Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, lördag 2012 05 12 Andra omgången med SIS-fanzine, och jag tänkte börja med ett som jag egentligen borde köpt på förra SPX men då missade jag det…
Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet 
Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.
Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.
Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.
Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.
Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.
Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.
Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här 
Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!
Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst
Postat av Simon, söndag 2011 05 15 Andra bunten med SPX-fanzine, den här gången av serieskapare jag redan kände till. Och eftersom jag köpt fanzine av dem förut och nu gjort det igen så ja, jag tycker att alla är bra
Emma och Sara av Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund och Emma Billbäck: Lika charmig som alltid är den, och lika förvirrande i numreringen likaså Det här numret innehåller serier från 2008, först publicerade i Julia, och jag gillar den precis lika mycket (och kanske till och med mer) än sist. Bra karaktärer och utmärkta teckningar; framförallt tycker jag HH-Ss illustrationer är trevliga att titta på, speciellt mjukheten i linjerna och det subtila sättet att teckna ansiktsuttryck. Den absolut enda besvikelsen med anknytning till Emma och Sara var att jag inte lyckades köpa ett ex av Alfapojken, en tidning skriven av Daniel Ahlgren och tecknad av JG & HH-S, eftersom den var slutsåld när jag kom dit. Grrr!
Golden Bird 3-4 av Ainur Elmgren: Jag köpte första boken (1-2) förra SPX som en chansning, och blev mycket förtjust i den här äventyrsserien som utspelar sig i ett fiktivt europeiskt hertigdöme under mellankrigsperioden. Jazz, gömda skatter, katolska intriger, fascism, kommunism i en skön blandning, och nu kan jag bara vänta på att de avslutande delarna 5-7 ska komma ut också. Och sen är det dags att vänta på en samling med hela serien i en bok, för det förtjänar den absolut. Hemsida här.
Agnosis 10 av Li Österberg: Ett nytt nummer / SPX verkar takten vara nu; jag skulle inte ha något emot att den kom lite oftare för Österberg fortsätter att visa att hon är en av Sveriges bästa serieskapare. Något tunnare än vanligt får vi här avslutningen på Theia Mania, berättelsen om Malin och hennes funderingar kring förhållanden, social förmåga och Asperger. Precis lika lite deprimerande som vanligt för trots att ämnena kanske låter tunga är det en godmodigt filosofisk vardagsberättelse. Dessutom ingår ett utdrag ur en längre serie Nekyia som förhoppningsvis ska komma i album till hösten. Den som läst Agnosis ett tag vet att Österberg är intresserad av antiken tack vare de kortare serierna som utspelas i den grekiska gudavärlden som ingått, och Nekyia fortsätter på det spåret. Exakt vad den kommer att handla om vet jag inte, förutom att ett besök i dödsriket kommer vara en del av det hela. Men som sagt, till hösten får vi veta mer Hemsida här.
Ink #5 av Jenny Berggrund: Jenny ”Rita snyggt eller dö” Berggrund har också hållit sig till ett nummer / SPX på sistone, och i och med det här numret är den första serien om Ink avslutad. Summa summarum blev det en riktigt bra vardagsserie om några vänner och deras liv under ett år; kärlek, svek, lust, graviditet, och framförallt vänskap var temat. Det utlovas mer serier om Ink och det vill jag gärna se, för förutom att det var en bra serie så kändes det mindre som ett Slut med stort S utan snarare som att ett kapitel var över, men boken fortsätter. Hemsida här.
Och det var alla fanzine för i år. Det blev en hel del album inköpta också, plus att jag läst icke-SPX serier med, så jag har en trave recensioner att skriva och därför tar jag och avslutar den här nu
Postat av Simon, fredag 2011 05 13 I helgen som gick var det SPX i Stockholm, dvs Small Press Expo där diverse serieskapare säljer sina alster för året, och serieförlag/butiker också har chansen att träffa nya köpare. Plus en hel del paneler, socialt umgänge, och annat trevligt
Jag tänkte såklart skriva några korta rader om de fanzine jag köpte. Det blev en del inköp så jag har delat upp dem i två delar: De som är gjorda av för mig nya serieskapare, och de som jag redan kände till. Till verket!
