Wika och de svarta feerna

Det är dags för några ord om den andra delen i serien om älvan Wika, Wika och de svarta feerna (jag vill gärna skriva féerna men måste nog acceptera att tji é är mest korrekt svenska…). Det förra albumet. Wika och Oberons raseri, slutade med att Wika på flykt från Oberons vargbarn mötte just trion med svarta feer, och nu får vi lära oss mer om vilka de är. Plus att bakgrundshistorien för de inblandade, med Wika och Oberon som de viktigaste spelarna, fylls i; i det förra albumet var det rätt oklart varför Oberon gjorde det han gjorde, men nu får vi se att det finns en tanke bakom.

Fast ärligt talat spelar plotten inte så stor roll eftersom det är teckningarna som solklart har den reella huvudrollen. Poängen med en serie som Wika är att det ska ges chansen till storslagna poser och imponerande miljöer, inte att en subtil historia ska berättas på ett smart sätt. Och på den fronten levererar Ledroit: Det är ståtliga sidor, albumet igenom, inklusive extramaterialet i slutet.

Men som jag skrev när jag recenserade den första delen saknar jag ett manus som engagerar; här är det ont om den varan och även när personernas känslor är starka visar de det genom att med hög(travande) röst deklamera det för alla omkring dem, som vore de på en halvdan teaterscen. Det finns små ljusglimtar som jag gärna skulle sett mera av; när Days manus ibland blir lite vardagligt småfånigt är det kul hur det bryter mot den högtidliga stämningen och de lika högtidliga teckningarna, och Ledroits teckningar fungerar också bra, i några av de små bilderna på Wikas träning under de svarta feerna (de två bilderna bildar ett uppslag tillsammans men det blir lite svårt att se detaljerna så jag har delat upp det, men hela uppslaget i all dess prakt finns att beskåda här):

Så ja, Wika är definitivt inte min kopp te, men jag skulle ändå vilja vara vänligare mot den än jag var förra gången. Att kritisera Wika för att handlingen är menlös och fylld av klichéer är att missa varför serien finns till: Wika är en serie som är vad jag skulle säga är vänd bak och fram, en serie där orden är till för att illustrera teckningarna istället för tvärtom, och jag tror det är därför jag personligen tycker den inte fungerar som en serie. Däremot kan den säkert fungera alldeles förträffligt för de som är ute efter någonting en gnutta annorlunda.

PS. Det tar tid att göra serier ibland, och i synnerhet om man har en tecknare som gillar att svulla på med effekter och mängder av krusiduller. Så att det tog mer än 2 år för Olivier Ledroit att teckna det andra albumet om älvan Wika, för jag gissar att det tar längre tid för honom att teckna än det tar för Thomas Day att skriva manus, är inte så förvånande. I Sverige har det varit lite kortare mellan albumen men nu ligger den svenska utgivningen tätt inpå den franska så det kan nog dröja innan nästa syns till- Så tills dess får fansen nöja sig med att studera detaljerna i Ledroits illustrationer, men det kan i och för sig ta sin lilla tid 😉 DS.

Wika och Oberons raseri

Wika och Oberons raseri - omslag

En till sommarrecension; jag har lyckats hämta ut några recensionsexemplar från Cobolt som dykt här i värmen (nåja, teoretiskt sett borde det vara varmt…). Först ut till rakning: Wika och Oberons raseri, skriven av Thomas Day och tecknad av Olivier Ledroit.

Wika och Oberons raseri är första albumet om fen Wika, dotter till Titania och Claymore Grimm. Prins Oberon (i de flesta berättelser om féer make till Titania) är precis som titeln säger rasande på de båda: Wika borde varit hans och Titanias dotter, men Titania har enligt honom svikit och förtjänar därför att dö, tillsammans med Claymore. Ergo, så sker, men Wika undkommer och efter ett hopp fram i historien några år tar huvudberättelsen vid, med en tonårig Wika som börjar upptäcka sina krafter…

Lika bra att först som sist erkänna att det här inte är en serie i min smak egentligen. Jag har läst en hel del serier av Ledroit förut, framförallt den erbarmliga Requiem, en never-ending historia om en vampyr från helvetet skriven av Pat Mills som publicerats i Heavy Metal, fylld av osmakligt våld och rörigt berättad. Ledroits teckningar har varit lika röriga som manuset och har inte gjort mig till något större fan.

Wika är definitivt flera klasser bättre än Requiem men det räcker inte. Days manus är mycket rakare berättat än Mills, men det är ändå torftigt, utan flyt eller djup. Serien är också fylld av personer som deklamerar sina repliker snarare än talar normalt. Det senare blir visserligen lite bättre när förhistorien är över och Wika har växt upp, men helt slutar personerna inte med ovanan :-/ Och huvudhistorien känns också som gjord från mall 1A: Barn med magiska krafter + mördade föräldrar + hämnas på mördaren + en noga numrerad samling obehagliga medhjälpare till mördaren (Oberons barn tillsammans med en vargkvinna) som måste besegras först.

Ledroits teckningar, som nog är det som de flesta kommer att associera med serien eftersom de är så iögonfallande, är också de bättre än i Requiem med lite klarare färger, men tyvärr känns det som om Ledroit inte vet hur man tecknar serier: Sidorna ser mer ut som planscher än just som serier.

Wika och Oberons raseri - Slagsmål

(Pga brist på scanner här på landet är här en sida från den franska utgåvan men Cobolts svenska utgåva ser givetvis lika bra ut både vad gäller textning och tryck)

När jag läste Wika kom jag därför att tänka på J.H. Williams III, en tecknare som jag också tycker tenderar att designa snarare än att teckna sina sidor. Men han är en alldeles utmärkt designer vilket jag inte kan säga om Ledroit; Ledroits sidor är som redan nämnts ofta oklara, med alldeles för mycket detaljer och krafs. De är kort sagt alldeles för överlastade i sin faux baroque-stil, de känns stressade, och när han gör helsidor med en enda bild är de mer omslag än berättande seriesidor.

Enligt mig alltså, men jag vet att det finns de som tycker annorlunda och som verkligen gillar Ledroit och den här typen av serier med överdåd, repliker som känns som vore de avsedda för en trailer snarare än som ett normalt inslag i en dialog, och karaktärer som mer eller mindre rätt ut säger att de är larger-than-life. Exempel, förutom redan nämnda Requiem (och alltför många andra Heavy Metal-serier de senaste decennierna), är också många moderna superhjälteserier som anammar samma idéer, låt vara med mindre avancerade teckningar än Ledroits.

Så för mig en missräkning (eftersom jag hittills gillat allt jag läst från Cobolt), men visst tycker även jag att det är roligt att Cobolt verkligen satsar på att bli ett mångsidigt förlag, med serier av alla typer. Det närmaste serier av det här slaget vi sett på svenska är en del album utgivna på Albumförlaget, men de är något mer traditionellt berättade europeiska äventyrsserier.

Härnäst: Cobolt igen, med Thorgal!