serie med namnet Gravens hemlighet. Och trots att den första onekligen är viktigare som en pusselbit när det gäller att mejsla fram Karl Kämpe är den andra en gnutta bättre tycker jag. Det beror inte på manuset (som alltid är alla serier skrivna av Jörgen Karlsson) utan på tecknarna, där Dödlig kommenderings Sika Murti är alltför opersonlig och bitvis slarvig, medan Gravens hemlighets Hakan Aydin är betydligt skickligare och mer stämningsfull. Men på det stora hela tycker jag att teckningarna den här gången är klart svagare än häromsistens, med två tecknare som båda har problem att göra Karl Kämpe igenkännlig. Visst är det svårt när alla män har samma uniform, inklusive hattar, men framförallt när det gäller Murti hade jag väldigt svårt att särskilja personerna över huvud taget.


Dödlig kommendering. Och ett för mig nytt svärord!

Så teckningarna får den här gången ett Nja i betyg, medan manusen fortsätter att vara handfasta i sin mycket typiska äventyrsstil. Redan från episodnamnen framgår det vad det är för slags serie, och jag tycker nog att de allra mest lyckade episoderna nu börjar hålla en kvalité som gör att de skulle kunna ingå i exempelvis tidningen Fantomen, en tidning som har liknande serier. Kanske inte riktigt i min smak, men hey, olika smaker är uppfriskande!

Det som däremot får en tydlig 👍 i betyg är utformingen av tidningen själv som känns mer och mer professionell. Den här gången bjuds vi på, förutom huvudserierna, reklam på båda innersidorna från förlag som Ades media(mycket passande tycker jag) och Home Made Comics, en ledare, och till och med två skämtsamma strippar med Karl XI i huvudrollen (givetvis skrivna av Jörgen Karlsson, och tecknade i en trevlig stil av Anders Skoglind). Hela paketet känns mycket mer levande som tidning med en tydlig personlig avsändare i och med ledaren och det mer varierade innehållet, och sammantaget är det en väldigt bra hopsatt tidning. Nu saknar jag bara insändarsidor och en ”Nästa nummer”-blaffa, men det senare kan bli lite svårt när tidningen finansieras nummer för nummer via Kickstarter vilket gör det lite osäkert om nästa nummer kommer och vad det i så fall kommer innehålla. Som det här numret, där Gravens hemlighetvar ett stretchgoalsom uppnåddes -> tidning blev 8 sidor längre än nummer tre. Jag gillar verkligen att det går att finansiera projekt som det här via Kickstarter eller Patreon; internet när det är som bäst!


Gravens hemlighet
Kan köpas bl.a. här:

Allittererande uppföljare: Karl Kämpe & Malcolm Max

Idag tänkte jag titta in och se hur det går för två seriehjältar: En svensk karolin och en tysk-engelsk vampyrjägare. Först ut: Karl Kämpe!

Jörgen Karlssons karolin knegar på; en tidning / år har det blivit, tre år på raken, och det är den tredje som jag nyligen läst. Det är ett tag sedan den kom ut men den råkade bli felsorterad hos mig och det var först i o m en rejäl storstädning som den poppade upp. Hm.

Hur som helst, här erbjuds två historier, en längre och en kortare. Den kortare, Färjkarlen, illustrerad av Reine Rosenberg, är en bagatell. Snyggt tecknat och färglagt av Rosenberg, precis som hans Den enda kvinnani tidning nummer två, som lyckas frammana tystnaden och ödsligheten en mycket dimmig dag, men historien med Karon är lättviktig och gåtan som ställs är lite väl välkänd tycker jag. Dock, som sagt, det eleganta utförandet gör att den fungerar som utfyllnad.

Den längre, Den kosmiska balansen, illustrerad av Fredrik Mattsson, har mer tyngd i sin version av hur en mara drabbar Kämpe och hans vän Martin råkar komma i vägen för en mara, eller som hon här kallas, en succuba. De fångar henne snabbt, men det är först då de riktiga problemen börjar.

Karl Kämpe 3

Jag måste säga att jag gillar Mattssons teckningar. Han är inte helt stabil vad gäller ansiktsuttryck och anatomi, och stelt är det ibland, men hans stil är långt ifrån den generiskt trista man ofta ser i äventyrsserier av modernt slag. Istället för slicka linjer där alla ser menlöst vackra ut är det här istället mer fråga om att anletsdrag karvats ut, med ett resultat som är en blandning mellan realism och karikatyr som jag gillar. Färgläggningen drar också den åt det tyngre hållet och sammantaget uppskattar jag resultatet som har personlighet. Mer övning behövs, förvisso, men jag gillar stilen.

