SIS 2014: Fanzinen, del 3

D’oh!

Glömde ett fanzine i sista genomgången så ett kort inlägg om det idag: Li Österbergs Agnosis, nr 13.

Precis som vanligt kom ett nytt nummer ut till SIS, och precis som vanligt var det bra. Och precis som de senaste numren domineras tidningen av ett nytt kapitel av Pappas flicka, serien om Pallas Athena och hur hon anländer till Olympen till allas förvåning eftersom Zeus inte berättat om henne för de andra.

I det här kapitlet är tonläget lite annorlunda: Athena har varit där ett år men känner att hon inte riktigt passar in eftersom hon inte är som de andra kvinnorna. Den som sympatiserar är förvånande nog Zeus som (mycket korrekt) konstaterar att han också är lite udda eftersom han som man varit gravid med Athena och därför också är en gränsöverskridare.

Agnosis 13

Hursomhelst, serien fortsätter att fascinera och som jag skrivit förut gillar jag verkligen den (i brist på bättre ord) konkreta känslan i teckningarna här. Om jag jämför med serien Trappan i samma nummer där Patrik Rochling har tuschat Österberg så är hennes egen tuschning mycket mer dramatisk och kraftfull. Därmed inte sagt att Rochlings insats är dålig, inte alls, utan bara att det är när hon själv står för allt tecknande och manus som serierna blir mer personliga och spännande.

Och för att avsluta som jag började, precis som vanligt ser jag fram mot nästa kapitel av Pappas flicka och (förhoppningsvis) en bok så småningom :-)

SIS 2013: Fanzinen, del 1

SIS (f.d. SPX) är slut och som vanligt var det mycket trevligt att gå runt och prata med seriebekantskaper, och som vanligt tycker jag också att jag borde varit mer socialt aktiv under veckan. Men-men, så kan det gå! Nu har jag i alla fall en bunt tidningar+böcker att skriva om; jag börjar med några av fanzinen :-)

a zine! av Marie Post Riggelsen: Ett danskt fanzine (jag tror jag varierar stavningen på ”fanzine” varje gång jag skriver om det; det här är alltså dagens stavning) som jag köpte för att jag gillade omslagets stil:

a zine! fanzine

Lite ruffigt, säkert och personligt tecknat är innehållet också, och det är en stil som för närvarande är långt ifrån dagens mode där det vanligaste är antingen ”fult” tecknande åt Galago-hållet eller mycket slickt tecknande. Inte för att det är något fel på de två stilarna men det är skoj att se någonting annat också :-)

Serierna själva är typiska fanzineserier där de jag gillade bäst dels var den längre inledande historien om bråkiga teckningar och den kaotiska tresidorshistorien där hubudpersonen plötsligt förvandlas till en mangaversion av sig själv.

Det mesta är på engelska vilket jag tycker är lite synd för även om Riggelses engelska flyter på bra föredrar jag oftast originalspråk när jag kan förstå det, och danska är inte svårt att läsa. Men, ett bra fanzine helt enkelt! Mer av Riggelsen finns här.

Struntprat av Sissel Gustafsson: Inte precis rykande färskt med tanke på att det fanns flera senare nummer av Struntprat men jag köpte och läste det första så det är det jag skriver om 😉

Struntprat fanzine

Precis som a zine! är Struntprat väldigt mycket ett fanzine: Serierna är tecknade i väldigt olika stilar, allt från en mycket prydlig linjedriven stil som i den första sagan till en betydligt slängigare i de vardagsnära historierna. Jag tyckte nog att det var de senare som fungerade bäst (och allra bäst var den lilla ordlösa serien Flyt) men det är också för att den typen av berättelser passar så bra i fanzine av den här klassiska typen. Mer av Gustafsson finns här.

Supermarket av Therése Lundin: Ett fanzine av lite annorlunda typ än de tidigare två för här är det en enda serie och i ett fysiskt utförande som är betydligt mer utstuderat, med färgtryck (två stycken, vill säga), bra papper, och till och med inbunden inlaga som bokstavligen är inbunden m h a ett snöre. Jag skulle tro att tidningstryckandet i sig har varit väl så viktigt som innehållet när fanzinet satts ihop, och teckningarna är inte bara normalt färglagda utan färgen används lite mer avancerat än så.

