Orbital: Nu på svenska

Ah, très nice; serien Orbital som jag hittills läst i engelsk översättning från franskan finns nu också utgiven på svenska i och med Orbital 1 – Närkontakt, en bok innehåller de första två originalalbumen i en trevlig samling. Och det är mycket rimligt att samla ihop de två för tillsammans bildar de två en längre historia där det skulle känts rumphugget att bara läsa den första halvan.

Så varför är jag glad över den svenska utgåvan? Först och främst såklart för att Orbital är en bra serie, men ännu mer för att den är en science fiction-serie av ett slag jag gillar: Ingen nära framtid utan istället en space opera-setting med en galaktisk konfederation där Jorden nyligen blivit en både delvis motvillig och delvis ovälkommen medlem. Jag föredrar helt enkelt science fiction som inte är alltför Jordnära 😉

I Orbital bjuds vi på två huvudpersoner som är agenter i IDB, en diplomatisk organisation vars uppgift är att främja freden i konfederationen. Här i deras första äventyr kommer Jordens historia att spela en stor roll: De måste hantera en samling ex-soldater från Jorden som efter att Jordens arméer av konfederationen stoppats från att genomföra ett folkmord (därav det ovälkomna mottagandet av Jorden i konfederationen) illegalt slagit sig ner på en gruvmåne. Nu vill släktet som egentligen äger månen själv ta över gruvdriften, men soldaterna vägrar lämna det som de ser som sitt hem. Med det dåliga ryktet som jordborna har finns det också gott om varelser som inte har någonting emot att de förs bort med våld, och ex-soldaterna tycker ungefär samma sak fastän för dem är våldets syfte att de ska kunna stanna…

Orbital – Närkontakt är en flyhänt berättad actionhistoria med en smart intrig som både ger en bra introduktion av det galaktiska samhället och Jordens ställning däri, och som dessutom med de multipla parterna i konflikten (IDB, ex-soldaterna, de ”rättmätiga” ägarna av månen, de som avskyr jordbor) ser till att det inte blir en enkel gott mot ont-berättelse av det hela. Däremot saknar jag lite grann fantastiska inslag; med tanke på att vi har en hel galax som bakgrund och de oändliga möjligheter som det erbjuder är intrigen ändå i grunden någonting som nästan lika gärna kunnat utspelas på Jorden i nutid.

Politik

Men jag kan förstå att Runberg och tecknaren Serge Pellé kanske ville ta det lite lugnt med mer udda inslag så här i början, för faktum är att i de följande albumen (som jag såklart hoppas också kommer på svenska) tar sådana saker betydligt mer plats. Här, i början, får jag nöja mig med att det åtminstone finns en del utomjordiska varelser som Pellé skildrar fantasieggande, även om de flesta ser mycket humanoida ut, men hans teckningar får mycket roligare saker att illustrera framöver.

Orbital – Närkontakt är en bra men inte omistlig serie och definitivt läsvärd för de som uppskattar action i en science fiction-miljö, och framtida album är ännu bättre. Och för den som vill läsa mer om dem redan nu så har jag alltså redan skrivit om dem (och om de första) här på bloggen, närmare bestämt om album 1&2, 3&4, och 5&6.

Action; stilvullerna är mina favoritvarelser i den här boken

PS. Kan inte låta bli att lägga till några ord om en annan serie som är svår att inte nämna i samma andetag som Orbital: Den tack vare filmatiseringen lika aktuella men betydligt äldre franska serien Linda och Valentin. Det finns många likheter, med två agenter som verkar i ett svindlande stort universum på uppdrag av en större organisation, och åtminstone som det ser ut en man och en kvinna som delar huvudrollen (huruvida Orbitals ”kvinnliga” huvudperson är en kvinna är medvetet oklart).

Men skenet bedrar en smula för stämningen i serierna är väldigt olika: Linda och Valentin är en serie som ibland är ren science fiction (som i albumet Den falska världen), ibland rent politisk (Härskarens fåglar), och ibland bara en uppslupen komisk underhållning (Vårdagjämningens hjältar) men Orbital är till 100% inriktad på action i rymden. Visst finns det små inslag av politik men det är mer av politik som ett spänningshöjande inslag snarare än Linda och Valentins mer propaganda-artande politiska album.

Kort sagt är Orbital en mycket mer fokuserad serie och en som nog är mycket lättare och på många sätt enklare att förstå sig på än den spretiga och ibland rejält utflippade äldre kollegan, och författaren Sylvain Runberg slarvar inte alls på samma sätt som Pierre Christin gör lite väl ofta :-) Men med det sagt är jag själv ändå mer svag för Linda och Valentin som känns mer personlig, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är den serie som båda serieskaparna intimt förknippas med, medan Runberg skriver mängder av serier varav Orbital bara är en.

