Gott och blandat 8: Catching up…

…med en del serier jag redan skrivit om förut. Så inga avslutade serier idag utan bara sådana som fortfarande kommer ut, och som förtjänar en lägesrapport :-)

Saga av Brian K. Vaughan (manus) och Fiona Staples (teckningar)

En stor nackdel med att köpa en serie som den här i de lite lyxigare inbundna utgåvorna är att det blir så långt mellan volymerna. Tre år var det mellan de första två, så den tredje kommer nog vilket år som helst nu. Men det är klart, om man är så långsam som jag med att läsa dem (jag har haft tvåan liggande i mer än ett år innan jag nu läst den) så gör det inte så mycket. Kanske.

Hur som helst, den här underhållande pikaresken fortsätter att vara full av underliga varelser, alla förnämligt illustrerade av Staples som nog är det stora dragplåstret här. Jag menar, när man till och med klarar av att ge personlighet hos personer vars huvuden består av tv-apparater kan man känna sig stolt! Vaughans manus är bra, inte tu tal om annat, men han har alltid haft ett lite torrt/kontrollerat drag i sina serier, oavsett hur fantasifull handlingen är, och jag kan inte låta bli att fantisera om en serie där Staples själv stod för manus :-)

Saga - King Robot

Historien i sig fortsätter att följa Alana och Markos dotter Hazels uppväxt, och alla de som dras in i hennes historia. I början var jag orolig för att serien aldrig skulle komma framåt, med tanke på hur många sidor som spenderades på en ganska kort tid i Hazels unga liv, men i senare nummer drar sig inte Vaughan & Staples för att hoppa framåt några år när inte mycket spektakulärt händer. Så det finns nog goda chanser att serien avslutas någon gång.

Sex Criminals av Matt Fraction (manus) och Chip Zdarsky (teckningar)

Suzie & Jon fortsätter att älska sig fram genom en värld där det visar sig att de inte är ensamma om att få udda superkrafter när de får orgasm. I den senaste samlingen (och ja, jag håller mig till de inbjudna utgåvorna här med så jag har först nu läst nummer 11-20 i och med att den andra sådana kommit ut) träffar de bland annat på Mr Douglas, vars utlösning manifesterar sig som hentai-klichéer, och en del annat smått och gott (?).

Sex Criminals - hentai3

Ju mer jag läser av Sex Criminals, desto tydligare blir det att serien så gott som helt är ett tillfälle för Fraction & Zdarsky att släppa lös de allra uslaste/roligaste skämt de kan som har med sex att göra, och att handlingen i övrigt mest finns till för att ha någonstans att placera skämten. De allvarligare delarna, som Jons psykiska problem, han och Suzies relationsproblem, och Kegelfaces ”sexpolis”, är om jag ska vara ärlig de svagaste inslagen i serien. Fraction & Zdarsky är för skickliga för att jag ska tycka att det är tråkigt att läsa de seriösare sidorna, men det är när det är skämtdags som de verkligen briljerar, som med de underbara omslagen till de två inbundna volymerna. Helt seriöst, om man skaffar den första inbundna omslagen och inte tar sig en titt på vad som finns under omslaget så har man missat något av det bästa med boken :-)

Snotgirl av Bryan Lee O’Malley (manus) och Leslie Hung (teckningar)

Hm, alltid lika trist att avsluta med det svagaste kortet men så blir det idag. För när jag först skrev om serien sa jag att den var försiktigt lovande, med tanke på att O’Malleys andra serier varit så bra, även om de första fem numren av Snotgirl inte var helt klockrena.

Nu har antalet nummer dubblerats, och tyvärr kvarstår svagheterna. Efter två år är det fortfarande nästan helt omöjligt att förstå vad serien handlar om eller vart den är på väg. Lottie Person (Snotgirl) är ofta konfys över vad som pågår och vad som är verkligt, och jag som läsare känner likadant; att läsa Snotgirl känns som att befinna sig i en feberdröm där logiken är oklar och tankarna inbäddade som i bomull. På läsarsidorna skämtar O’Malley och Hung om hur obegriplig serien är och de sidorna är de bästa med serien, men inte blir någonting begripligare av det.