Berättelsen i sig fortsätter att både fylla i bakgrundsdetaljer om Kämpe själv, och det här är nog den första av serierna där jag får mer hum om vem han är som person, som någon man umgås med dagligen, i hans diskussioner med Martin. Berättelsen är inte över sig dramatisk, trots maran och hot om våld, och det blir heller ingen våldsam upplösning eller sensmoral.

Som jag skrev förra gången tycker jag anslaget till Karl Kämpe är intressant. Karlsson skriver på hemsidan att han velat göra en svensk version av Robert E Howards hjältar, och de serier jag läst ger vid handen att han verkligen menar det. Det är längre dramatiska serier, korta bagateller, mer filosofiska historier, allt i en salig blandning. Det är ett sätt att berätta som jag tycker om, med serieexempel som den mycket lyckade tolkningen av Jonah Hexför några år sedan, men det har en tydlig nackdel: Jag måste läsa mycket material med karaktären för att berättargreppet ska bli effektivt.

Och det är lite av ett problem med Karl Kämpe, dvs att det inte finns så många serier med honom vilket gör att jag fortfarande inte vet riktigt vem han är . Ännu, vill säga, för all cred åt Jörgen Karlsson som envetet jobbar på, och  en Kickstarterför tidning nummer fyra pågår i detta nu.

Dagens andra serie är den tysk-engelska (tyska serieskapare, engelsk huvudperson) Malcolm Max, med albumet Återuppståndelsensom tar vid där förra albumet Gravskändarnaslutade. Så först måste cliffhangern lösas, och här tycker jag allt Peter Mennigens manus fuskar en smula när Max flyr från Towern men what the hey, som en som gillar hur Buster Crabbes Flash Gordonfixade sina cliffhangers genom ren bluff/rena lögner kan jag egentligen inte klaga 😉

Sen är det dags för en del svar på vad som ligger bakom alla försvinnanden och mord, och de trådarna knyter Mennigen ihop bra. Jag är som alltid en sucker för intriger där det inte bara är en enkel gott-mot-ont-intrig utan där det finns fler parter inblandade, och här finns det gott om parter som alla har sina mål, med slutresultatet att albumet avslutas med ytterligare en cliffhanger. Om jag förstått rätt den sista eftersom det tredje albumet ska avsluta just den här berättelsen.

Jag tycker fortfarande om Malcolm Max med dess otrendiga ton och berättarstil. Berättande textplattor som strikt talat inte behövs är legio, personernas dialog är ibland pompös och alltid omständlig, och tillsammans ger det en gammeldags känsla som lyckligtvis har gott om charm. Alla är mycket noga med att artigt förklara vad de gör och varför, och till och med när Max och Charisma konfronterar professor Shacklock som är upphovet till allt elände så diskuteras mord mm utan större åthävor. Sen finns det också gruvliga inslag, alla förtjänstfullt illustrerade av Ingo Römling, men även dessa känns mer kittlande, som i en halvt allvarlig, halvt komisk, skräckfilm.

Malcolm Max - Uppståndelsen - civiliserat samtal

Allt som allt är det en serie som vad gäller balansen skräck/humor/drama är närmare saker som den moderna Doctor Who snarare än serier som Hellblazer. Presentationen är utmärkt, med bra tryck, stort format, och en hel del skisser, bakgrundstexter och annat smått och gott extramaterial. Jag ser fram mot avslutningen och vem vet, kanske några vampyrer också, något som trots att Malcolm Max sägs vara vampyrjägare det hitintills rått stor brist på :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Karolinen Karl Kämpe

Idag blir det några ord om en hårdkokt svensk seriehjälte från historien: Karl Kämpe, en karolin som efter slaget vid Poltava driver runt i Europa och slåss mot allsköns ondska, framförallt av det demoniska slaget. Så om jag ska likna honom vid någon annan karaktär som också synts i seriernas värld får det nog bli Solomon Kane, dock gudskelov utan det surmulna puritanska inslagen 😉

Jag har läst de två serietidningarna som hittills kommit ut, båda finansierade via Kickstarter men som nu också går att beställa i fysiskt format via hemsidan www.karlkampe.se tillsammans med annat Karl Kämpe-relaterat som några noveller (som jag tyvärr inte hunnit läsa), och i digitalt format via de vanliga källorna, allt skrivet av Jörgen Karlsson. Så låt oss ta dem i ordning!