Nog om Linda och Valentin; jag ville bara nämna den eftersom jag misstänker att nog alla som läst den nog kommer att tänka på den när de läser Orbital, trots att likheterna egentligen är väldigt ytliga.

PPS. För de som läste de engelska böckerna och undrar vad utomjordingarna som där kallades ”Jävlods” heter på svenska så blev det ”xavloder”. Jag är nyfiken på vad det franska originalet hade men med tanke på Runbergs svenska anknytning så var det nog ”Jävlod” där med, och på svenska hade säkert ”jävloder” låtit lite väl negativt :-)

Korta lästips: Orbital 5+6

Orbital 6 - cover

Tredje gången jag skriver om Sylvain Runberg (text) och Serge Pellés (teckningar) serie Orbital, tredje gången jag rekommenderar den.

Album 5 & 6 (kallade Justice & Resistance, respektive) bildar den tredje (naturligtvis…) historien om de två agenterna Caleb och Mezoke och blir än mer politisk än de föregående: Efter nästan-katastrofen i Kuala Lumpur  i den föregående historien tar den jordbo-hatande rådsledamoten Ekkhlid chansen att åtala de båda men med den egentliga planen att störta den nuvarande ledaren av konfederationen. Dessutom visar sig både Caleb och Mezokes gamla liv, innan de blev agenter, dölja hemligheter som också har sin roll i det politiska spelet.

Bra igen, både manus och teckningar, med en tät och fascinerande historia som gör att våra huvudpersoner blir mer tredimensionella i och med att vi får se reda på mer om vilka de var förut och hur de blev de de nu är, och teckningar som fortsätter att ha en bra sense of wonder (även om jag gärna skulle se ett tryck som hade lite starkare färger, blir en smula urvattnat här ibland).

Orbital ep 3 - justice

Dagens bilder är från den digitala utgåvan, med betydligt mer mättade färger än den fysiska

Men lite synd är det att i och med att politiken blir viktigare så blir det mindre plats för det fascinerande myllret av diverse utomjordisk flora och fauna (och jag-vet-inte-vad), som varosashen i en tidigare episod, en av de mer suggestiva utomjordingar jag sett på länge. Politik kan jag läsa om varsomhelst, medan nya varelser som varosasher inte växer på träd!

Dock, som sagt, fortfarande utmärkt underhållande science fiction, och med två inslag som får lite extra beröm för mig:

  • Det ser ut som det är goda chanser att nästa episod kommer att ha en ny varelse, neuronomen, som en viktig del
  • En kosmisk science fiction-historia där upplösningen utspelas i Stockholms stadshus är förstås alltid välkommen

Orbital ep 3 - fight

Den mörka sidan – del 2

Den mörka sidan 2 - omslag

Lagom till SIS kom den andra och avslutande delen ut av Sylvain Runberg (manus) och Olivier Martins (teckningar) serie Den mörka sidan. När jag recenserade den första delen i höstas var jag nyfiken på vad som skulle hända: Framförallt huvudpersonen Satoshi var intressant, med sitt vänliga manér men som trots det har en otrohetsaffär med sin kollega Mayumi.

Så fort jag började läsa den nya boken blev det uppenbart att det fanns någonting mer bakom det hela, och att Runbergs historia inte gick ut på att bara få veta mer om personernas bakgrund utan att det också fanns hemligheter begravda. Satoshis slutar helt kommunicera med Mayumi utan att det verkar finnas någon direkt anledning; den enkla förklaringen att han bara skulle ha tröttnat (som Mayumi misstänker) känns fel.

Jag tänker inte avslöja alltför mycket mer för en stor del av poängen med Den mörka sidan är avslöjandena som kommer, men jag kan säga att jag inte såg vartåt det barkade. Så full pott för Runberg för att han lyckades överraska mig; slutet hade nog känts ganska platt om jag gissat vad som skulle hända.

Och däri ligger kanske orsaken till att jag inte kände mig helt nöjd med serien efter avslutad läsning. Det finns många saker som är mycket lyckade:

  • Martins blyertsartade teckningar är precis lika bra här som tidigare, med sin mjukhet och fina känsla för personteckning.
  • Runberg är bra på skildra Satoshi utan att vara övertydlig, och även på att låta historien ta god tid på sig utan att stressa fram; det är ovanligt med en såpass lång europeisk serie som här, cirka 300 sidor, där historien som berättas är såpass enkel.
  • Flera av bifigurerna som bara är med i mycket begränsad omfattning är trots det intressanta och helgjutna.