Arg kanin går över gränsen av Mattias Elftorp: Inte ett fanzine i vanlig mening utan snarare en broschyr publicerad av Seriefrämjandet som ett led i kampanjen Tusen serier som är tänkt att vidga svenska seriers horisonter till att också handla om icke-infödda svenskar och deras upplevelser. Med andra ord är Akgög mer en politisk pamflett än en serie, och liksom de flesta sådana innebär det också att som serie betraktat är det rätt segt, för att inte säga mycket segt. En konstig kanin med arga ögon räknar upp olika sätt som den svenska invandringspolitiken har kapitalt misslyckats, med skrivmaskintextning à la 70-tal. Det är omöjligt att säga något om Elftorps serietecknarkvalitéer med ett sånt här material, men bara 8 sidor, och gratis, så det kunde varit värre
babian.broschyr av diverse: En till reklambroschyr men den här gången med målet att fler ska läsa babian.se, serieantologin på nätet. 9 sidor serier i färg, och mycket roligare än den magsura kaninen. 3 korta serier med det gemensamma temat tunnelbanan; Julia Thorell bidrar med en liten hyllning till t-banan som jag bara kan instämma i (jag älskar att åka t-bana och sjunka ner i ett hörn och läsa någonting bra); Mikael Sol med några lätt poänglösa strippar (han kan bättre); Tom Waldton med den mycket korta Filosofi på tunnelbanan som gör skäl för sitt namn. En trevlig läsning, och den som gillar det ska såklart gå till hemsidan och läsa alla numren av babian.se.
Kalle Hizz #1-4 av Yvette Gustafsson: Som första riktiga fanzine har jag valt det fysiskt minsta. KH är en strippserie som handlar om ett grönt monster med huggtänder. Som sen gnabbas med sin kompis, tittar på tv, och så vidare. Jag gillar de små häftena i sig, men serien är lite för menlös för min smak. Sen är inte strippserier min favoritgenre, som de som läst mina inlägg av Mort Walkers serier nog förstått Så ett OK försök men inte mer (tycker alltså jag), och den som vill läsa mer kan gå till http://www.uvett.se.
Kioskvältare #1 & #2 av Efraim Ramsén, Olov Redmalm, Emil Biltmark, Mirelle Eriksson: Om det finns någonting som urtypen för ett seriefanzine så är det här en bra kandidat. Rätt tjockt, definitivt hopsnickrat ganska snabbt, och med ett andra nummer där skaparna har förbättrat sig rejält Trots att det är fyra personer som gör sina egna serier (en per nummer) passar de bra ihop för både teckningsstilar och manus går i samma stil. Framförallt gäller det första numret med thriller-serier, där man nästan skulle kunna tro att det var samma person som gjorde alla serierna men varierade sin stil (alla varianterna ganska knackiga, om sanningen ska fram, och med manus som är mycket typiska för tidiga serieförsök). I det andra numret som går i äventyrets tecken skiljer de sig åt betydligt mer, och serierna är som sagt klart bättre här. Jag kan inte riktigt säga att någon av dem sticker ut mer än de andra för de fyras gäng följs åt i utvecklingen, men det är nog Olov Redmalms Farsotstider som jag kommer ihåg bäst. Det är en hel del skavanker, inte riktigt mogna manus, osv, men å andra sidan är det ju sånt här som SPX är till för: Att man ska få en chans att visa upp vad man håller på med, och få nya läsare som är intresserade av nya serieskapare.
1000 ögon av Jonas Anderson & Daniel Thollin: Antagligen det av fanzinen idag som ser proffsigast ut, med mycket bra tryck, färg, och drivna teckningar. 1000 ögon är tänkt att bli tre delar varav två hittills har kommit ut, Tupilak och Hrafnir, och serien är ytterligare en i den lilla men ack så välkomna skräckserier på svenska-vågen med bland annat Kim W Andersson och Dennis Gustafsson som representanter. Men mest av allt påminner det nog om Ola Skonängs Theo, både vad gäller det som är bra och det som är mindre bra (och Theo själv dyker upp i en liten extra-serie). Teckningarna är som sagt proffsiga och skulle platsa på de flesta ställena, men historien känns lite väl generisk. Jag skulle önskat att det faktum att Uppsala är platsen skulle ha större relevans för handlingen, men hittills skulle det kunna vara vilken stad som helst. Och den där rysningen som kan infinna sig när jag läser en lyckad skräckserie saknas också. Det är inte dåligt men jag skulle ändå säga att slutresultatet är lovande snarare än lyckat. Men den andra delen är snäppet bättre, med en mer suggestiv känsla (även om priset är att historien blir mer obegriplig), vilket gör att jag självklart kommer skaffa den sista delen när den kommer ut i höst.
Och nu, de tre riktigt bra fanzinen
Monstret under ytan av Daniel Westman: En typisk SPX-upplevelse är att bläddra i någonting som ser intressant ut, betala en småsumma till skaparen, få en uppskattad teckning, gå hem och läsa, och förhoppningsvis gilla resultatet. Och det var precis vad som hände med Muy, ett mycket tunt men desto elegantare fanzine tryckt i färg på bra papper, vilket Westman utnyttjar med den äran. En kort saga utan bakgrundshistorier, onödigt prat eller annat, som satsar allt på känslan och gör det riktigt bra i en mycket säker och snitsig stil. Den här hade passat utmärkt i Utopi, för att ge er en uppfattning om serietypen, och trogna läsare vet att det är en serietyp som jag är svag för. Mer Westman, tack!
