Thorgalkrönikan 5: Genom tid och rum

Thorgal 5 - omslag

Thorgalkrönikan har rullat på och nått fram till den femte volymen, kallad Genom tid och rum, en samling där det är svårt att se ett genomgående tema i de tre ingående album som tvärtom spretar åt alla möjliga håll. Som vanligt är det gedigen underhållning av klassisk europeisk actionseriestil där de tre albumen är:

  • Bergens herre: Ett tidreseäventyr där Thorgal utan familj trasslar in sig i en komplicerad historia (som ofta när tidsresor är ett bärande element i handlingen) med de unga Torric och Vlana, den förste en ung förrymd manlig träl som Thorgal hjälper och den andra en ung föräldralös kvinna. En handlingstung historia det här, som jag inte är helt säker på att den helt håller ihop när tidsreselogiken slingrar sig runt sig själv, men som en sucker för science fiction kan jag inte låta bli att gilla serier som den här som verkligen låter tidsresandet bli centralt i historien och inte bara en gimmick för att kicka igång handlingen.
  • Varghonan: Här är Thorgal återigen familjefadern som tillsammans med Aaricia och Jolan försöker finna en trygg plats när det är dags för Aaricia att föda familjens nästkommande medlem. Men det går givetvis inte som planerat när den maktgalne usurpatorn Wor försöker ta över makten över vikingarna, och Thorgal tvingas ta till våld, det som han både avskyr och är extremt skicklig på.
  • Nyckelväkterskan: Någon som trodde att det skulle lugna ner sig för den lilla kärnfamiljen efter att Wor-problemet avklarats? Trodde väl inte det! Istället dyker två gamla fiender och en gammal kärlek till Thorgal upp och han dras ytterligare en gång in i den andra världen, eller snarare de andra världarna som man kan resa mellan om man har de nödvändiga attiraljerna.

Som sagt, spretigt, med album i genrerna science fiction, äventyr och fantasy, respektive; det är inte menat som kritik, tvärtom uppskattar jag variationen, men nog måste det varit knepigt att hitta på ett samlingsnamn för boken 😉

Teckningsmässigt tycker jag bättre och bättre om Rosinski här, men tyvärr hittar jag ingen uppgift om vem som färglagt och färgerna bidrar mycket till den lyckade stämningen. van Hammes manus trummar på och även om jag inte kan anklaga honom för någon större originalitet fungerar hans handfasta och raka sätt (att tidsresorna i sig krånglar till berättelsen gör den inte mindre rättfram) att berätta utmärkt i de här berättelserna där de självklara ingredienserna är äventyr, våld, fantasi och en gnutta naket.

Thorgal 5 - Varghonan

Sen är det roligt att spekulera i vad som kommer hända härnäst; som en ny läsare av serien har jag ingen aning om var den kommer ta vägen, men jag märker att van Hamme nu i flera album lagt grundstenarna till en kommande konflikt mellan Thorgal och hans son Jolen. Vad som också är tydligt är att van Hamme liksom många andra äventyrsförfattare har lite svårt att hantera att hans manliga hjälte har gift sig, både för att hjältens romantiska/erotiska äventyr inte längre kan vara centrala (åtminstone inte om hjälten ska vara en en god och perfekt make) och för att familjen kommer i vägen för enkla okomplicerade hjältehistorier. van Hamme ska ha en ganska stor eloge för att han inte gör som en del andra manusförfattare i samma situation och helt enkelt ignorerar det faktum att hjälten har en familj utan istället låter Thorgal tydligt klargöra att för honom kommer familjen alltid främst, men det känns ändå som om Aaricia, Jolen och nu också Ylva har lite svårt att passa in i en del av van Hammes berättelser.

Den här gången ser vi i första albumet en Thorgal helt utan familj (något som snabbt förklaras med att han letar efter ett bra färdsätt för den gravida Aaricia vilket ger van Hamme fritt fram att inte behöva bekymra sig om Thorgals familj i resten av albumet) och en kvinnlig huvudperson som visserligen är mest kär i Thorgal men som av omständigheterna istället tvingas fokusera på Torric. I det andra står istället Thorgals familj helt i centrum, för att i det tredje igen förflyttas till periferin när fantasy-inslagen tar över; van Hamme löser här det där med erotiken genom att låta en dubbelgångare till Thorgal stå för den, och på så sätt kan ”titelkaraktären” samtidigt vara en god make och få ihop det med den (mycket minimalt klädda) gudinnan.