Supermarket fanzine

Sen är serien i sig inte heller så dum, med sin slice of life-artade berättelse om huvudpersonen Pias jobb efter studierna. En ny vän, några udda arbetskamrater och så vidare. Det som kanske saknas för att göra den riktigt bra är en knorr, någonting extra, på slutet; nu tar den helt enkelt slut. Men det känns ändå som om hantverket bakom fanzinet är det viktigaste med Supermarket, och det är vackert så.

Så tre stycken fanzine som alla har sina poänger och är väl värda en titt för fanzineläsare, även om ingen av dem var hundraprocentiga fullträffar. Men fanzine är ju till för att pröva sig fram och experimentera :-)

SIS 2012: Fanzinen, del 2

Andra omgången med SIS-fanzine, och jag tänkte börja med ett som jag egentligen borde köpt på förra SPX men då missade jag det…

Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet 😉

Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.

Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.

Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.

Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.

Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.

Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.

Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här :-)

Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!

Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst :-)

SPX-fanzine del 2: Välkänt (för mig)

Andra bunten med SPX-fanzine, den här gången av serieskapare jag redan kände till. Och eftersom jag köpt fanzine av dem förut och nu gjort det igen så ja, jag tycker att alla är bra :-)

Emma och Sara av Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund och Emma Billbäck: Lika charmig som alltid är den, och lika förvirrande i numreringen likaså 😉 Det här numret innehåller serier från 2008, först publicerade i Julia, och jag gillar den precis lika mycket (och kanske till och med mer) än sist. Bra karaktärer och utmärkta teckningar; framförallt tycker jag HH-Ss illustrationer är trevliga att titta på, speciellt mjukheten i linjerna och det subtila sättet att teckna ansiktsuttryck. Den absolut enda besvikelsen med anknytning till Emma och Sara var att jag inte lyckades köpa ett ex av Alfapojken, en tidning skriven av Daniel Ahlgren och tecknad av JG & HH-S, eftersom den var slutsåld när jag kom dit. Grrr!

Golden Bird 3-4 av Ainur Elmgren: Jag köpte första boken (1-2) förra SPX som en chansning, och blev mycket förtjust i den här äventyrsserien som utspelar sig i ett fiktivt europeiskt hertigdöme under mellankrigsperioden. Jazz, gömda skatter, katolska intriger, fascism, kommunism i en skön blandning, och nu kan jag bara vänta på att de avslutande delarna 5-7 ska komma ut också. Och sen är det dags att vänta på en samling med hela serien i en bok, för det förtjänar den absolut. Hemsida här.

Agnosis 10 av Li Österberg: Ett nytt nummer / SPX verkar takten vara nu; jag skulle inte ha något emot att den kom lite oftare för Österberg fortsätter att visa att hon är en av Sveriges bästa serieskapare. Något tunnare än vanligt får vi här avslutningen på Theia Mania, berättelsen om Malin och hennes funderingar kring förhållanden, social förmåga och Asperger. Precis lika lite deprimerande som vanligt för trots att ämnena kanske låter tunga är det en godmodigt filosofisk vardagsberättelse. Dessutom ingår ett utdrag ur en längre serie Nekyia som förhoppningsvis ska komma i album till hösten. Den som läst Agnosis ett tag vet att Österberg är intresserad av antiken tack vare de kortare serierna som utspelas i den grekiska gudavärlden som ingått, och Nekyia fortsätter på det spåret. Exakt vad den kommer att handla om vet jag inte, förutom att ett besök i dödsriket kommer vara en del av det hela. Men som sagt, till hösten får vi veta mer :-) Hemsida här.

Ink #5 av Jenny Berggrund: Jenny ”Rita snyggt eller dö” Berggrund har också hållit sig till ett nummer / SPX på sistone, och i och med det här numret är den första serien om Ink avslutad. Summa summarum blev det en riktigt bra vardagsserie om några vänner och deras liv under ett år; kärlek, svek, lust, graviditet, och framförallt vänskap var temat. Det utlovas mer serier om Ink och det vill jag gärna se, för förutom att det var en bra serie så kändes det mindre som ett Slut med stort S utan snarare som att ett kapitel var över, men boken fortsätter. Hemsida här.