Den mörka sidan 2 - Blickar

Men överraskningsslutet gör att jag blev en smula frustrerad hur de andra trådarna i berättelsen  utvecklades. Å ena sidan har vi alltså den allra viktigaste tråden som först ger sken av att ha en rent psykologisk karaktär, dvs där det viktiga är att förstå hur Satoshis person fungerar, men där det istället visar sig att det viktiga är vad som egentligen hänt/händer. Å andra sidan har vi alla andra trådar som håller sig till det psykologiska där personernas reaktioner och känslor är viktigare än vad som hänt. De två sidorna passar inte riktigt ihop, enligt mig. Som exempel kändes det lite snopet att Mayumis berättelse, med hennes två skilda föräldrar vars reaktioner på skilsmässan påverkar hennes liv starkt, visar sig inte ha någon som helst relevans för slutet.

Så min kritik är egentligen bara den att jag skulle föredragit att Runberg hållit sig till en rent psykologisk skildring, utan överraskningsslut. För även om slutet som sagt var överraskande så förtar det mycket av styrkan i resten av serien i och med att det blir det jag kommer komma ihåg, istället för Mayumis trassliga familjeliv, Satoshis chefs likaså, med mera. Det känns som en lite billig poäng, en elevator pitch för att få serien att låta intressant, som egentligen inte behövs.

För de som läst boken, fundera på följande: Om ni redan vetat om vad hemligheten var när ni började läsa, hade inte serien fungerat minst lika bra och kanske bättre då? För min del tror jag faktiskt det hade lett till att seren fungerat bättre som en helhet, och att jag då hade uppskattat den skildringen av de olika personerna mer.

Fast det är klart, jag kan ju alltid läsa om serien nu när jag vet vad som egentligen pågår :-)

Den mörka sidan

Den mörka sidan - Omslag

Den mörka sidan är en i raden av försök att göra vad man skulle kunna kalla en  västerländsk manga och för en gångs skull ett lyckat sådant. Manusförfattaren Sylvain Runbergs (som också står bakom bland annat den trevliga sf-serien Orbital) berättelse om ett alldeles vanligt japanskt kontor med alldeles vanliga arbetare undviker exotiseringen som man ser alldeles för ofta när västerlänningar ska skildra Japan; det här är bara en berättelse om en man, Satoshi, och en kvinna, Mayumi, som jobbar tillsammans och som dessutom har en hemlig affär, mannens äktenskap till trots. Att det hela utspelar sig i Japan betyder bara att vissa detaljer är annorlunda mot exempelvis Sverige (som en del kontorsrutiner, boendeformer osv), men inte att människorna skildras som underliga, främmande, bitvis oförståeliga.

Och det är väldigt skönt för jag är rejält trött på alla filmer/böcker/serier som är så otroligt förtjusta i att framhålla just det exotiska; det känns som om många tar chansen eftersom Japan är ett välmående samhälle och därför behöver man inte (enligt viss logik) bekymra sig om hur människorna där framställs utan man kan vara hur fördomsfull som helst…

Ok, tillbaka till serien efter det lilla sociologiska utfallet/gnället!

Att jag kallar serien för ”västerländsk manga” beror inte på att den utspelar sig i Japan utan istället på hur annorlunda presentationen är. Det märks mest i de många helt ordlösa sidorna och det lugna tempot. Den här boken på 156 sidor har en handling som skulle kunna sammanfattas på sisådär två meningar och det menar jag som beröm eftersom det är mycket avkopplande med det lugna tempot. Och även om det inte händer mycket på ytan så försiggår det en hel del under densamma, där förutom relationen mellan Satoshi och Maymui även den förres relation till sin fru och dotter och den senares med sina skilda föräldrar står i centrum. Framför allt gillar jag Satoshi som karaktär: Han är hittills (det här är första boken av två där den avslutande delen kommer på svenska i vår) en rätt svårförståelig men komplex och otroheten till trots positivt skildrad människa. Det ska bli intressant att se vad som händer i nästa bok.

Olivier Martin står för teckningarna som också förtjänar beröm. De svartvita blyerts- och tusch-teckningarna (tror jag, jag är inte så bra på att identifiera tekniker) är mjuka men precisa och mycket stämningsfulla. Martin är också skicklig på att ge uttryck för små inre känsloväxlingar vilket behövs, med tanke på den sparsamma texten.

Den mörka sidan - Tyst

Sammanfattningsvis är Den mörka sidan en ovanlig mix av franska och japanska influenser som klarar av balansgången med den äran som jag är glad för att förlaget Ordbilder översatt till svenska. Då och då kommer jag att tänka på Jiro Taniguchis serier och det är enligt mig ett högt betyg men det slutgiltiga omdömet får vänta tills dess att avslutningen kommit ut. Jag ser fram emot det :-)