Om jag låter lite ironisk mot handlingen är det med flit; det här är egentligen inget större problem i serien men jag kan inte låta bli att notera hur van Hamme försöker lösa samma ”problem” som andra traditionella serieförfattare fått när deras mycket maskulina och dittills happy-go-lucky-äventyrare plötsligt ska infogas i en familjeroll. Lee Falk kämpade på med Fantomen, Al Capp med Knallhatten, och låt mig inte ens nämna superhjältesfären där de största namnen då och då blir gifta men det sällan håller en längre tid eftersom manusförfattarna sorgligt nog inte klarar av situationen.

Det finns såklart undantag, där det enligt mig mest uppenbara är en ännu mer klassisk serie än någon av de nämnda, nämligen Hal Fosters Prins Valiant som istället blev ännu bättre efter Valiants giftermålet Aleta både vad gällde äventyren och romantiken. Foster var en mästare på att introducera nya personer i serien som han kunde låta inta huvudrollen när han exempelvis skulle skriva en romantisk episod, och sådana kunde ju råka ut för vad som helst till skillnad från när huvudrollsinnehavaren var inblandad vilket öppnade dörren både för komedi och rejäl tragedi. Även serier som Mary Perkins och Bus Sawyer hade inga problem att hantera situationen efter titelkaraktärernas giftermål, så visst går det om man bara helhjärtat anammar förutsättningarna och vilka nya möjligheter som öppnas istället för att se dem som hinder!

Jag (jag skriver inte ”Vi” eftersom jag misstänker att de flesta som läser det här inlägget redan läst de kommande Thorgal-äventyren*) undrar jag hur van Hammes ”lösning” i det sista av albumen här kommer hålla, dvs att Thorgal för att undvika att hans fiender ska attackera honom via hans familj och att han därför måste resa bort, kommer hålla. Det är iofs en beprövad lösning, samma lösning som till exempel Stålmannen-serien (och många många andra…) alltid använt sig av för att förklara varför han inte gör slag i saken och gifter sig med Lois Lane för**. Men det är också en förklaring som alltid klingat förkrossande falskt med tanke på att Lois Lane och andra ändå hela tiden råkar i de mest besynnerliga knipor 😉

Thorgal 5 - Nyckelväkterskan

*: För den som liksom jag inte läst Thorgal tidigare, undvik för allt i världen att läsa introduktionstexterna innan du läst serierna eftersom de avslöjar precis allt som händer i albumen; framförallt när det gäller Bergens herre är mycket av poängen med historier av det slaget att pussla ihop vad som händer, men här berättas det prydligt i förordet.

**: Jo jag vet att Stålis ibland varit gift med LL men som sagt, det håller aldrig länge. Tyvärr, för personligen tycker jag att serien ofta fått ett lyft under de perioderna.

Thorgalkrönikan 4: Landet Qâ

thorgal-4-omslag

Cobolts utgivning av Thorgal i kronologiskt format tuffar vidare, och vi är nu framme vid fjärde delen av Thorgalkrönikan, en tjock rackare som innehåller hela 5 album: Landet Qâ. Skälet till tjockleken är att de fyra avslutande albumen i boken utgör en lång svit som utspelar sig i, tja, Qâ 😉

Men först några ord om det inledande albumet, nämligen Bågskyttarna. Det är ett klassiskt äventyr utan krusiduller: Thorgal råkar på avvägar och slår sig samman med en ung man (Tjall) och hans farbror (Argun), som båda två visar sig vara mästerliga bågskyttar, och tillsammans ger sig de tre ut för att delta i en bågskyttetävling. Men en fjärde person blandar sig i, Kriss från Valnor, och hon visar sig vara helt utan skrupler; så länge det går bra för henne bryr hon sig inte det minsta om andra.

Tävlingen, och efterföljande händelser, belyser de tre nya karaktärerna: Argun är en rekorderlig, bullrig och skrävlande gammal man (tänk Barney i Bernard Prince, Jimmy McClure i Blueberry, osv), Tjall är en en smula osäker ung man utan världsvana, och han är därmed ett lätt byte för Kriss intrigerande. Thorgal själv vill bara en sak: Komma hem till sin fru Aaricia och deras son Jolen.

thorgal-4-kriss

Thorgal är tvungen att lita på Kriss; verkar kul!