Och det var alla fanzine för i år. Det blev en hel del album inköpta också, plus att jag läst icke-SPX serier med, så jag har en trave recensioner att skriva och därför tar jag och avslutar den här nu :-)

SPX-fanzine del 1: Nya (för mig)

I helgen som gick var det SPX i Stockholm, dvs Small Press Expo där diverse serieskapare säljer sina alster för året, och serieförlag/butiker också har chansen att träffa nya köpare. Plus en hel del paneler, socialt umgänge, och annat trevligt :-)

Jag tänkte såklart skriva några korta rader om de fanzine jag köpte. Det blev en del inköp så jag har delat upp dem i två delar: De som är gjorda av för mig nya serieskapare, och de som jag redan kände till. Till verket!

Arg kanin går över gränsen av Mattias Elftorp: Inte ett fanzine i vanlig mening utan snarare en broschyr publicerad av Seriefrämjandet som ett led i kampanjen Tusen serier som är tänkt att vidga svenska seriers horisonter till att också handla om icke-infödda svenskar och deras upplevelser. Med andra ord är Akgög mer en politisk pamflett än en serie, och liksom de flesta sådana innebär det också att som serie betraktat är det rätt segt, för att inte säga mycket segt. En konstig kanin med arga ögon räknar upp olika sätt som den svenska invandringspolitiken har kapitalt misslyckats, med skrivmaskintextning à la 70-tal. Det är omöjligt att säga något om Elftorps serietecknarkvalitéer med ett sånt här material, men bara 8 sidor, och gratis, så det kunde varit värre 😉

babian.broschyr av diverse: En till reklambroschyr men den här gången med målet att fler ska läsa babian.se, serieantologin på nätet. 9 sidor serier i färg, och mycket roligare än den magsura kaninen. 3 korta serier med det gemensamma temat tunnelbanan; Julia Thorell bidrar med en liten hyllning till t-banan som jag bara kan instämma i (jag älskar att åka t-bana och sjunka ner i ett hörn och läsa någonting bra); Mikael Sol med några lätt poänglösa strippar (han kan bättre); Tom Waldton med den mycket korta Filosofi på tunnelbanan som gör skäl för sitt namn. En trevlig läsning, och den som gillar det ska såklart gå till hemsidan och läsa alla numren av babian.se.

Kalle Hizz #1-4 av Yvette Gustafsson: Som första riktiga fanzine har jag valt det fysiskt minsta. KH är en strippserie som handlar om ett grönt monster med huggtänder. Som sen gnabbas med sin kompis, tittar på tv, och så vidare. Jag gillar de små häftena i sig, men serien är lite för menlös för min smak. Sen är inte strippserier min favoritgenre, som de som läst mina inlägg av Mort Walkers serier nog förstått 😉 Så ett OK försök men inte mer (tycker alltså jag), och den som vill läsa mer kan gå till http://www.uvett.se.

Kioskvältare #1 & #2 av Efraim Ramsén, Olov Redmalm, Emil Biltmark, Mirelle Eriksson: Om det finns någonting som urtypen för ett seriefanzine så är det här en bra kandidat. Rätt tjockt, definitivt hopsnickrat ganska snabbt, och med ett andra nummer där skaparna har förbättrat sig rejält :-) Trots att det är fyra personer som gör sina egna serier (en per nummer)  passar de bra ihop för både teckningsstilar och manus går i samma stil. Framförallt gäller det första numret med thriller-serier, där man nästan skulle kunna tro att det var samma person som gjorde alla serierna men varierade sin stil (alla varianterna ganska knackiga, om sanningen ska fram, och med manus som är mycket typiska för tidiga serieförsök). I det andra numret som går i äventyrets tecken skiljer de sig åt betydligt mer, och serierna är som sagt klart bättre här. Jag kan inte riktigt säga att någon av dem sticker ut mer än de andra för de fyras gäng följs åt i utvecklingen, men det är nog Olov Redmalms Farsotstider som jag kommer ihåg bäst. Det är en hel del skavanker, inte riktigt mogna manus, osv, men å andra sidan är det ju sånt här som SPX är till för: Att man ska få en chans att visa upp vad man håller på med, och få nya läsare som är intresserade av nya serieskapare.

