Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - cover

Bara en blänkare idag om en ny serie av Frank Miller, och huvudsakligen prat om åsikter/politik snarare än om serien för det får vänta tills serien är avslutad. Serien är en uppföljare till hans tjugo år gamla serie 300, kallad Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander, och precis som den äldre serien är det tänkt att bli en fem nummer lång miniserie (varav de två första har kommit ut) och den utspelar sig också i antikens Grekland. Men till skillnad från 300är det inte fråga om en enstaka strid den här gången utan om en period om 170 år så det är en hel del som ska täckas in i de fem numren.

Med tanke på det tar Miller det rätt lugnt hittills. De två numren som kommit utspelar sig båda före 300och avhandlar den första persiska invasionen av Grekland, den som stoppades huvudsakligen av Atens soldater i strid mot Darius armé (Xerxes far). Så den här gången får vi istället för Spartas hyper-macho-armé följa en inte riktigt lika vältränad dito, och vi får samtidigt en annan vinkling på slitningarna Sparta/Aten. Här framstår Aten som den civiliserade och progressiva nationen, medan Sparta ses som gammalmodiga och föråldrade; utmärkta soldater, förvisso, men som samhälle korrupt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Athens

Så den som gillar att spekulera i Millers egna åsikter får en hel del att bita i. Själv tror jag att man gör ett misstag om man läser in för mycket av Miller själv i huvudpersonerna i hans serier. 300var en serie där han var ute efter att skildra en liten hårt sammansvetsad grupp soldater ljuta hjältedöden i strid mot en övermäktig fiende, och allt i serien var inriktat på att vissa hur tuffa de var. Den här gången vill han istället skildra hur den europeiska civilisationen började, med Atens demokrati och filosofi, och då framstår givetvis exempelvis Sparta som en primitiv kultur vars tids är förbi.

Med andra ord, Miller är en författare som i första hand tänker på vilken slags historia han är ute efter att berätta, och sedan låter han det bestämma hur hans personer agerar och skildras. Det leder också till att hans karaktärer kan framstå som genuint obehagliga, men det betyder inte nödvändigtvis att Miller håller med dem.

Men med det sagt har han också skrivit uttalat politiska serier som varit IMHO katastrofala vad gäller idéinnehållet, som Holy Terror, eller hans uttalandenom Occupy Wall Street-rörelsen. Han har haft en hel del problem med alkohol-missbruk, problem som han nu verkar mestadels ha kommit över, och det är därför som han blivit mer produktiv igen. Och han har också sagt ”I wasn’t thinking clearly” apropå de nämnda politiska ställningstagande han gjorde, vilket jag hoppas betyder att han återgår till att hans serier blir mindre didaktiska och mer tvetydiga, någonting som jag tycker både Xerxesverkar bli och som Millers (små) bidrag i DK IIIvar.

Så lovande, men kanske mest för framtiden för det finns ett stort problem med Xerxes: Alex Sinclairs färgläggning är hur trist som helst. Millers teckningar är i hans nerviga/darriga stil som vi sett de senaste åren där Miller överlåter en mycket stor del av ansvaret för att det ska se bra ut på färgerna, och tyvärr klarar inte Sinclair av det alls. Resultatet är sidor som ser smått amatörmässiga ut och med tråkiga färger. Jag var inte precis förtjust i färgerna som Miller/Jansons serier fick i DK IIImen de var betydligt bättre än här, och till Lynn Varleys färger från 300är det långt. Mycket långt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Playwright action

Men jag gillar att Miller verkar ha föresatt sig att göra det mesta i serien själv. Som textningen; knaggligt textat är det, precis som teckningarna, och det ser inte precis polerat ut, men jag uppskattar att han verkar vilja göra serier igen och att han gör dem som han vill. Så om han nu bara kunde få ordning på färgerna också!