Snabbt berättat och inte alls dum underhållning är Bågskyttarna ändå mest en prolog till de fyra efterföljande albumen där Tjall, Arghun och Kriss alla har huvudroller, tillsammans med Thorgals familj, när handlingen flyttar till över haven till landet Qâ, en lätt maskerad version av inkariket med inslag av science fiction. För i Qâ härskar en ondskefull ”gud” med hjälp av vad som verkar vara övernaturliga krafter, och endast en annan ”gud” står emot hans försök att erövra och mörda alla kringliggande riken. Det är Kriss fel att Thorgal + familj dras in i striderna, men det visar sig att det finns kopplingar mellan Thorgal och Qâ som är avgörande för utgången av kriget…

Berättelsen är, precis som med tidigare Thorgal-album (och hoppas jag, efterföljande), väl sammanhållen i den bästa av fransk-begiska traditioner i serievärlden när det gäller äventyrsserier; det var inte en slump att jag nämnde serierna Bernard Prince & Blueberry förut eftersom det här är en serie i samma stil. Manuset är definitivt det som har högst prio och det ska helst ha en tydlig röd tråd, gärna med utvikningar närhelst det passar bäst i berättelsen, men där en tydlig början och ett tydligt slut är A och O.

Rosinskis teckningar är förstås inte oviktiga och han gör bra ifrån sig i sin realistiska stil, men den här gången får han inte chansen att sväva ut med mer fantasifulla sidor eftersom handlingen är så jordnära, jämfört med en del tidigare album. Lite synd för hans del eftersom jag gillade de sidorna hos honom, men å andra sidan är van Hammes styrka definitivt den här typen av berättelser så på det stora hela är det en fördel när Thorgal håller sig närmare realismen.

Så för den som vill ha en rejäl historia att läsa är Landet Qâ ett utmärkt val; man behöver inte ens ha läst Thorgal förut för att uppskatta boken, även om en del händelser och personer refererar till tidigare album. Den här gången saknas det texter om serien i boken, men å andra sidan finns ett tiotal sidor med Rosinskis skisser istället; jag misstänker att extra textsidor hade gjort en redan tjock bok lite väl tjock :-)

Som avslutning, lite spridda reflektioner över den här Thorgal-utgivningen, nu när jag läst ungefär hälften av van Hamme & Rosinskis serie:

  • Den som lusläser den här bloggen kanske märker att jag inte recenserade bok 3, Vikingar och gudar, så här är mini-mini-versionen: Ett antal kortare serier om Thorgal och Aaricias barndom, plus en längre där Jolan måste brottas med problem som följer av att ha de extraordinära krafter han fötts med (ett tema som återkommer i Landet Qa). Mest bakgrund som är menat att ge mer kött på benen till de följande historierna än serier som står på sina egna ben -> köp och läs om ni gillar Thorgal och de här samlingarna, skippa annars.
  • Det har irriterat mig att jag inte riktigt kommit på vad det är för tecknare som Rosinski påminner mig om men nu tror jag att jag ringat in dem: Trots att han definitivt har likheter med samtida fransk-belgiska tecknare som Druillet & Mézières tänker jag ändå mer på en del andra tecknare, som John Ridgeway (som dock inte är lika bra på anatomi som Rosinski), Paolo ”Druuna” Serpieri, eller den tidiga José Ortiz. Det är en stil som är stel, men inte på ett dåligt sätt utan mer som om du börjar med fotorealistisk stil och sedan tar bort allt utom konturerna, för att sedan lägga till en mängd små punkter/streck.
  • Jag förstår att Thorgal varit populär när den gått i tidningen Fantomen; både van Hammes manus och Rosinskis teckningar känns väldigt passande för tidningen.
  • Och jag förstår också varför Kriss från Valnor senare fått sin egen spinoff: Helt amoraliska personer som hon är ofta intressanta att läsa om, speciellt om det visar sig att de kanske har några små glipor i rustningen trots allt… Och även om det absolut enda jag vet är just att det finns serier där hon har titelrollen så känner jag mig mycket mycket säker på att det kommer visa sig att Kriss har sådana glipor, och att de kommer ha att göra med känslor vad gäller Thorgal är inte precis en högoddsare 😉

thorgal-4-profet

Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår

Thorgalkrönikan 2 - omslag

Mer Cobolt, mer Thorgal, i form av Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår som samlar ihop tre äventyr. I turordning:

Den svarta galären: Thorgal har slagit sig till ro tillsammans med sin Aaricia, men om någon trodde att det skulle vara för evigt så nix, pix; tragedin slår till tack vare en avundsjuk ung flicka och en förrymd fånge.

