Wika och de svarta feerna

Det är dags för några ord om den andra delen i serien om älvan Wika, Wika och de svarta feerna (jag vill gärna skriva féerna men måste nog acceptera att tji é är mest korrekt svenska…). Det förra albumet. Wika och Oberons raseri, slutade med att Wika på flykt från Oberons vargbarn mötte just trion med svarta feer, och nu får vi lära oss mer om vilka de är. Plus att bakgrundshistorien för de inblandade, med Wika och Oberon som de viktigaste spelarna, fylls i; i det förra albumet var det rätt oklart varför Oberon gjorde det han gjorde, men nu får vi se att det finns en tanke bakom.

Fast ärligt talat spelar plotten inte så stor roll eftersom det är teckningarna som solklart har den reella huvudrollen. Poängen med en serie som Wika är att det ska ges chansen till storslagna poser och imponerande miljöer, inte att en subtil historia ska berättas på ett smart sätt. Och på den fronten levererar Ledroit: Det är ståtliga sidor, albumet igenom, inklusive extramaterialet i slutet.

Men som jag skrev när jag recenserade den första delen saknar jag ett manus som engagerar; här är det ont om den varan och även när personernas känslor är starka visar de det genom att med hög(travande) röst deklamera det för alla omkring dem, som vore de på en halvdan teaterscen. Det finns små ljusglimtar som jag gärna skulle sett mera av; när Days manus ibland blir lite vardagligt småfånigt är det kul hur det bryter mot den högtidliga stämningen och de lika högtidliga teckningarna, och Ledroits teckningar fungerar också bra, i några av de små bilderna på Wikas träning under de svarta feerna (de två bilderna bildar ett uppslag tillsammans men det blir lite svårt att se detaljerna så jag har delat upp det, men hela uppslaget i all dess prakt finns att beskåda här):

Så ja, Wika är definitivt inte min kopp te, men jag skulle ändå vilja vara vänligare mot den än jag var förra gången. Att kritisera Wika för att handlingen är menlös och fylld av klichéer är att missa varför serien finns till: Wika är en serie som är vad jag skulle säga är vänd bak och fram, en serie där orden är till för att illustrera teckningarna istället för tvärtom, och jag tror det är därför jag personligen tycker den inte fungerar som en serie. Däremot kan den säkert fungera alldeles förträffligt för de som är ute efter någonting en gnutta annorlunda.

PS. Det tar tid att göra serier ibland, och i synnerhet om man har en tecknare som gillar att svulla på med effekter och mängder av krusiduller. Så att det tog mer än 2 år för Olivier Ledroit att teckna det andra albumet om älvan Wika, för jag gissar att det tar längre tid för honom att teckna än det tar för Thomas Day att skriva manus, är inte så förvånande. I Sverige har det varit lite kortare mellan albumen men nu ligger den svenska utgivningen tätt inpå den franska så det kan nog dröja innan nästa syns till- Så tills dess får fansen nöja sig med att studera detaljerna i Ledroits illustrationer, men det kan i och för sig ta sin lilla tid 😉 DS.

Röde baronen – Stridsflygaren

Manfred von Richthofen fortsätter att fascineras av våld och av sin märkliga förmåga att uppfatta sina fienders tankar i stridens hetta i Pierre Vey & Carlos Puertas (manus/bild) Röde baronen – Stridsflygaren, det andra albumet i serien. I den första fick vi följa honom när han upptäcker sin säregna förmåga och hur det lockar in honom i gatustrider för nöjets skull, och här får vi följa honom när han använder sig av den i kriget.

Först är han i den vanliga armén och naturligtvis är det nyttigt att kunna avläsa fiendernas planer när han blir invecklad i gatustrider, men när han hamnar i ett flygplan märker han snart att det är hans rätta element, åtminstone när han avancerat till stridspilot och inte längre behöver lita på andra färdigheter, bristfälliga som de är i jämförelse med det övertag han själv har med sin tankeläsningsförmåga. Han ser omedelbart till att utrusta sitt plan så att ingen skytt behövs, så att han har sitt öde i sina egna övermänskliga händer.