1000 ögon av Jonas Anderson & Daniel Thollin: Antagligen det av fanzinen idag som ser proffsigast ut, med mycket bra tryck, färg, och drivna teckningar. 1000 ögon är tänkt att bli tre delar varav två hittills har kommit ut, Tupilak och Hrafnir, och serien är ytterligare en i den lilla men ack så välkomna skräckserier på svenska-vågen med bland annat Kim W Andersson och Dennis Gustafsson som representanter. Men mest av allt påminner det nog om Ola Skonängs Theo, både vad gäller det som är bra och det som är mindre bra (och Theo själv dyker upp i en liten extra-serie). Teckningarna är som sagt proffsiga och skulle platsa på de flesta ställena, men historien känns lite väl generisk. Jag skulle önskat att det faktum att Uppsala är platsen skulle ha större relevans för handlingen, men hittills skulle det kunna vara vilken stad som helst. Och den där rysningen som kan infinna sig när jag läser en lyckad skräckserie saknas också. Det är inte dåligt men jag skulle ändå säga att slutresultatet är lovande snarare än lyckat. Men den andra delen är snäppet bättre, med en mer suggestiv känsla (även om priset är att historien blir mer obegriplig), vilket gör att jag självklart kommer skaffa den sista delen när den kommer ut i höst.

Och nu, de tre riktigt bra fanzinen :-)

Monstret under ytan av Daniel Westman: En typisk SPX-upplevelse är att bläddra i någonting som ser intressant ut, betala en småsumma till skaparen, få en uppskattad teckning, gå hem och läsa, och förhoppningsvis gilla resultatet. Och det var precis vad som hände med Muy, ett mycket tunt men desto elegantare fanzine tryckt i färg på bra papper, vilket Westman utnyttjar med den äran. En kort saga utan bakgrundshistorier, onödigt prat eller annat, som satsar allt på känslan och gör det riktigt bra i en mycket säker och snitsig stil. Den här hade passat utmärkt i Utopi, för att ge er en uppfattning om serietypen, och trogna läsare vet att det är en serietyp som jag är svag för. Mer Westman, tack!

Häxkatten av Stina ? / M K Farlig: En till serie som jag köpte av samma anledning som Muy, dvs för att den var tecknad i en stil som tilltalade mig. En helt annan stil förvisso, för här rör det sig om charmiga/gulliga teckningar med karaktär, och framförallt en tecknad katt som jag verkligen gillar designen av. Historien är återigen en saga men av mer vardaglig (?) karaktär, men det är teckningarna som verkligen lyfter serien med sitt schvung i linjerna. Liksom Muy ett fynd, så det är lite sorgligt att det ingenstans framgår vad hon som tecknat den heter; att det är en hon vet jag eftersom jag pratade lite kort med henne, och att hon heter Stina kan jag uttyda från signaturen på den urgulliga katteckningen hon ritade i fanzinet. Mer info, någon?

Dum i huvet #3-5 av Tobias Berg: Här är slutligen en serie som jag inte köpte för att jag attraherades av teckningarna, eller för genrens skull (strippserie…). Men när jag stod och läste några sidor av Dih märkte jag att den faktiskt var genuint rolig! Grabbig, rå, ibland bara extremt plump skulle jag vilja likna den vid serien Rogert, fast nu med humor. En mängd saker som talar emot att jag skulle gilla den spelar ingen roll; när en serie är rolig bryr jag mig inte så mycket om varför, och accepterar bara faktum. Och Tobias Berg är riktigt rolig när han får till det, vilket gör att allt annat saknar betydelse. Mer Berg, tack!

Slut på fanzine av nya förmågor (mätt med Simon-mått alltså); nästa inlägg om SPX blir om gamla favoriter istället :-)