Fortfarande fina fisken: Biffen och Bananen

Mer svenskt, men lite äldre: Biffen och Bananen, skriven och tecknad av Rit-Ola mellan åren 1936-78. Så inte lika purfärsk som de andra svenska serierna jag skrivit om på senaste tiden, men bra är den :-)

För även om en del saker inte känns direkt fräscha längre så är Biffen och Bananen fortfarande riktigt kul att läsa. Det huvudsakliga skälet till det är det goda humöret i serien; Biffen, Bananen och Galento (deras vän som inte fick vara med i titeln) är livsnjutare av stora mått, och serien strålar av den godmodiga energin i allt som händer. Att sen Rit-Olas teckningar är lika gemytligt livfulla de med gör serien än bättre jämfört med de allra flesta andra svenska humorserier från samma tid (91:an, Lille Fridolf, Kronblom osv från den här eran känns mycket mer passé även om själva innehållet är ganska likartat).

Och sen går det förstås inte att komma ifrån att stockholmskan som pratas också gör sitt till. Det är inte så mycket slang att det någonsin irriterar, men de ibland rätt lama poängerna blir väldigt mycket bättre av sättet de framförs på. Just nu när jag skriver det här kommer jag att tänka på Krazy Kat som jag skrev om häromdagen och att den på samma sätt lever på hur Herriman framför sina historier; att återberätta handlingen i Biffen och Bananen/Krazy Kat förstör serien helt eftersom den måste upplevas med originalets framförande.

Skälet till att jag skriver om Biffen och Bananen just nu är att jag äntligen kom mig för med att köpa de två tjocka samlingsalbumen som DN gav ut i början av 90-talet. Jag var nära att köpa dem redan då, och sen har jag blivit sugen på dem varje gång jag sett något av albumen i butik, trots de gräsligt fula omslagen. Julalbum finns men de brukar bli rätt dyra när de säljs så därför ville jag försöka med de här böckerna istället. Och nu, till sist, fick jag tag på båda när de såldes på Tradera, och de var värda väntan. I den första volymen känns urvalet lite hipp som happ,med misstänkt saknade strippar när serien då och då hade en episod som sträckte sig över flera sidor, och dessutom utan information om när sidorna ursprungligen publicerats, men den andra fixade till de skönhetsfläckarna.

Så ett generöst urval (400 sidor tillsamman torde täcka ungefär 20% av alla serier Rit-Ola gjorde) gör de här böckerna till en starkt rekommenderad läsning. Det här en av de där serierna där gammaldags värderingar och hänsyftningar till nuförtiden okända dagskändisar (mestadels sporthjältar) inte spelar någon roll eftersom genomförandet i sig är så styvt gjort. MVG, på min ära!