Coyote Doggirl

Jag kan inte riktigt tro att det gått fem år sedan jag skrev om Lisa Hanawalts underbart idiosynkratiska My Dirty Dumb Eyesmed serier om allt man (eller, mer sanningsenligt, Lisa Hanawalt) kan tänka sig. Men det beror nog på att de var så konstiga och hade en så särpräglad ton att de satte sig i minnet, rejält :-)

Sedan dess har hon publicerat en till seriesamling, Hot Dog Taste Test, som jag tyvärr missat att köpa (men det ska bli ändring på det!), och jobbat med BoJack Horseman, en TV-serie som jag flera gånger tänkt börja titta på men det har inte blivit av (men det ska bli ändring på det med!). Hon är också på gång med en alldeles egen TV-serie på Netflix, Tuca & Bertie, som tydligen ska handla om två 30+ fågelkvinnor. Hon verkar onekligen gilla djurmänniskor, och det leder in på dagens bok som kom ut tidigare i år: Coyote Doggirl.

Coyote Doggirl - cover

Här är det inte längre frågan om fristående serier om vadhelst fallit Hanawalt in utan istället en lång historia, närmare bestämt en västern där huvudpersonen (som alltså är en ung coyotekvinna) jagas av en hämndlysten trio hundmän. Det mesta som brukar finnas med i klassiska västernfilmer finns med: En underbar häst, en (nästan) dödlig skada, indianer (vargmänniskor), en blodig slutuppgörelse.

Men de klassiska inslagen känns onekligen lite annorlunda, tecknade som de är i Hanawalts färgglatt naivistiska stil:

Coyote Doggirl - top

Någon risk för att tråden helt ska tappas bort är det aldrig, även om Hanawalt (föga förvånande) glatt kränger hit och dit på färden. Irrfärderna är kul, som de återkommande inslaget att huvudpersonen (som saknar namn; är det en klassisk västern så är det) har ett stort intresse av och är mycket skicklig på att göra (under)kläder av läder vilket imponerar på de hon möter.

Faktum är att det är infallen som är mer lyckade än huvudhandlingen, vilket inte är så konstigt att jag tycker eftersom det var det jag gillade mest med My Dirty Dumb Eyesockså: Den smått svindlande känslan av att aldrig kunna veta vad som väntade på nästa sida. Här måste Hanawalt alltid återvända till storyn, och det gör serien mer förutsägbar. Det är inte så att storyn är dålig, men att till sist få läsa hur det hela slutar är inte på långa vägar lika intressant som att se när CD träffar nya människor:

Coyote Doggirl - björn

Det där med antropomorfiska serier är alltid kul att diskutera: Olika stilar som Guarnidos Blacksadmänniskor med djurhuvuden, Disney-serierna där de flesta är mer djurliknande, och sen har vi Hanawalts version, där några drar åt djurhuvudhållet medan andra verkligen ser ut som djur, med följder som en björn och en coyote som rider på en åsna, och det är mycket oklart vilka varelser som är intelligenta. Om CDs häst Red skulle börjat prata i någon ruta hade det inte förvånat mig alls. Jag gillar det eftersom det både ser roligt ut och passar med stämningen där det mesta känns möjligt.

Allt som allt skulle jag säga att Coyote Doggirlpå samma gång är en liten besvikelse i det att den är mer traditionellt berättad än till exempel My Dirty Dumb Eyes, men att den ändå är en trevlig liten bok; utgivaren Drawn & Quarterly har paketerat det hela så att den känns mycket mysig att läsa, och Hanawalts uppiggande teckningar tittar jag gärna på. Så värd att läsa var den, åtminstone för mig :-)

Kan köpas hos bl.a.:

My Dirty Dumb Eyes

My Dirty Dumb Eyes - Cover

Djur med bisarra hattar. Anna Wintours hemliga liv. Penisödlor. Sexfantasier när man tittar på Transformers. Rise of the Planet of the Apes sedd av någon som är livrädd för apor.

Allt det här och mer därtill kan man avnjuta i den mycket underhållande, spretiga och väldigt konstiga boken My Dirty Dumb Eyes som samlar ihop diverse serier och teckningar gjorda av Lisa Hanawalt. För mig var hon helt okänd men tydligen har hennes serier publicerats i diverse tidskrifter de senaste åren, men det här är hennes första bok. Och vilken bok sen!

Jag var nog på rätt humör för det var länge sedan jag hade lika ohämmat roligt som när jag läste MDDE. Den första serien om vad hundar önskar sig satte standarden och sen var jag lycklig rakt igenom. Några sidor från serien:

My Dirty Dumb Eyes - Dogs 1

 

My Dirty Dumb Eyes - Dogs 2

Även om mycket i boken känns som om Hanawalt helt glatt ritat precis vad som faller henne in finns det också mer, hur ska jag säga, eftertänksamma inslag (jämförelsevis, alltså), som till exempel de alldeles underbara filmrecensionerna som alla helt utgår från hur hon upplever filmen snarare än att berätta om filmen i sig. Som filmen War Horse, en Spielberg-film jag inte sett och som jag nu är helt säker på aldrig kommer att se, men som ändå gett mig mycket underhållning via Hanawalts berättelse, såsom häst-fanatiker. En sida från recensionen:

My Dirty Dumb Eyes - War Horse

Förutom det vansinniga manusen så är teckningarna lika fria de med. Ibland tecknar hon i en definitivt konstnärlig stil, ibland ser det mer ut som kludd medan hon pratat i telefon, ibland är det propert realistiskt. Själv tycker jag hon är som allra bäst när hon fritt associerar, som i filmrecensionerna; när hon i några serier med mer klassiskt serieutseende håller en rent surrealistisk ton tycker jag det blir tristare.

Min känsla när jag läser boken är att det påminner mig om serieskapare som Lynda Barry i teckningsglädjen, Aline Kominsky-Crumb med inslagen av text+bilder snarare än typiska serier, Dori Seda i vadtusanhändenu?-känslan. Alla de nämnda råkar vara kvinnor men det är inte det som gör att jag associerar dem utan att de alla är väldigt hämningslösa i sitt förhållande till vad en serie kan vara och innehålla, och när det lyckas så bra so det gör här är det hur kul som helst.

Så för allt i världen, ge Hanawalt en chans antingen genom att läsa My Dirty Dumb Eyes eller genom att till exempel läsa de serier hon lagt upp på sin blogg; det mesta i boken finns faktiskt att läsa helt gratis på nätet. Woohoo!