Häxkatten av Stina ? / M K Farlig: En till serie som jag köpte av samma anledning som Muy, dvs för att den var tecknad i en stil som tilltalade mig. En helt annan stil förvisso, för här rör det sig om charmiga/gulliga teckningar med karaktär, och framförallt en tecknad katt som jag verkligen gillar designen av. Historien är återigen en saga men av mer vardaglig (?) karaktär, men det är teckningarna som verkligen lyfter serien med sitt schvung i linjerna. Liksom Muy ett fynd, så det är lite sorgligt att det ingenstans framgår vad hon som tecknat den heter; att det är en hon vet jag eftersom jag pratade lite kort med henne, och att hon heter Stina kan jag uttyda från signaturen på den urgulliga katteckningen hon ritade i fanzinet. Mer info, någon?
Dum i huvet #3-5 av Tobias Berg: Här är slutligen en serie som jag inte köpte för att jag attraherades av teckningarna, eller för genrens skull (strippserie…). Men när jag stod och läste några sidor av Dih märkte jag att den faktiskt var genuint rolig! Grabbig, rå, ibland bara extremt plump skulle jag vilja likna den vid serien Rogert, fast nu med humor. En mängd saker som talar emot att jag skulle gilla den spelar ingen roll; när en serie är rolig bryr jag mig inte så mycket om varför, och accepterar bara faktum. Och Tobias Berg är riktigt rolig när han får till det, vilket gör att allt annat saknar betydelse. Mer Berg, tack!
Slut på fanzine av nya förmågor (mätt med Simon-mått alltså); nästa inlägg om SPX blir om gamla favoriter istället
Postat av Simon, tisdag 2011 05 10 
Jag vet inte om det är början på en långsiktig trend eller bara ren slump, men nu har det kommit en hel del serier på svenska i år som siktar på mer än att bara sälja till de närmast sörjande (dvs inbitna serieläsare som jag). Efter Utopi och Agent Marc Saunders kommer nu det nystartade förlaget Apart ut med en av de bäst säljande serierna i USA på senare år: The Walking Dead, zombie-serien som också blivit tv-serie.
För den som inte läst serien förut kan jag rekommendera mina tidigare inlägg; varde nog sagt att det är en riktigt bra och rejält obehaglig historia där man aldrig kan vara säker på vad som ska hända härnäst, och att den här första boken tar er från den 28 dagar tidigare-liknande starten till den punkt där man börjar märka hur bra Kirkmans historia är. Kort sagt, en utmärkt zombie-historia där tonvikten ligger på efter katastrofen-känslan mer än att slakta högar av långsamt vandrande döingar (men det går såklart åt en hel del av de senare ändå). Istället tänkte jag skriva några ord om den svenska utgåvan för det är den väl värd.
Boken samlar ihop de första sex numren av tidningen till en billig penning. Det är bra med en någorlunda rejäl chunk eftersom TWD inte är en serie som öser på med action direkt från starten; istället tar den tid på sig för att bygga upp karaktärerna, vilket såklart gör att den action som finns får så mycket större verkan. Därmed inte sagt att det saknas action för när det väl bränner till gör det det ordentligt, bara att Kirkman portionerar ut tillfällena väl
 Rick borde nog inte öppna dörren... Så omfång & pris är bra (och Apart har sagt att de kommer fortsätta i samma stil, dvs i albumformat); hur är det då med den fysiska utgåvan i sig?
Tidigare i år skrev personerna bakom Apart lite på Serieforum om hur de jobbat med typsnittet som används. Att överhuvudtaget bekymra sig om sådant var lovande, och omsorgen om detaljer lyser igenom i hela boken. Förutom typsnittet (som verkligen ser mycket bra ut) är också trycket rejält över snittet, med en utmärkt svärta och gråskala, allt tryckt på en mycket svagt gul-beige-vitt papper som är mycket smakligt att titta på. När jag pratade med Johan (en av Aparterna) på SPX i söndags sa han att man kostat på sig lite bättre tryck än sedvanligt och det var bra investerade pengar tycker jag. Faktum är att det ser bättre ut än de lyxutgåvor på engelska som är de jag själv läst; mycket frustrerande
 Som sagt! Så för de som inte redan läst TWD kan jag bara säga att den svenska utgåvan är riktigt bra, precis som serien själv, och till och med lockande för en sån som jag som redan läst den på engelska. Ergo, ett mycket rekommendabelt köp (om ni känner er osäkra kan ni ladda hem de första 10 sidorna på Aparts hemsida; det är därifrån bilderna här kommer). Och att ni också stödjer ett nytt svenskt förlag är ju inte så dumt heller!