Såhär två tredjedelar in i serien (nästa del avslutar sviten) känns Röde baronen som en smått förbryllande serie. På många sätt är den synnerligen konventionell i genren europeiska första världskriget-flygplansserier (jodå, jag skulle definitivt säga att det är en egen genre!), med Puertas snygga flygbilder som största pluset och ett manus som mestadels följer de vanliga mallarna, förutom då att von Richthofen framställs om mer blodtörstig än vad som är vanligt. Kompetent, förvisso, men för egen del inte så upphetsande.

Fast sen är det det där med tankeläsningen. Det är ett mycket udda inslag som onekligen förklarar varför han så onaturligt skickligt överlever striderna, men som åtminstone så här långt egentligen inte har känts nödvändigt för handlingen. Om den framställts som någonting som kanske endast fanns i hans egen hjärna, som rättfärdigande av hans extremt höga tankar om sig själv, skulle det känts som om det passade bättre in i handlingen, men det finns ingen tvekan här om att han faktiskt läser tankar. Åtminstone är det så jag läser serien, men det kan såklart vara en feluppfattning av mig.

Jag undrar (och hoppas) att avslutningen på något sätt kommer att vara avhängigt det övernaturliga inslaget så att det inte kommer kännas lika besynnerligt påklistrat. Men jag ska inte vara för kritisk för dels gillar jag övernaturliga inslag, rent generellt, och dels gör det att jag kommer ihåg den här serien bättre än vad jag annars skulle ha gjort, med tanke på genren. Så det magiska tricket fungerar! :-)

Stor-Jobal från Krokjala – Det surnar i säven

Dags för att recensera ett antal del två-album, alla från Cobolt, och jag börjar med serien som min vän Sandra så träffande kallade ”The Dark Dunderklump Returns”: Stor-Jobal från Krokjala:

Den vidunderliga skräcksäcken fortsätter att ställa till problem för Inälvsdalens invånare, men nu får också Stor-Jobal själv problem: Säckens ursprungliga ägare, häxan Lapp-Tomsa, är honom på spåren, han har nu bedragit i princip alla bönder i dalen så det saknas nya offer, och dessutom börjar storstaden Smoggholm intressera sig för vad som försiggår. Stor-Jobal är ingen tankens man så när han bara fortsätter att följa sina infall går det illa; det är tur för honom att den lilla pojken Olle han plockade upp som medhjälpare i förra boken besynnerligt nog visar sig vara en riktig vän. Och konsternerade för Stor-Jobal är det också som vant sig vid att vara helt ensam och aldrig bekymra sig om andra…

Jag fortsätter att gilla Emil Maxéns synnerligen udda skapelse. När det gäller manuset är det framförallt språket som lyser, med sina egendomliga namn som låter som komna ur en dröm; det känns som om jag borde känna igen dem men de slinker alltid ur fingrarna/tankarna. Skräcksäckens monsterblandningar är lika roliga som förra gången, även om de inte längre är en överraskning, och vad gäller personteckningen fördjupas bilden av Stor-Jobal något när hans relation med Olle utvecklas, men mest av allt tack vare enstaka bilder ur hans barndom, framkallade på grund av att hans plågoande från den tiden, Prost Kulle (”Klämmar’n”), tar upp jakten på honom.

Den sistnämnde är nog den mest skrämmande figuren i serien. Lapp-Tomsa har större krafter och är långt farligare, men henne bekymrar sig Stor-Jobal föga om eftersom hon närmast är en naturkraft: Visst kan hon döda honom, men det är bara illa för hans kropp. Prost Kulle däremot är förödande för honom psykologiskt, och tanken på honom är det enda som genuint gör Stor-Jobal rädd. Hans annars ogenomträngliga pansar av oberördhet inför världen eftersom han är sig själv nog har här en lucka. Och i slutet anar man också en annan lucka, förorsakad av Olles vänlighet.