Karl Kämpe Äventyraren 1 – Djävulens kusk

I den här, den första serien med Karl Kämpe, erbjuds vi inte den vanliga introduktionen av en ny karaktär. Istället inleds tidningen med en kortare text om hans bakgrund, och efter serien följer också diverse texter om världen i serien. Och med tanke på att serien är tämligen kort, 12s, skulle jag säga att det är ett bra val; ett vanligt misstag med nya serier är att i sin ambition att bygga upp en värld dröjer det alldeles för länge innan de kommer till skott vilket gör att läsarna (eller för den delen, serieskaparen själv) tappar orken innan historien ens hunnit börja.

Här får vi istället en alldeles lagom dos bakgrundsinfo innan berättelsen börjar, en berättelse som ändå är en mjukstart i all sin enkelhet där Karl Kämpe helt sonika får visa vad han går för när han försöker rädda en ond man från sitt egentligen rättmätiga straff. Inga krusiduller här inte utan bara ett rättframt äventyr, och ett inte alls dumt sådant. Serien får mycket av sin stämning från de rikliga berättartexterna som gör att det närmast känns som en illustrerad novell snarare än någonting som urpsrungligen skrivits som en serie.

Så beroende på smak kan det förstås ses som en nackdel att serien inte låter bilderna berätta, men själv gillar jag att ibland läsa serier som istället vilar på texten. Just den här gången finns det faktiskt också en grafisk fördel: Per Folmers teckningar är kompetenta (om än en smula stela) och i de mer dramatiska utomhusscenerna utnyttjas också det svartvita formatets möjligheter med kontrasterande svarta och vita ytor, men i de inledande inomhusscenerna är det ont om svärta, och då gör de svarta textplattorna sitt till för att väga upp.

En godkänd premiär.

Karl Kämpe äventyraren 2 – Den enda kvinnan/Bryskt uppvaknande

Här i nummer två är tidningen betydligt mer påkostad, med dubbla längden och dessutom i färg. Nya tecknare är det också, och i den första längre serien, Den enda kvinnan, är det Reine Rosenberg som står för dem. Historien är den här gången betydligt mer personlig för Karl Kämpe eftersom han faller pladask för Nadia, titelrollens enda kvinna, men omständigheterna motarbetar honom.

Det är en betydligt mer ambitiös historia och den är kanske lite för ambitiös med tanke på hur lite jag som läsare ännu vet om Kämpe. Stora känslomässiga insatser tenderar att förlora lite av sitt värde om jag som läsare ännu inte lärt känna de inblandade karaktärerna och så är det här eftersom jag innan serien börjar bara kunnat följa Kämpe i en enda kort serie där hans personlighet var helt oväsentlig. Snyggt är det, med teckningar och färgläggning som passar bra ihop, men den där emotionella slagkraften saknas. Jag gillar grundidén i historien och den bibliska bakgrunden men jag tror att just den här serien skulle mått bra av att fått vänta ett tag, tills huvudrollsinnehavarens personlighet hade fyllts ut mer (och för den delen kanske serien också skulle behövt några fler sidor eftersom den är lite väl kortfattade nu). Men å andra sidan behövs just personliga historier för att bredda karaktären så det är en knepig balansgång.

Bryskt uppvaknande är en kortare och enklare historia som fyller i Kämpes bakgrund som soldat. Ifyllnaden är bra men serien känns ändå som den svagaste av de jag läst. Johan Elebrinks teckningar är lite väl avskalade och har en del problem med anatomin (vilket är lite överraskande med tanke på hur drivna hans teckningar var i fanzinet Stormens skugga, må vara att det var tecknat i en helt annan stil), och jag förstår ärligt talat inte varför Irina, huvudantagonisten i historien, agerar som hon gör.

Sammantaget tycker jag det är en kul idé med en seriehjälte tydligt placerad i Sverige och svensk historia; trots undantag som Viktor Kasparsson är det ont om sådana. Kvalitetsmässigt är Karl Kämpe inte riktigt där ännu, iallafall om jag ska jämföra den med helt professionella serier. Men det är en bra start och det är en serie av en typ som kräver mycket material för att man ska kunna bedöma den rättvist, och hittills finns det inte så mycket. Och det behövs lite finjustering av berättarstilen; den där känslan av illustrerad novell med rikliga berättartexter som fungerade bra i Djävulens kusk känns inte riktigt lika lyckad i Den enda kvinnan där istället scenerna helt utan sådana texter är de mest lyckade, och i Bryskt uppvaknande känns de helt malplacerade (vilket nog också beror på att det är serien med de svagaste illustrationerna).

Så jag skulle väl säga att det bästa vore om det kom ut betydligt mer av serien för att ge den en chans både att bygga vidare på världsskapandet och att trimma till seriehantverket. Plätt-lätt!