Härnäst: SPX-fanzine en masse!
Postat av Simon, måndag 2010 05 03 SPX-fanzinen är slut så nu blir det lite texter om andra serier jag plockade upp där istället. Jag ligger lååångt efter med det jag tänkt skriva om så idag blir det två serier till rakning, även om de är väsensskilda
Jag börjar med dalen från titeln, dvs den serie som tyvärr inte var någon höjdare: Några feta av Jan Bielecki. Det är vad Kolik Förlag kallar en grafisk novelett; vad det betyder i praktiken är en relativt kort (32 sidor) serie i A5-format, häftad. Med andra ord någonting som påminner mycket om ett fanzine, bortsett från att trycket är lite mer påkostat än de flesta fanzinen.
Jag kom in fel i den här serien redan från början: Det finns ett förord av Nour El-Refai som jag tyckte var rätt menlöst (men det tycker jag ofta förord är) och dessutom en smula förvirrande eftersom jag inte förstod vad det hade med serien att göra. Sen var serien inte heller så intressant som jag hade hoppats efter att ha kikat på teckningarna: Vi får följa de unga kvinnorna Madde och Siri i London där de hänger på partyn, drogar lite, och driver runt. Men det blir aldrig minsta fart på berättelsen, och känslan när jag läst klart är ett svagt ”jaha”.
Visst kan man göra en serie som inte handlar om någonting speciellt och det finns många riktigt bra exempel på det (som min favorit den senaste tiden, Mats Källblad), men i Några feta saknar jag helt känslan av att det finns någonting mer spännande i botten, att den på ytan spänningsfria handlingen döljer någonting mer intressant. Den är inte heller speciellt rolig så jag kan inte heler läsa den som en komedi.
Så en SPX-serie som jag inte var så nöjd med alltså, till skillnad från de andra jag skrivit om tidigare. Det som däremot är bra är teckningarna (det var för deras skull jag köpte serien); de är mycket roligare än handlingen. De är till och med så bra att jag nästan tycker om Några feta ändå, men bara nästan, så när Bielecki kommer ut med sin nästa serie kommer jag inte undvika den utan istället smygläsa lite innan jag bestämmer mig för om jag ska ge honom en ny chans
Nu till berget, en solklar höjdare: Busskyrkogården av Julien Neel, det tredje albumet i serien om Lou. För nya läsare av den här bloggen kan jag nämna att de två tidigare albumen var för mig personligen årets bästa översatta album 2009;  den utmärkta konkurrenten Husfrid hade jag redan läst på engelska så den var inte lika intressant för just mig.
Serien är lika charmig och rolig som förut, men i Busskyrkogården blir tonen lite allvarligare när tonåren med kraft slår till mot Lou. För hennes mamma leker livet, men Lou själv har problem med att hantera att hon börjar bli vuxen. Och inte bara Lou, några av hennes vänner har det inte heller så lätt.
Det är inte så att Lou! i och med det här albumet blir ett tonårsdrama med ångest en masse; både Lou och hennes mamma är lika egensinnig som någonsin förr och glädjedansen dansas igen (nu med grannen Richard som extra deltagare), men livet har ändå blivit knepigare med fler vänner och sociala krav som pockar på uppmärksamhet. Det är glädjande att se hur omärkligt Neel presenterar nya intressanta människor till sin mix; i Busskyrkogården får vi lära känna Richard och några nya vänner till Lou, och alla känns helgjutna redan från början.
Jag kan sakna känslan av det helt okomplicerade livet som fanns i de tidigare albumen men så länge Neels karaktärer fortsätter att vara lika glada i besynnerliga upptåg så är några kryddmått allvar inte fel. Teckningarna tycker jag fortsätter att bli bättre och bättre, och i det här albumet varierar Neel också sidlayouten betydligt mer än tidigare, framförallt i de mer allvarligare avsnitten, vilket gör att känslan av att läsa ett storyboard för en tv-serie minskar drastiskt.
Jag fortsätter att hålla tummarna för att Lou! kommer sälja tillräckligt bra för att Lisa Wibom ska kunna ge ut fler delar i serien; inte nog med att det är en ovanligt bra allåldersserie, Lisa Wibom var också mycket trevlig när vi pratades vid på SPX så jag vill gärna att hennes förlag ska gå bra
|
|
Senaste kommentarer