Teckningarna är här ännu mer slicka än häromsistens, och det syns tydligt hur Maxéns stil förändrats över tiden. I första boken fanns det gott om tuschstreck och skuggningar, men här är det en tydligt renare linje och större tomma ytor som gäller. Och apropå teckningar så vill jag också ge en eloge för omslaget till albumet; jag vet inte vad tekniken heter där en del av teckningen är tryckt på blankt underlag medan resten av omslaget är matt, men resultatet med en accentuerad Stor-Jobal som blickfångare fungerar utmärkt :-)

Första skrönan om Stor-Jobal är i och med Det surnar i säven (bra titel, btw) avslutad, och om det kommer flera ska det bli intressant att se om Maxén fortsätter med den en smula allvarligare tonen som syns här. Jag tror det vore nyttigt om så skedde; skrönor är kul att läsa men i längden behövs det också tillräckligt med kött på benet om det för att inte mitt intresse ska falna. Här hinner det inte göra det, och personligen uppskattar jag det egensinniga i serien och att den faktiskt avslutats; det är alldeles för vanligt med bra idéer som sedan rinner ut i sanden.

Valerian, eller ska det vara Linda och Valentin…?

Som nog de flesta vet har Linda och Valentin-filmen premiär här i Sverige på onsdag. Jag gillar Luc Besson, åtminstone ibland (Léon / Det femte elementet / Det stora blå är fantastiska, men de där minimoj-filmerna not so much…), men jag måste erkänna att jag är skeptisk inför den här. Besson är ojämn och jag tycker inte att de trailers jag sett varit så lovande (framförallt Valentin framstår som extremt trist i dem), men framförallt beror skepticismen på att jag så sällan gillar överflyttningar från ett medium till ett annat. Det i kombination med att Bessons Adèle-film, också det en tecknad serie från början, inte var bland Bessons bästa gör att jag inte förväntar mig så mycket.

Men det är inte för att komma med vilda gissningar om en film jag inte ens sett ännu som jag skriver idag utan för att nämna att för de som inte läst Linda och Valentin förut finns nu en chans att prova på serien utan att behöva ge sig i kast med ett av samlingsalbumen. Två album, De tusen planeternas rike & Ambassadören som försvann, finns nämligen nu i butik i fristående album.

Som synes ges filmens Valerian-titel stor plats, medan den svenska översättningen av huvudpersonernas namn, Linda och Valentin, får en mer blygsam placering. Vettigt för att locka nya läsare via filmen utan att samtidigt behöva överge de numera klassiska svenska namnen :-)

Och serierna i sig kan man läsa mer om i mina inlägg om samlingsalbumen, närmare bestämt här för planeterna och här för ambassadören. Varde nog sagt om dem att framförallt Ambassadören som försvann är ett utmärkt album att läsa om man inte förut stött på serien; att filmen dessutom till största delen (som jag förstått det) bygger på albumet är ju tur det med. Jag vet heller inte om det var en slump men på mina exemplar var klistermärket med filmreklam på omslagen så att planerna fick det med Valentin medan ambassadören fick det med Linda; också det passande eftersom det första albumet mestadels är Valentins äventyr, medan det senare tveklöst är Lindas :-)

Men förutom serierna innehåller båda albumen också extramaterial med anknytning till filmen. Intervjuer med de som är inblandade, hur filmen gjorts, och så vidare. Olika innehåll i de två albumen så den som vill läsa allt får ta och köpa båda två. Det är inte det allra mest djuplodande innehållet man kan tänka sig men som extraläsning för den som vill veta lite mer om hur filmen och serien skiljer sig åt / liknar varandra fungerar det helt OK.