Att vara mystisk och bara antyda hemligheter är en ofta använd och effektiv aptitretare, men efter så här lång tid har min aptit nästan helt försvunnit. Och jag börjar dessutom irritera mig rätt rejält på skildringen av modebloggerskorna i serien. Om jag hade större tilltro än jag har nu om att det kommer finnas en poäng i deras ytlighet och ärligt talat obegripliga förkärlek för att umgås med personer som är egocentrerade, elaka och dryga vore det en annan sak, men nu känns det mer som en nidbild av de här människorna. Och jag tror inte det är meningen att jag ska tycka illa om huvudpersonen men det är svårt att låta bli.

Snotgirl - hotell

Jag kanske ger serien en chans till när det kommit fler nummer, men bara om jag råkar ramla över dem någonstans för mer är den inte värd.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Saga

Saga 8 - Cover

Två år gammal och 18 nummer lång har den hunnit bli, Brian K Vaughan (manus) och Fiona Staples (teckningar) science fiction-saga, och fortfarande håller den samma höga kvalité som från starten. Jag har läst den (nästan) sen den startade men det här är första gången jag skriver om den; jag ville vänta ett tag för att se hur den utvecklade sig och nu i och med att den tredje episoden avslutats (alla har varit sex nummer långa hittills) tänkte jag att det kunde vara dags :-)

Saga är en serie där Hazel berättar om sin födelse och sitt liv, men därmed inte sagt att hon har huvudrollen; på första sidan föds hon men hittills har hon inte medverkat i historien mer än som ett knyte som måste tas om hand. Istället är det hennes föräldrar, Alana och Marko, som vi får följa i deras desperata försök att ge Hazel en någorlunda normal uppväxt. Vilket inte är det lättaste eftersom hela galaxen sedan länge splittrats i ett krig mellan två raser där Alana här till ena sidan, de bevingade, och Marko den andra, de behornade.

Änglar/demoner kanske någon tänker men så är det inte för i Saga verkar båda sidorna vara lika goda kålsupare. De har sedan länge glömt varför de slåss men vanans makt är stor, och dessutom är deras hemplaneter någorlunda rofyllda eftersom huvuddelen av krigshandlingarna utförs av andra raser som mer eller mindre tvingats liera sig med ena eller andra sidan. Men idén att någon av de egna skulle slå sig ihop med andra sidan är otänkbar, varför båda två gör allt för att döda Alana och Marko innan allmänheten fått höra vad som pågår.

Saga - Möte

Om det här låter som en standardberättelse à la Romeo och Julia kombinerat med storslagen space opera-action så är det förståeligt för en kort sammanfattning av handlingen får det onekligen att låta så. Men Saga är någonting helt annat, nämligen en liten tät familjehistoria med mycket humor och en underbar sense of wonder tack vare världen den utspelar sig i.

I den lilla världen lyckas Vaughan med att få alla personer som får mer tid på scenen att bli intressanta. Det spelar ingen roll om personen ifråga är en kontraktsmördare, en prins med en TV som huvud, eller en ultrakonservativ förälder som har svårt att förstå att deras barn kan umgås med en fiende; alla känns genuina och jag förstår dem, hur de har blivit som de är och hur de reagerar beroende på deras egna förutsättningar. Och framförallt, jag bryr mig om allihopa och vill att de ska gå dem väl (vilket inte alls är garanterat…).

I den stora förunderliga världen är det Staples som fascinerar. Det finns en hel del osannolikt konstiga varelser här, och groteska med för den delen; det är inte precis en framtidsvärld à la Hollywood där till och med skräpet ser designat ut. Här är det fysiskt så det förslår, och om det fysiska innebär en naken jätte med en förstorad och infekterad pung som riskerar att kväva någon av våra huvudpersoner, so be it!

Saga - The Stalk

Ja, Saga är inte en gravallvarlig historia. Istället är det en alldeles förträfflig blandning av humor och allvarliga känslor, precis som en riktig saga ska vara. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Moonshadow, en 25 år äldre serie men med en snarlik känsla (som förstärks av att även den har formen av att huvudpersonen återberättar sitt liv). Saga är mindre mystisk och mer jordnära, men likheterna i känsla är stora. Och likheterna gillar jag också, det är inte för inte som Moonshadow är en serie som jag tänker på med mycket vänliga tankar (även om jag i recensionen påpekar att den har brister så är jag ändå väldigt svag för den).

En eloge också till Vaughan & Staples som har förståndet att efter varje avslutad historia (dvs sex nummer av tidningen) ta en paus i utgivngen för att försäkra sig om att Staples ska hinna med att teckna alla nummer istället för att behöva ta in en tillfällig ersättare. Frustrerande som läsare, men bra för kvalitén :-)