Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra

Ser man på, det blev en till samlingsvolym med Kapten Stofil, Joakim Lindengrens förkämpe för alla de som anser att allt nytt som tillkommit efter sisådär 1960 är fjanterier och nymodigheter som passar bäst på soptippen. Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra samlar ihop de sista Stofil-serierna från kaptenens egen tidning som lades ner för snart ett decennium sedan, tillsammans med diverse kortare serier som huvudsakligen hämtats från tidningen Riksettan, en numera även den nedlagd tidskrift som handlade om ”Bilismens guldålder”, dvs en mycket passande hemvist för kaptenen :-)

Så här några år sedan jag senast läste serierna är det trevligt att se dem igen, men jag styrks i min gamla åsikt att Kapten Stofil är en fantastisk idé till en serie, men en idé som ganska snabbt blir uttjatad. Det är kul att se en kverulerande man som hela tiden klagar på hur allt var bättre förr och som utan att bekymra sig om konsekvenserna fortsätter att uppföra sig som om ingenting förändrats på 50 år, men i en tjock samling som den här blir det lite enformigt efter ett tag, så jag rekommenderar att man läser den här boken i omgångar.

Från Riksettan

Och sen har vi det där som jag skrev i samband med att sista numret av Kapten Stofil-tidningen kom ut: Jag tycker att Lindengrens teckningsstil när han tecknar i sin vad jag skulle kalla ”gamla” stil, med mycket tusch, stora svarta partier, och en vad skulle säga slafsig känsla är underbart rolig att se på och att läsa, medan den sobra gråtonade stilen som är den dominerande i Kapten Stofil-serierna (den andra använder han bara när kaptenens alter ego är i bild) är snitsigt gjord och mycket passande för den gamla reaktionären, men den är inte alls lika kul att se.

Men jag ska också erkänna att det finns bra saker här. De korta ensideshistorierna från Riksettan hinner aldrig bli tjatiga, de parodierande inslagen som kan komma från de mest oväntade håll och kanter är uppfriskande, omslagsmålningarna till tidningarna som finns med här är både roliga och snyggt gjorda, och framförallt serien Kapten Stofil säljer ut…, en serie som först publicerades i Kapten Stofil 38 (kalenderbitare, errata-rapport: flera av serierna publicerades i helt andra nummer av tidningen än vad som står i samlingen) och som jag skrev uppskattande om då, men som jag när jag läste om den nu gillade ännu bättre. Ett sant mästerverk, men så handlar den också om serien Kapten Stofil istället för att var en serie med Kapten Stofil 😉

Ok, jag är lite för hård mot Kapten Stofil. Han är underhållande och jag köpte själv alla nummer av hans tidning, och jag kan absolut rekommendera den här samlingen för den är småcharmig och Kapten Stofil är ändå en unik seriefigur väl värd sina egna böcker. Men, för att uttrycka min kritik på ett sätt som kanske kaptenen själv skulle uppskatta: Jag tycker Lindengren var bättre när han skrev om bastuspecialiser, krystmarodörer och Esso-mackar, innan han började med sådana här nymodigheter som gammalmodiga gubbar.

Från avskedsserien, om Kapten Stofil-tidningens historia

Kan köpas hos bl.a.:

 

Lindengren och The Residents – Storögd förvåning

Att läsa Joakim Lindengrens Kapten Stofil är emellanåt som att delta i VM i referensskämt. Det är bra om man kan äldre svenska varumärken och svensk nutidshistoria från 50- och 60-talet. Men emellanåt dyker även andra referenser upp. I Kapten Stofil #19 är hela äventyret baserat på Anthony Burgess bok En apelsin med urverk och även filmatiseringen, Stanley Kubricks A Clockwork Orange. Men det blir modernare än så!

Scenen i skivbutiken har hos Lindengren förflyttats till seriebutiken Seriehörnan. Dit går seriefiguren Joakim Lindengren för att leta Tintin-album. Han notererar några småungar som snackar manga. Så långt allt väl, och du som har läst/sett originalet skrockar lätt åt hur Lindengren lyckas parafrasera Burgess/Kubrick.