Som den pessimist jag är vad gäller filmtolkningen så hoppas jag ändå såklart att serien får fler läsare tack vare filmen för det är den värd. Som ny läsare är det nog lite överväldigande att börja läsa sju tjocka böcker om man skulle ge sig i kast med den kompletta utgåvan av serien så därför är det bra att man nu återigen kan köpa enstaka album. Vem vet, om de här två säljer bra kanske fler av albumen dyker upp som fristående utgivningar och det skulle jag gilla: Samlarutgåvor har sin alldeles egna charm, men enstaka album har också det -> jag skulle verkligen inte ha någonting emot att de album som aldrig publicerats fristående på svenska skulle dyka upp, de med 😉

Blueberry: Indiankrig och guldgruvor

Aaaah, Blueberry, och från perioden när både Charliers manus och Girauds teckningar hittat formen; en alldeles förträfflig sommarläsning, framförallt den andra historien i dagens bok, den fjärde samlingen av serien från Cobolt. Där erbjuds:

General Gula Håret: Först i boken kommer den avslutande delen i sviten om indiankrigen, där den store skurken är titelperosnen, dvs Charlier & Girauds version av general Custer. Det är en spännande och tät intrig, skickligt illustrerad av Giraud, och jag gillar framförallt hans vinterlandskap:

Men precis som i den föregående boken har jag lite svårt för hur indianerna beskrivs. Som jag sagt förut är Charliers intentioner goda men han kan ändå inte helt bryta sig loss från klichéerna; oavsett hur mycket det påpekas att det är kavalleriet under ledning av Gula Håret som är den som bryter mot alla regler och helt ignorerar ingångna avtal framstår ändå generalen som en enstaka galning och att utan honom skulle kanske krigen kunnat undvikas, och det är en lindrigt talat extremt förenklad bild. Att indianerna också skildras som en anonym massa till skillnad från kavalleristerna är kan jag förlika mig med eftersom kriget skildras ur Blueberrys synvinkel.

Så ett bra album som en avslutning på en bra svit är det, men med några tydliga svagheter. Detsamma kan jag inte säga om nästa svit om två album, de två som avslutar den här boken:

Den försvunna gruvan / Spöket med guldkulorna: Här är det en historia av klassisk västern-kaliber, med en försvunnen guldgruva och en lurendrejare av det storslagna slaget: ”Prosit” Luckner, en föregivet tysk adelsman som bedrar alla han möter med samma hänsynslöshet. Det initiala mötet med Blueberry & McClure sker i en miljö och under omständigheter som påminner en hel del om det tidigare albumet Mannen med silverstjärnan:

Men som det mycket riktigt påpekas i förordet handlar det inte som i det äldre albumet om västern à la John Ford utan nu är det modernare förebilder som gäller, som Sam Peckinpah, och det passar mycket bättre i en serie som Blueberry. Både skurkar och ”hjältar” har tveksam moral, som McClure som väl egentligen bara är bättre än Luckner i det att han trots allt inte är beredd att göra vad som helst för guld. Miljön är skitig och Blueberry mer orakad än någonsin när han ger sig på jakt efter Luckner genom öknen.

Förra gången Den försvunna gruvan gavs ut på svenska hette albumet Jakten genom öknen, en titel som inte överensstämmer med originalets och som känns rätt menlös som titel, men som beskrivning på handlingen passar det utmärkt. Den kanske starkaste intrycket jag får när jag läser de här två albumen är känslan av torrhet, av en obönhörligt gassande sol. Dammet ryker konstant, och att överleva öknen är väl så svårt som att undvika Luckners dödliga lister:

Det här är tveklöst den starkaste berättelsen hittills i Blueberry-serien, och det är förståeligt att den fick utgöra grundstommen i filmen som kom för några år sedan. Som jag iofs inte sett eftersom jag hört att den ska vara rejält usel, men om jag skulle få välja någon Blueberry-episod att göra en film av är det här en mycket stark kandidat :-)

Den egentligen enda bristen är att slutet är väldigt abrupt och nog hade behövt klart fler sidor på sig, kanske ett helt album (något som historien delar med General Gula Håret som också bara plötsligt slutar, utan ett ordentligt avslut).

Så jupp, bästa Blueberry-samlingen är det här helt klart. Förutom serierna får man såklart ett förord med en del intressanta illustrationer från Pilote, tidningen där Blueberry ursprungligen publicerades, inklusive en två sidor lång MAD-liknande version av Sergio Leones Once Upon a Time in the West / Harmonica – En hämnare gjord av Giraud, och dessutom en något längre version av inledningen till General Gula Håret, jämfört med den förra svenska albumutgåvan. Trevligt! :-)