Thorgalkrönikan 2 - omslag - Den svarta galären

Jag måste nog säga att det känns som om det här albumet kom lite för tidigt i sviten: Historien med den före detta actionhjälten som försöker slå sig till ro men misslyckas brukar fungera bäst när jag som läsare redan investerat mer i huvudpersonen och därför önskar honom (det är så gott som alltid en han, även om det finns undantag, som Jennifer Blood) ett liv i frid. Här har jag fortfarande inte läst tillräckligt med Thorgal för att konceptet ska fungera riktigt som det ska. Men för all del, jag blev riktigt irriterad på Shaniah (flickan som förstör det för Thorgal och Aaricia) så jodå, jag brydde mig allt lite!

Bortom skuggorna: Här möter vi en Thorgal som sedan katastrofen helt slutat fungera, och det är enbart tack vara Shaniah (som med rätta har dåligt samvete för det hon gjorde) som han överlever. Men i klassisk äventyrsanda dyker en chans upp för Thorgal att rätta till allting, en chans han givetvis tar.

Thorgalkrönikan 2 - Bortom skuggorna

Om Den svarta galären var pang på-action, helt och hållet realistisk (dvs realistisk i bemärkelsen tji magi, tji monster, osv) är det här istället mer mystik som gäller när Thorgal tillsammans med Shaniah besöker dödens rike. Jag är inte säker på om jag föredrar de realistiska eller de mystiska Thorgal-albumen ännu, jag behöver läsa fler; det lutar åt de realistiska för min del eftersom de mystiska inslagen känns mindre spännande och mer ”jaha, där dödade Thorgal en gigantisk monsterorm” jämfört med den intrig-späckade Den svarta galären. Men kanske en syntes fungerar bäst?

Brek Zariths fall: Här har vi syntesen, när Thorgal försöker frita sin älskade från en tyrann som samtidigt har problem med andra upprorsmakare i sitt rike. Actionscenerna är huvudsakligen realistiska (att ta sig obemärkt in i ett slott, och liknande) men tyrannen Shardars planer är av ett helt annat slag.

Thorgalkrönikan 2 - Brek Zariths fall

Så är syntesen bättre? Nja, jag är inte säker, och efter det här albumet lutar jag definitivt åt att jag föredrar van Hamme & Rosinski när de berättar utan alltför mycket krusiduller. Rosinski klarar för all del både delarna lika bra, hans rättframma stil fungerar förvånansvärt bra i de mer flummiga delarna av Bortom skuggorna. Men just de delarna känns oengagerade vad gäller manuset; inga överraskningar och mindre driv. Helt enkelt misstänker jag att van Hamme tycker det är roligare att skriva klassisk action/äventyr/drama, utan övernaturliga inslag.

Men å andra sidan är några av de mest fantasy-artade sidorna från Bortom skuggorna (som den från albumet som syns härovan) bland de roligaste att titta på, så… 😉

Slutsummering: Thorgal fortsätter vara en klart kompetent gjord serie utan större pretentioner än att underhålla för stunden, och det gör den bra i sin genre. Och genren skulle jag säga är att vara en äventyrsserie av typiskt europeiskt snitt från 70-talet. I förra recensionen skrev jag att jag såg drag av Mézières och Druillet och jag tänkte precis samma sak den här gången när jag läste (men i de här lite senare albumen är det kanske framförallt tecknaren Hermann jag kommer att tänka på), trots att jag inte ens kom ihåg att jag skrev det då, så tydligt är det. Jämfört med de bästa av dagens serier av liknande typ ter den sig kanhända en smula okomplicerad och enkel, men bara man är förberedd på det är det bara att läsa på!