Samtidigt – i bakgrunden. Där står en person, elegant klädd i frack och tittar i ett nummer av serietidningen Manga Mania. Och fäller den underbara kommentaren – ”Varför har de så små ögon?” Haha ha ha ha! Ni som inte nu ligger på golvet och skrattar kan behöva en förklaring. Varför det är roligt?

När MTV startade, 1981, fanns det inte så många musikvideos. För att fylla sändningstiden visade MTV så gott som allt som fanns. Däribland fyra filmer av ett litet band från San Francisco, The Residents. Musiken var inte alls vad medelamerikanen förknippade med rock, men filmerna vara bara en minut långa var, så de var perfekta att slänga in när det var små-hål i sändningsschemat. Och de var så bizarra att alla som hade sett dem kom ihåg dem. I Sverige visades alla fyra filmerna tidigare än så, i första avsnittet av Bälinge Byfest, ett program med ”musikunderhållning” som sändes 19:e september 1980.

Ingen var förberedd. Musikvideon fanns knappt som begrepp, och här hade en liten grupp redan lyckats göra något av den som fortfarande, trettio år senare känns inte bara annorlunda och spännande, utan även lätt klaustofobiskt och skrämmande. Så under några veckor var the Residents allmänt samtalsämne i musiksverige.

The Residents är nog mest kända för sina egendomliga kostymer. De uppträder ofta i det som har blivit deras kännemärke, smoking och hög hatt, med en giganstisk ögonglob i stället för huvud. För att sönderförklara Joakim Lindengrens skämt: Den ende som kan tycka att en mangafigur har små ögon är en medlem i The Residents.

The Residents är mer kända i Göteborg än någon annanstans i Sverige. Förmodligen beroende på Lars Sundestams utmärkta fanzin Funtime, som ofta och gärna skrev om gruppen. De är också hyfsat välkända i Norge – Lise Myhre har gjort en Nemi-strip som är totalt obegriplig om man inte känner till gruppen.

Är ni nu nyfikna på hur det såg ut och lät? Då har ni alla fyra en-minutsfilmerna här! Lättskrämda och känsliga människor varnas.

Kapten Stofil går ur tiden: En liten eulogi

Det är lite sorgligt att gänget bakom Kapten Stofil till slut inte orkar kämpa på med tidningen längre. Den har alltid varit en udda fågel i tidningshyllan, med sina personliga serier och artiklar om sedan länge glömda personer/företeelser i Stupido-delen; även om den aldrig varit någon av mina absoluta favorittidningar har jag alltid haft det trevligt när jag läst den. Det som jag har tyckt bäst om har egentligen inte varit serierna som varit från bra (Pirinen, ibland Nessle, ibland Lindengren) till meningslösa (John Anderssons, tyvärr) utan artiklarna som alltid är underhållande och ibland smått lysande. Att artiklarna dessutom handlat om sådant som ingen annan skriver om var också ett stort plus.

Men nu är det alltså slut i och med att Kapten Stofil 39-40 kommit ut. Avslutningsnumret är bra, med serier av (förutom de vanliga) bland annat Mikael Grahn och Daniel Ahlgren, och en lång artikel om Asta Gustafsson, läsvärd som alltid.

Min enda invändning mot numret är att nummer 38 var den egentliga avslutningen: Lindengren gör här en serie om hur det varit att jobba med Kapten Stofil, och det här är Lindengren i bra form. En sak som alltid varit frustrerande för mig med Kapten Stofil är att det är en så begränsad serie, både manus- och teckningsmässigt. Lindengrens mer slackerartade stil (dvs den vi såg i Epixs tidningar, och i Kapten Stofil när ”brorsonen” syns till) är en stil jag tycker så bra om att jag får ett agg till Kapten Stofil-karaktären som hindrar Lindengren från att teckna som jag vill. Men i den här avslutningsberättelsen ger sig Lindengren istället på att teckna i alla möjliga stilar när han berättar om sina år med tidningen; Kellerman, Lööf, Don Martin, Uderzo är bara några av dem han härmar.

Så låt oss sörja att en av de mest originella tidningarna i Sverige lagts ner, men glädja oss åt att en av de mest originella serietecknarna i Sverige nu är fri att göra nya serier igen :-)